Vore det bättre att lämna för barnens skull?

Helt riktigt!

Och sannolikheten att det iallafall finns drag av dessa svårigheter hos en eller båda föräldrar är hög eftersom det är stark ärftlighet. En anledning till att många vuxna diagnosticeras idag är att ett barn först blir utrett och får diagnos, vilket föräldern många gånger känner igen sig i och inser att de kanske också behöver kolla upp det.

Det är ju ännu svårare för föräldern dessutom att hålla lugnet om de själva ha svårigheter som de är omedvetna om.

Försök ta reda på vad som finns inom er boendekommun. Många kommuner erbjuder både föräldrautbildningar (även utan att diagnoser finns) och ibland erbjuds även möjlighet till kortare familjesamtalsstöd som kan hjälpa till att hitta bättre strategier och kommunikation mellan familjemedlemmarna (alltså även barnen inkluderat). Barn- och ungdomshabilitering kan, iallafall på en del orter, erbjuda både föräldra- och familjestöd och är dessutom experter på att anpassa utifrån diagnosen. Inte ADHD men IF.

Föreningen Attention kan ha föräldrautbildningar och stöd, om inte kommunen eller ADHD-center kan erbjuda det.

I bland får man se upp med föräldrautbildningar om barnen har stora svårigheter. Barnens konsekvenstänkande kan vara väldigt dåligt utvecklat och inte alls motsvara åldersnivån. Det gäller t.ex. både ADHD och intelektuell funktionsnedsättning. Man måste tänka sig att barnet i det avseendet fungerar mer som ett många år yngre barn. 

(Finns det dessutom autistiska drag kompliceras bilden ytterligare, samband och förhållanden som är självklara för andra, är inte alls det för just det barnet.)

Började först undra om jag skrivit denna tråd själv, men barnens åldrar stämmer inte helt. Dessutom börjar det bli flera år sedan min man gjorde något med sina barn som kunde klassas som "underbar pappa". Han ignorerar dem eller fräser åt dem. Men om jag lämnar så utlämnar jag ju barnen till att oskyddade utstå hans beteende när det är pappaveckor/tid...

Hemskt när det är så. Man frågar sig ju varför människor som uppenbarligen inte vill ha barn skaffar det. Alternativt skaffar det men över huvud taget inte har barnperspektivet och inser att ens egna behov helt plötsligt kommer långt ner på listan i 20 år framåt 

Ja, här har jag ju turen att han ställer upp, och har väldigt roligt med barnen också. Men såklart är ju detta andra ett problem, och ett problem han har svårt att se själv och bara blir defensiv och "vänder" på det så det låter som jag är likadan... sen gnäller han över att barnen bara söker upp mig för tröst, trygghet och att jag alltid är deras förstaval...

Låter inte kul alls att din man inte har någon fin relation med barnen? :( och förstår helt din tanke med varannan vecka... 

Tack för många tips, vi har gått flertalet föräldrautbildningar via våra olika vårdkontakter. 

Och ja, min man misstänker att han själv har adhd då han känt igen sig i mycket. Han vill dock inte utredas. 

Och jag försvarar inte det faktiska problembeteendet, det är ju det jag är orolig över. Det är ju det som gör att jag ju överväger att lämna relationen. Men som vissa sagt, om de ska vara hos honom varannan vecka, hade han pallat det, en hel vecka själv med dom??? Jag vet inte... 

Men jag vill inte heller måla upp honom som en ond människa då han på alla andra sätt är en fantastisk pappa. Det är inte varje gång han blir så arg, ibland håller tålamodet, ibland inte. 

Självklart är det inte något som du bara ska acceptera och det är inte ok att skrika och skälla på andra, men å andra sidan verkar svenskar över lag extremt känsliga för temperament och känslouttryck. Det är faktiskt ok att bli arg, ledsen, tappa tålamod mm och visa det. Det är inte farligt. Samtidigt måste man bete sig på ett schysst sätt mot sin omgivning. Att bli arg är verkligen stigmatiserat och du ska självklart göra det som är bäst för dig, men jag tycker att det verkar som det finns skäl att fortsätta jobba på relationen. Både min man och jag har ett hett temperament men det har blivit bättre över tid. Jag har jobbat mycket med mitt tålamod och mitt temperament och det har gett gott resultat. 

