Jazzer73

Wed 3 Dec 08:21

11 svar

Tips för bättre självkänsla

Brottas med ett obefintlig självförtroende/självkänsla som gör att jag isolerar mig totalt, fixar inte sociala sammanhang med mer än 1 person utan att känna mig utanför. Tycker jag är ful och har misslyckats med det mesta. Har läst en del självhjälpsböcker och träffat några psykologer, men utan att nånting går framåt. Har testat råd som att varje dag skriva ner 3 bra saker du har gjort, men hittar inte ens 1. Titta mig själv i spegeln o säga du är bra, men helst vill jag täcka över spegeln, vilket jag gör på gymmet. Tränar en del, för att många påstår det är bra för hälsan. Och man blir väl knappast fulare av det heller, men självförtroende krossas totalt under träningen. "Sluta jämföra dig själv med andra" Visst, men hur? Genom att isolera mig ännu mer? Alla råd o tips är mycket välkomna

Anonym (d)

Wed 3 Dec 08:27

#1

Varför krossas ditt självförtroende under träningen, inga framsteg?

Anonym (Psykologer)

Wed 3 Dec 11:46

#2

Varken självhjälpsböcker eller psykologer hjälper så länge du inte gör grovjobbet själv och försöker utmana dig på olika sätt. Ingen annan kan fixa dina problem med dålig självkänsla förutom du själv. De kan ge råd och tips om hur du ska göra, men sedan är det upp till dig att "prova dina vingar".

Sluta att hela tiden jämföra dig med andra. Det är svårt, jag vet, men ju mer du lär dig att acceptera och godta dig själv precis sådan du är, desto mindre behov kommer du få av att jämföra dig.

På vilka andra sätt yttrar sig din dåliga självkänsla?

Jazzer73

I förrgår 06:30

#3

Anonym (d) skrev 2025-12-03 08:27:20 följande:

Varför krossas ditt självförtroende under träningen, inga framsteg?

Jag gör säkert framsteg, men att se alla vältränade snygga människor får mig att inse hur misslyckat jag själv är. Alla speglar på gymmet är ett problem också, täcker över de närmsta med en handduk,en det går inte alltid. Och blir då påminns om hur jag ser ut. Sen försvinner all energi när jag tränar.

Jazzer73

I förrgår 06:43

#4

Anonym (Psykologer) skrev 2025-12-03 11:46:45 följande:

Varken självhjälpsböcker eller psykologer hjälper så länge du inte gör grovjobbet själv och försöker utmana dig på olika sätt. Ingen annan kan fixa dina problem med dålig självkänsla förutom du själv. De kan ge råd och tips om hur du ska göra, men sedan är det upp till dig att "prova dina vingar".

Sluta att hela tiden jämföra dig med andra. Det är svårt, jag vet, men ju mer du lär dig att acceptera och godta dig själv precis sådan du är, desto mindre behov kommer du få av att jämföra dig.

På vilka andra sätt yttrar sig din dåliga självkänsla?

Den visar sig genom att jag inte kan delta o många sociala sammanhang. Jag är tyst eftersom jag inte tycker jag kan säga nåt som är intressant eller roligt. Och eftersom jag har ett yrke som är totalt avhängigt av sociala kontakter så blir det en självförstärkande effekt. Ja det är svårt inte jämföra sig med andra. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ens skulle försöka. Jag förstår inte vitsen med att bli bättre på nåt när alla andra ändå är så långt före att jag aldrig hinner i kapp. Inte helt säker på vad du menar med "prova.vingarna". Men har kämpat mycket för att komma någonstans med det jag gör, utan att lyckas. Det jag saknar mest är det sociala, att inte längre känna jag måste gömma mig för att jag är misslyckat.

Anonym (Psykologer)

I förrgår 07:06

#5

Jazzer73 skrev 2025-12-04 06:43:16 följande:

Den visar sig genom att jag inte kan delta o många sociala sammanhang. Jag är tyst eftersom jag inte tycker jag kan säga nåt som är intressant eller roligt. Och eftersom jag har ett yrke som är totalt avhängigt av sociala kontakter så blir det en självförstärkande effekt. Ja det är svårt inte jämföra sig med andra. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ens skulle försöka. Jag förstår inte vitsen med att bli bättre på nåt när alla andra ändå är så långt före att jag aldrig hinner i kapp. Inte helt säker på vad du menar med "prova.vingarna". Men har kämpat mycket för att komma någonstans med det jag gör, utan att lyckas. Det jag saknar mest är det sociala, att inte längre känna jag måste gömma mig för att jag är misslyckat.

