Bonusbarn, hur vara?

Vilken roll mannen tar för barnen från den tidigare relationen är ju upp till mamman och honom. 

Att vara en god förebild räcker gott. Att ta sig an andras barn som sina egna är ju ett enormt ansvar.

Jag håller med släkten, han behöver inte alls ta ansvar för sitt styvbarn. Däremot bör han behandla barnet med respekt.

Hur gammal är pojken och hur stora är de extra behos du nämner?

Saken är den att förhållandet en dag kan ta slut, risken är mer än 50% rent statistiskt sett.
Då kan mannen i fråga skatta sig lyckligt om han inte lekt pappa till sitt ex son.

Styvbarn är styvbarn, att behandla dem väl är både din minsta och det största man faktiskt kan begära.

Att ta sig an någon annans barn som om det vore ens eget är en enorm uppgift. Det skulle jag inte förvänta mig av någon. Jag hade aldrig någonsin ställt såna krav om jag hittade en ny man att leva med. Att vara en schysst bonuspappa och hjälpa till i den mån han själv och mamman tycker är lämpligt är mer rimligt. 

Har du själv barn, TS? 

Jag har själv barn. Det är inte vilket styvbarn som helst. Behoven är rätt stora. Jag är också lite ärrad av att min pappa blev orättvist behandlad av sin styvpappa. 

Har själv avstått att ta på mig bonusförälderskap för att det är komplicerat. 

Jag tycker bara att släkten pratar som om att det är mycket begärt att ställa upp. Som om att han är en hjälte för minsta lilla grej han gör. Det blir liksom tramsigt åt det hållet i mina ögon. 

När man träffar någon med ett barn med diagnoser som dessutom inte har någon kontakt med sin egen pappa, Då blir det automatiskt ett stort ansvar att ta. Om man tittar från hur barnet upplever det. Och nu när de ska ha ett gemensamt barn är jag orolig för att den stora pojken som är 6 år ska känna sig utanför familjen.

Fair point med att förhållandet kan ta slut. 

Pojken är 6 år och behoven är rätt stora. Han har det svårt med mycket. 

Det är väl grejen med att de ska få ett gemensamt barn nu som jag oroar mig för. Min pappa blev orättvist behandlad av sin styvpappa gentemot sina halvsyskon. 
Ser det från barnets vy att han kanske ska bli dumt behandlad av ytterligare en man(blivit avvisad av biologisk pappa) för att släkten har hejat på honom att det är okej att vara en slapptask mot pojken. 

Men det är väl ändå en milsvid skillnad på att bete sig som en slapptask mot ett barn (hur man nu gör det) och att ta på sig ett föräldraansvar? Jag tror att få tycker att det är fel om bonuspappan hjälper till, men att gå in och ta fullt föräldraansvar är väldigt mycket begärt, kanske i synnerhet när det gäller ett barn med stora behov. 

Var är det egentligen skon klämmer här? Är det verkligen bara en oro för pojken, eller stör du dig mer på att den här styvpappan får en massa beröm för saker som du anser självklara? Vad är din relation till den här mannen/släkten och varför sticker det så i dina ögon det du beskriver här?

du kanske redan har det hela solklart för dig men annars tror jag det kan vara bra att ställa dig själv ovanstående frågor och fundera över dem. Inte för att svara mig utan dig själv. 

Jag tycker att uttrycket "bonusson/dotter/förälder/whatever" är så himla dumt. Det låter mer än vad det oftast är.

Man blir inte förälder på något sätt alls bara för att man har en relation med en förälder!
Inte förrän den dagen man adopterar barnet om man ska vara krass.

Extravuxen, absolut. Men bara om man själv vill ta något ansvar så behöver man göra det. Det man behöver är att vara snäll och behandla barnen väl. Inget annat.

Nu vet vi inte på vilket sätt just denna pojke är funktionsnedsatt, om det är ett förståndshandikapp eller om han är rent fysiskt funktionsnedsatt. Det är jättestor skillnad på det.

Men det är ju väldigt stor skillnad på att inte ta sig an ett barn som sitt eget och vara dum mot barnet. Du behöver nog förklara vad du tycker man ska göra för att inte definieras som slapptask i dina ögon.

TS, du skriver att pojken har stora behov. Hur klarade sig mamman och pojken innan din släkting kom in i bilden? Eftersom du tycker att din släkting borde ta stort ansvar eftersom pojken behöver det.

Det är inte självklart att man ska ta något ansvar alls för sin partners barn. Särskilt inte om man är särbo. Man kanske inte ens träffar sin partners barn, utan ses när båda är barnfria. Så bör det alltid vara i början.

Nu bor detta par ihop och ska ha ett gemensamt barn. Då blir det förstås lite annorlunda. TS kommer automatiskt att bli involverad även i styvsonens liv. Han är det uppenbarligen redan. Men hur mycket ansvar han ska ta är upp till honom och mamman. Barnen kommer heller inte att behandlas lika, eftersom det gäller en bebis och en 6-7-åring, eller hur gammal pojken nu är när hans halvsyskon föds. Det kommer att vara minst 6 års åldersskillnad. Barnen kommer att vara på olika nivå och ha olika behov hela uppväxten.

Ett bonusbarn ska alltid vara välkommet och ses som en del i familjen om man lever ihop. Men det är inte detsamma som att ta fullt föräldraansvar. Som flera redan har skrivit, är det väldigt mycket begärt. 

TS släkting kommer automatiskt att bli involverad menar jag förstås, inte TS.

Jag undrar också varför du bryr dig så mycket om detta. Är du rädd att pojken far illa? Då finns det naturligtvis skäl att oroa sig. Men inget du skriver tyder på det. Du verkar mest störa dig på att din släkt inte tycker att styvpappan har ansvar för pojken, samt oroa dig för att pojken eventuellt kommer att bli bortprioriterad när han får ett halvsyskon. Så behöver det inte alls bli, men en bebis har andra behov än en 6-åring, med eller utan diagnoser. 

Det är väl i alla fall helt upp till mannen?? Jag skulle i alla fall aldrig välkomna en oäkting in i familjen och serva den som om det vore en äkta släkting. Den ungen har biologiska vuxna som kan serva den och ge den presenter! Om inte, så synd då.

Så oerhört osympatisk åsikt.

Fast det blir ju också konstigt att mamman till barnet ska dra hela lasset själv med stora barnet, samtidigt som hon har en bebis att ta hand om. Nu tänker jag på allt det praktiska. Självklart måste mannen ta en del av ansvaret. Sedan förstår jag att han inte har samma känslomässiga band till pojken. 

Bebisen är väl bådas? Självklart ska mamman inte ta ansvar för båda barnen själv. Rimligen delar de även på hushållssysslor och annat.

Det verkar inte vara detta som bekymrar TS, utan att pojken på något sätt ska bli bortglömd? 

Hon bjöd inte in mig som "pappa" till sina barn, vilket var lite tråkigt men samtidigt bekvämt. Jag borde åtminstone ha försökt vara mer av "en annan god vuxen".

Barn mår bra av att ha flera goda vuxna omkring sig. Även om de har en egen biologisk pappa så är det en rikedom att bli bekräftad av ytterligare en man, som kan vara en annan sorts förebild.

Det är klart att han inte måste. han väljer ju själv, men jag hade definitivt inte gjort det. Det är ju besvärligt

Det är upp till mamman om hon ska skaffa en ny unge. Det är inget hon behöver göra. att ha en bebis är enbart besvärligt