Vet inte vad jag ska göra.. 😥

Ja du?! Vilket dilemma. Någonstans måste det ha funnits en tanke eftersom ni haft oskyddat sex. Han vill inte ha fler och du har massor med andra krämpor och är rätt gammal. Sunt förnuft har kunnat vara att skydda er mot graviditet. På ett eller annat sätt. Han har kunnat klippt sladdarna. Nu anser jag att abort är den mest ansvarsfulla lösningen i det här läget. Förstår att det svajar. En baby är tillverkad. Men det blir inte bra. Du är inte purung, krämpor och högre risk för ett handikappat barn. Lev livet ni haft innan. Krångla inte till det med en jäkla massa småbarnsår nu. Det skulle du tänkt på innan. 

I den åldern och med de hälsoproblemen så är risken också stor för missfall under graviditeten.
Det gissar jag hade varit värre än tidig abort?

Barnen vill ha ett syskon? Eller så kan de själva skaffa barn så småningom.

Gravid i nio månader. Förälder i resten av ditt liv.

"Av en orsak" låter som om Gud har bestämt det. Men Gud finns inte.

Men vill du så kör på.

Tack för alla svar!!

Vi har tid hos en kurator för att prata om detta, inte inför en abort utan ett vanligt samtal. Ett nytt barn nu i min ålder känns inte bra, och inte med det förhållandet jag och pojkvännen har heller. 

Men jag älskar den här lilla bebisen så otroligt mycket, jag har haft så mycket blödningar i graviditeten sedan dag 1 och det har jag aldrig haft förut.
De jag har pratat med inom vården säger bara att det är vanligt att få missfall i min ålder och att det inte är något konstigt även om det är sorgligt.

Men den har ändå överlevt! Den finns där inne och lever, trots störtfloder av blod om vartannat.. och det är det som är så himla svårt att släppa!
HUR kan den överleva fast det borde blivit missfall för 2 månader sedan?!

Det är så himla jobbigt.. för jag tror verkligen på ödet, att det finns någon mening med allt som händer! Jag har varit med om så himla mycket annat för att INTE tro på det... 🥺

Jag hade behållt. Gick ju inte så bra förra gången eller hur. Lämna mannen om han är oansvarig och inte stöttar.

Behåll. Du vill ha barnet. Dina barn vill ha syskon. Din kille kunde ha gjort mer för att hindra en graviditet, vasektomi bla.
Nu står ni där med fakta, en bulle i ugnen, om du känner att du orkar med ett barn till så är det ditt beslut.

Tänk på din framtid. Om det är skakigt förhållande redan nu, statistiken via folkbokföringen visar att strax över 50% av sammanboende hushåll splittas inom 10 år. Och med det på hand, PLUS allting annat, vad tycker du att du bäddar för framtid för ett ev. barn till?

 Man kan inte få allt i hela livet, kroppen går genom sina cyklar och vi får leva med det och anpassa oss till det. Är bara så. Det i sig, kan på intet sätt ta bort det första, och även om 43, det är inte ovanligt eller ens konstigt att det "tar" sig, varför det blir ett roulette spel att ha oskyddad sex i den åldern. 

Förstår ditt dilemma. Du tolkar blödningar mm och att fostret fortfarande kämpar på. Lite heroiskt där och du tolkar det som ödet och meningen att du ska föda fram det. 

Jsg som är lite mer krass och sagt vad jag tycker tidigare skulle tolka blödningar mm som att allt står inte rätt till. Det lever men i vilket skick. Taskigt förhållande, egna krämpor och stor risk för missbildningar. Tyvärr med du får ha det med på pr/con lists. Avsluta medan tid är. 

Och om ni får ett sjukt barn eller ett barn med jättejobbigt npf, vem ska rädda dig från ditt beslut då? Hur ska du klara din ekonomi? Hur mycket kommer dina barn att må dåligt för att du inte kan ge dem vad de flesta barn får?

För han kommer att dra som en avlöning, det kan du vara säker på.

Jag har under flera års tid sett en familj nästan disintegrera för att det där sista barnet var svårt sjukt och krävde mycket tid av båda föräldrarna under lång tid. Båda gick till slut i väggen och utan släktingar som daglig backup så hade deras andra barn inte heller klarat sig särskilt bra. Och då var detta två stabila personer som var eniga från början och verkligen ville ha ett barn till.

I ett annat fall var det redan första barnet som var svårt sjukt, och även där skildes föräldrarna efter fyra års sjukhusliv och enorm mental stress.

Jag har sagt att om jag bestämmer mig för att behålla så behöver han inte finnas med i bilden. Men det säger han att han tänker vara även om han behöver gå till tingsrätten för att få träffa barnet. Känns väldigt motsägelsefullt av honom eftersom han inte vill ha barnet..Jag älskar det här barnet, men känner samtidigt om jag verkligen vill vara bunden till honom hela livet när han beter sig som han gör (saker som hänt tidigare när vi tjafsat).

Jag förstår hur du tänker och du har rätt, det är jag fullt medveten om för jag har själv tänkt på det sedan vårt första gräl för två år sedan. Han säger att han ska förändras, men det händer aldrig.

Jag vet att det bästa är att göra abort, men det är så himla jobbigt psykiskt och jag har mått dåligt över min första abort i över 24 år nu. 😔
Jag älskar det här barnet, jag skulle så gärna vilja veta hur den skulle se ut, vilken personlighet den skulle ha.. allt sånt där tänker jag på och får sådan fruktansvärd ångest över att aldrig få veta svaren... 😭

Självklart har jag även tänkt på det sättet du skriver... Att den är sjuk, och inte kommer överleva. Men jag har skrivit upp allt med blödningar och det är när vi har bråkat som jag börjat blöda mer. Stressrelaterat alltså, det är iaf min tolkning och när jag varit in akut pga blödningarna så har allt sett bra ut och de har gett besked om att det är cystor som gått sönder.

De där listorna har jag i huvudet 24/7 och negativt är så mycket längre än den positiva sidan. Så jag, jag vet vad som är rätt även om hjärtat vill något annat..Min son har två npf-diagnoser och pojkvännens barn har också en npf-diagnos som är väldigt extremt påfrestande för alla i närheten.
Vad är det jag inte kan ge mina nuvarande barn om vi behåller denna menar du?

Jag har sagt att han behöver inte finnas med i bilden alls om han inte vill men det tänker han göra säger han. Jag känner faktiskt att jag skulle vilja ha barnet för mig själv utan att ha honom med i bilden, hans beteende hittills mot mig i denna graviditet är inte jättetrevlig. Visst, han var med till barnmorskan och vill vara med på andra kommande besök vilket jag tycker är jättebra.
Men sättet han behandlar mig på är inte stöttande.

Beklagar att båda dina vänner/bekanta fick det så jobbigt med ett jobbigt avslut på förhållandet. Hoppas att du kunde finnas där för att stötta dem på det sättet som var möjligt för dig. Jag har släkt och nära och kära runt mig som alltid funnits där för mig.