Jag känner verkligen igen det du beskriver. När man är känslig blir andras känslor lätt som högljudda signaler i den egna kroppen, även när det inte alls handlar om en själv. En sak du kan testa är att medvetet påminna dig om vems känslor det är i stunden: ?Det här är mammas ensamhet?, ?Det här är mitt barns frustration, inte min?. Bara att sätta ord på det i huvudet kan hjälpa hjärnan att sortera: jag ser det, men jag är det inte.
Du kan också leka lite med en inre bild, som en genomskinlig sköld runt dig. Den släpper igenom informationen så att du kan förstå och känna empati, men den stoppar själva tyngden av känslorna. Efter ett tungt samtal kan du ta en liten ritual: gå ut i ett annat rum, andas djupt några gånger och tänk ?nu lämnar jag deras känslor hos dem, jag går tillbaka till mitt?.
Sen är det också viktigt att du inte försöker lösa allt. Det räcker ofta långt att säga: ?Jag hör att du är ledsen/arg, det låter jobbigt? och låta det vara där. Du är inte ansvarig för att ta bort deras känslor, även om du bryr dig. Här kan affirmationer för självkänsla vara fina små påminnelser under dagen, till exempel: ?Jag är empatisk, men jag behöver inte bära allas smärta?, ?Mina känslor är också viktiga?, ?Jag är trygg, även när andra mår dåligt?. Ju mer du stärker din egen grund, desto mindre svamp behöver du vara ? och du kan fortsätta vara varm och empatisk utan att det tär lika hårt på dig. 💛