Konsten i att bo med person med kraftig demens och problem med bla korttidsminnet osv..
Min nära familjemedlem fyller snart 65.Men hen verkar inte riktigt förstå det själv, bryr sig inte, sa nyss för ett tag sedan att "Jag vill..dö".
Ibland undrar man om det känns skönt att vara så ovetande om vad som händer runtomkring? eller om man på något sätt fastnar i sig själv, kamp om att minnas hela tiden.
Och bara att man väntar, går runt och väntar på ett slut.
Det sista har vi fått besvarat nu.
Men vi är inte redo. Och vad ska man säga..
Vi i familjen får olika svar från vården, beroende på vem vi pratar med och vilket humör personen verkar vara på just då. Det gör oss väldigt osäkra.
Är det här för tidigt för minnesförlust, eller inte?
Vi vet inte.
Det kom dessutom väldigt plötsligt.
Bara lver sommaren förändrades allt.
Nu upplever vi att hens mentala kapacitet är mycket lägre, och det skrämmer oss.
Det väcker en konstig blandning av uppgivenhet, frustration och sorg. Samtidigt vet vi ju att alla blir äldre och att livet förändras, glömma kommer vi alla att göra en dag- men det gör det inte lättare.
Det svåraste är kanske att personen själv inte verkar förstå sin egen situation. Det sliter på tålamodet varje dag, året runt detta. Vi måste påminna om allt, om och om igen. Ibland känns det som att vi går i cirklar - och när hen plötsligt får ett minnesglimt, eller ser sig själv på ett foto, kan allt vara helt klart i några minuter.
Sen är det precis som bortblåst igen.
Vi får också ta emot mycket irritation och utskällningar från personen ..mer som om det är vi som tjatar.
Men sanningen är att vi bara försöker hjälpa.
Det märkliga är att hen fortfarande minns saker, det kommer ibland från långt tillbaka: första bilen, första körningen, första gången hen träffade kärleken.
Då sitter alla årtal helt perfekt.
Det är bara de sena minnena som försvinner - och ibland känns det som om vi andra runt personen sakta glider ur hens närminne. Samtalen, dom blir långa, innehållet flyter iväg och landar - ingenstans.
Efter kanske 30 minuter kan hen plötsligt inte minnas att vi ens varit där, eller att vi nyss pratat.
Det är tungt för en, för oss.
Och så här med fler prövningar i vardagen tar vi oss nu runt. Hur gör man det här.. enklare, finns någon där ute med erfarenhet snälla berätta gärna eller så. Tack.