"Jag förstår inte ens vitsen med att bli bättre på något när alla andra är så långt före att jag aldrig hinner ikapp". Det känns som att du förminskar och trycker ner dig själv och inte tror att du har förmågan att bli bättre, vilket i sig är ett glasklart hinder för dig. Jag vet hur det är att kämpa utan att känna att man kommer någonstans, men de allra flesta som kämpar hårt och inte ger upp brukar lyckas till sist. Det är ganska klassiskt för människor med dålig självkänsla och dåligt självförtroende att inte anse sig ha något att "komma med" i sociala sammanhang. Det gäller då att öva på att försöka få igång diskussioner om olika ämnen/ teman, helst något som intresserar och engagerar dig. När du väl "kommit upp i varv" så brukar diskussionen flyta på av sig själv och du känner hur du ingår i den sociala gemenskapen,

Med "prova dina vingar" menar jag att du ska testa och se vad du klarar och kan - de flesta klarar mer än de tror.

Jazzer73

Igår 06:41

#6

Anonym (Psykologer) skrev 2025-12-04 07:06:34 följande:

"Jag förstår inte ens vitsen med att bli bättre på något när alla andra är så långt före att jag aldrig hinner ikapp". Det känns som att du förminskar och trycker ner dig själv och inte tror att du har förmågan att bli bättre, vilket i sig är ett glasklart hinder för dig. Jag vet hur det är att kämpa utan att känna att man kommer någonstans, men de allra flesta som kämpar hårt och inte ger upp brukar lyckas till sist. Det är ganska klassiskt för människor med dålig självkänsla och dåligt självförtroende att inte anse sig ha något att "komma med" i sociala sammanhang. Det gäller då att öva på att försöka få igång diskussioner om olika ämnen/ teman, helst något som intresserar och engagerar dig. När du väl "kommit upp i varv" så brukar diskussionen flyta på av sig själv och du känner hur du ingår i den sociala gemenskapen,

Med "prova dina vingar" menar jag att du ska testa och se vad du klarar och kan - de flesta klarar mer än de tror.

Jag kan tvinga mig in i en diskussion om jag anstränger mig,men det gör inte att jag känner mig accepterad eller en del av det sociala sammanhang. Folk lyssnar, men det känns som de lyssnar för att va snälla, inte för att de är intresserade.
Och prova vingarna, Jovisst. Men jag vet inte vad det finns kvar att testa som jag inte redan har misslyckats med. Om det ska va nåt som jag brinner för alltså. Att bestiga ett berg känns inte så meningsfullt. Och det lär jag ju dessutom inte hinna bli bra på heller. Kanske bara härda ut. Acceptera att de måste finnas misslyckade människor för att andra ska kunna känna attr de lyckas. Fortsätta isolera mig. Men tack för dina råd, uppskattas mycket.

Anonym (Ylva)

Igår 07:09

#7

Det låter lite som social fobi. Har du fått den diagnosen? Har du fått kbt? Om inte så skulle jag prova det. Men som redan är skrivet - ingen bok eller psykolog kan göra jobbet åt dig. De kan bara tipsa om hur du kan jobba. Du behöver vara beredd på att göra skitjobbiga saker massor med gånger för att ta dig ur det här.

Jag skulle säga Fake it ?til you make it. Utsätt dig för sociala situationer. Kanske lagom att träffa två personer åt gången i början.

Var snäll mot dig själv. Det här är svårt så ställ inte för höga krav. Små steg i taget. Börja småprata med folk i kassan tex, om du inte redan gör det. Säg hej och kommentera vädret tex. Det är en situation där tiden är behränsad, så du behöver inte vara rädd för pinsam tystnad. Du ska ju passera och gå vidare.

Kanske är du så nervös att någon lyssnar mest för att vara snäll i början. Men vet du vad? Om de lyssnar för att vara snälla är ju det för att de gillar och bryr sig om dig. Kom ihåg det!

Jazzer73

Igår 07:35

#8

Anonym (Ylva) skrev 2025-12-05 07:09:32 följande:

Det låter lite som social fobi. Har du fått den diagnosen? Har du fått kbt? Om inte så skulle jag prova det. Men som redan är skrivet - ingen bok eller psykolog kan göra jobbet åt dig. De kan bara tipsa om hur du kan jobba. Du behöver vara beredd på att göra skitjobbiga saker massor med gånger för att ta dig ur det här.

Jag skulle säga Fake it ?til you make it. Utsätt dig för sociala situationer. Kanske lagom att träffa två personer åt gången i början.

Var snäll mot dig själv. Det här är svårt så ställ inte för höga krav. Små steg i taget. Börja småprata med folk i kassan tex, om du inte redan gör det. Säg hej och kommentera vädret tex. Det är en situation där tiden är behränsad, så du behöver inte vara rädd för pinsam tystnad. Du ska ju passera och gå vidare.

Kanske är du så nervös att någon lyssnar mest för att vara snäll i början. Men vet du vad? Om de lyssnar för att vara snälla är ju det för att de gillar och bryr sig om dig. Kom ihåg det!