Jamen, det förutsätter ju att de som ingår i ett par vill utvecklas.

Men jag förstår inte. Det låter som det med "varannan vecka" var hugget i sten. Så måste det vara med alla skilda föräldrar?

Har ni gemensam vårdnad så bestämmer ni själv uppdelningen. Ni skulle t ex kunna bestämma varje veckoslut i stället. Eller är du övertygad om att din man skulle propsa på varannan vecka?

Han tar inte ansvar för sitt beteende, och skulle man gissa så beror det på att han har det hetsiga ADHD-temperament som många med den diagnosen har. Känslokasten är mycket större.

Han inte ansvar för sitt hetsiga humör utan lägger ut problemet på dig.

Kombinationen med barn med ADHD och pappa med ADHD blir lätt explosiv. 

Hade han erkänt svårigheten så hade ni ju kunnat jobba fram strategier så att man kunde hantera problemet.

Om han åtminstone kunde inse att barn inte mår bra av plötsliga utbrott. De behöver förutsägbarher. Sedan kan föräldrar vara olika stränga, men förutsägbarhet är viktigt.

Om han är för hård så kan han driva dig för långt åt andra hållet, för att kompensera. Det blir obalans. Det måste han tänka på. Han försätter dig i en olycklig position.

I mitt fall hade pappan begära 50/50 uppdelning eftersom han anser sig vara en bra förälder och uttryckligen tvivlar på min förmåga att ta hand om barnen ensam (vilket är gaslighting på hög nivå då jag körde hela denna skuta själv när han veckopendlade med sitt dåvarande jobb). Och för att inte tappa ansiktet på sin arbetsplats där han tydligen pratar vitt och brett om allt han gör med barnen, men enda gångerna han tex dyker upp på yngsta barnets fotbollsmatcher är när kollegan som har barn i samma lag kommer vara där. 

Det ska inte daltas med barnen när de spårar ur men man ska naturligtvis ha en dubbelstandard, det daltas med den vuxna som inte kan hantera situationen spårar ur mot barnen. 

Det är ju faktiskt mest synd om den vuxna som barnen antagligen fick sina "diagnos gener" av, jävla jobba minikopior som spårar ur.

*jobbiga

Försök att se ett mönster. Behöver han varva ner när han kommer från jobbet, innan han går in i familjelivet? Är det när han har varit uppe sent eller inte har ätit?

I så fall kan man ju tillsammans utarbeta strategier för att undvika det.

Men om han inte ser sitt beteende som ett problem så fungerar ju inte det. 

Ja, oavsett när man bryter i veckan så blir det ju en vecka vardera? Dvs varannan vecka. :) Jag tror inte han hade gått med på något annat än 50/50. 

Tycker du ska ställa ett ultimatum, antingen lär.han sig att visa en viss behärskning eller också vill du separera.

Men sedan kan han vara strängare, men inga utbrott!

Jag menade att han bara skulle ha barnen på veckoslutet.

Jag tycker faktiskt det är oroande att 11-åringen (som både har ADHD och IF) får så dåligt stöd av sin far utan blir utskälld. Det är ju faktiskt hans "fel" att hon har ADHD, hon har ärft det från honom.

Jag tycker du borde prata med någon professionell. Det bästa för barnen vore om du fick enskild vårdnad. Du tycks inte klara av att skydda barnen mot din mans utbrott.

Det hjälper inte vilka övriga goda egenskaper han har om han skrämmer barnen.

Be honom kolla på detta klipp

">:00 - Lecture start (What is the relationship between ADHD and parenting)
">7:08 - How does ADHD affect parenting?
">16:37 - Parenting styles and ADHD
">35:13 - How do I parent properly?
">38:57 - Punishment and ADHD
">49:31 - Summary
">53:37 - Questions

Känner du absolut ingen oro kring det, så är det ju inget att fundera över. 

Däremot är ju problemet att han har så ojämt humör. Jag känner till personer med ADHD som blir jämnare när de äter ketoner (ett kosttillskott). Men de personerna bor i England och jag vet inte om det finns här i Sverige.