Jag pratar ofta med folk. På Pressbyrån, i jobbet och så vidare. Kan inte påstå jag är rädd för att prata med folk, vad kan hända egentligen? Men jag känner bara aldrig att jag är jämbördig. Och att det aldrig blir nån riktig kontakt. Och ju fler folk, ju värre. Det är inte social fobi, har kollat det. Och har testat diverse knep o råd. Men lyckas aldrig komma åt den känslan längst in som säger att jag inte duger. Har ett jobb som, inom mitt yrke åtminstone, är attraktivt, och har gjort och lyckats med saker som jag borde va stolt över. Men jag förmår inte glädjas över det, tycker alla andra ändå kör om mig på alla håll och kanter. Tidigare tänkte jag "du hinner" men över 50 strecket kan jag inte längre lura mig själv att jag kommer dit jag alltid velat komma. Att se den enda drömmen jag nånsin haft börja vittra bort är tungt. Att det enda jag inte varit värdelös på genom livet inte räckte hela vägen.

Anonym (Ylva)

Igår 18:10

#9

Jazzer73 skrev 2025-12-05 07:35:10 följande:

Jag pratar ofta med folk. På Pressbyrån, i jobbet och så vidare. Kan inte påstå jag är rädd för att prata med folk, vad kan hända egentligen? Men jag känner bara aldrig att jag är jämbördig. Och att det aldrig blir nån riktig kontakt. Och ju fler folk, ju värre. Det är inte social fobi, har kollat det. Och har testat diverse knep o råd. Men lyckas aldrig komma åt den känslan längst in som säger att jag inte duger. Har ett jobb som, inom mitt yrke åtminstone, är attraktivt, och har gjort och lyckats med saker som jag borde va stolt över. Men jag förmår inte glädjas över det, tycker alla andra ändå kör om mig på alla håll och kanter. Tidigare tänkte jag "du hinner" men över 50 strecket kan jag inte längre lura mig själv att jag kommer dit jag alltid velat komma. Att se den enda drömmen jag nånsin haft börja vittra bort är tungt. Att det enda jag inte varit värdelös på genom livet inte räckte hela vägen.

Ok, nej det låter ju inte som social fobi.

Är det psykolog du har gått och pratat med eller nån typ kurator? Har du känt så här hela livet?

Jazzer73

Igår 19:08

#10

Anonym (Ylva) skrev 2025-12-05 18:10:56 följande:

Ok, nej det låter ju inte som social fobi.

Är det psykolog du har gått och pratat med eller nån typ kurator? Har du känt så här hela livet?

Mest psykolog, 3 olika genom åren. Ja, jag har nog haft den känslan med mig hela livet, men blivit värre senare åren. som barn var jag definitivt outsider, men upptäckte på gymnasiet musik som något jag inte var kass på, och har väl satsat resten av livet åt att försöka komma nån vart med det, och idag börjar jag inse det aldrig kommer lyckas. Och när barnen börjar flytta hemifrån blir det mycket tid att tänka över allt det jag har aldrig har lyckats med. Och utan musiken som positiv dragmotor så blir alla andra saker så tydliga. Hur ful jag är, avsaknaden av vänner, ingen utbildning och så vidare.

Anonym (Psykologer)

Idag 13:30

#11

Jazzer73 skrev 2025-12-05 19:08:43 följande:

Mest psykolog, 3 olika genom åren. Ja, jag har nog haft den känslan med mig hela livet, men blivit värre senare åren. som barn var jag definitivt outsider, men upptäckte på gymnasiet musik som något jag inte var kass på, och har väl satsat resten av livet åt att försöka komma nån vart med det, och idag börjar jag inse det aldrig kommer lyckas. Och när barnen börjar flytta hemifrån blir det mycket tid att tänka över allt det jag har aldrig har lyckats med. Och utan musiken som positiv dragmotor så blir alla andra saker så tydliga. Hur ful jag är, avsaknaden av vänner, ingen utbildning och så vidare.

Man ska alltid ha i åtanke att man själv oftast är sin största kritiker. Många människor som faktiskt ser bra ut i andras ögon tycker att de själva är fula, det är för att man är så invand med att se sig själv i spegeln och kanske tror att andra är snyggare och bättre än man själv, men hur folk upplever dig brukar vara väldigt individuellt och beror på människors olika preferenser och utseendeideal bl.a.

Sedan är det för de flesta svårare att få nya vänner med stigande ålder, och det brukar börja redan när man är runt 30-strecket, för en del tidigare än så.

Därför är det så bra att utveckla förmågan att känna tacksamhet för vad man faktiskt har, som kanske andra inte har, samt utmana sig genom att börja ta mer plats i sociala sammanhang för att se vad som händer.

Tips för bättre självkänsla

INNEHÅLL