Ni som har goda erfarenheter av farföräldrar

Jag vet inte om jag skyllt på svärdottern?

Hon prioriterar sin familj på bekostnad av sin mans familj, 
Varför min bror tillåter det kan ju knappast jag veta? 

Finns ju flera förklaringsmöjligheter. 

Som syster tror jag en är att min mamma varit för snäll mot sin son, skämt bort honom och inte ställt krav. 

Söner måste också bidra till sin ursprungsfamilj, visa respekt för sina föräldrar och hjälpa dem när de blir gamla. 

Jag har ju i och för sig vänner där sönerna verkligen prioriterar sina gamla mammor, vilket bara gör att svärdöttrarna ogillar sina svärmödrar ännu mer. 

Vore trevligt med fler goda exempel som TS bett om.
Så vi kunde lära oss av det positiva. 

Jag tänker att sönernas fäder kan spela en viktig roll här. Växer man upp med en pappa som är förälder till hundra procent och som själv håller god kontakt med sina gamla föräldrar, så kommer man troligtvis att följa hans exempel.

Har man sett sina föräldrar gemensamt bestämma vad barnen ska äta, hur de ska klä sig, var man firar jul etc. så är det mindre troligt att man kommer att låta en framtida partner köra över en.

Min Farmor var min favorit av alla mor och farföräldrar! Var hos henne istället för dagmamma de dagar min mamma jobbade när jag var runt 3-4.
Hon var den varmaste, finaste människan man kan tänka sig och hon älskade oss barnbarn och talade om det ofta.
I tonåren var hon förstående för våra problem och vi alla kände att vi kunde dela med oss om livet. Hon var så öppen och accepterande. Positiv och glad till livet trots många egna svårigheter under livets gång.
Älskade djur och växter.
En fantastisk människa där dörren alltid stod öppen för barn och barnbarn. Hon var den av alla mor/farföräldrar som hade det knapert och det hände att hon gav väldigt märkliga presenter. Spelade ingen roll ens som litet barn. Hon gav av sig själv vilket var så mycket mer värt.

Min mormor var en lite småsnobbig person i pärlhalsband och blus, kofta och kjol hemma i lägenheten även när hon var ensam, alltid nylagt hår och blev grinig om man rörde hennes saker som barn eller lekte för mycket.
Hon hade svårt att tåla att anhöriga ibland hade av henne mindre godkända problem och hade nog egentligen ingen större kärlek för barn. Ogillade djur. Var lite nervös och väldigt pedant av sig.
Hon bakade mycket gott till oss så visst visade hon kärlek på sitt sätt men har aldrig sagt att hon älskar mig eller sina egna barn.
Har aldrig kunnat prata med henne om djupare eller svårare saker, det kunde ingen. Hon ville gärna höra om bedrifter men man kunde aldrig gå in djupare på saker eller tala fritt. Hon kunde lätt bli stött av en vanlig fråga som hon tyckte kom för nära vilket inte var så lätt att förstå varför hon blev grinig ofta mot oss barn. Man fick aldrig busa det minsta, eller titta på Pippi Långstrump för hon var ingen bra förebild.

Så det där beror nog mest på personlighet skulle jag tro. Tror att det framgår rätt tydligt vem som var mest älskad av sina barnbarn i mitt fall.
Avståndet kan ha betydelse också. Min Farmor bodde på samma ort.
Om avståndet är längre är det bra om det finns plats och en välkommen atmosfär så att man kan stanna ett tag. Samt att båda föräldrar behöver vara drivande till att resor sker på lov.
Att kunna tänka sig att ha barnbarnen själva några dagar på lov hjälper väldigt bra att skapa starka band.

Avslutar med att jag aldrig hört om så mycket svärmorsförakt och heller inte om så många underliga svärmödrar som här på forat.

Om jag ska börja med mig själv så hade jag något närmare relation till mormor & morfar än till farmor & farfar de första 3-4 åren. Men det beror med största sannolikhet på att 1) jag var första barnbarnet för mormor & morfar och 2) vi bodde på samma ort- Så viljan fanns definitivt hos dem att umgås till max och rent praktiskt var det möjligt att träffas väldigt mycket.

Men pappa har alltid tagit med oss hem till farmor & farfar och fikat i princip varje helg. Fyllde någon år så kom de till oss och vice versa. Mamma behövde inte alltid vara med och "styra upp" utan det skötte han. Och ingen kunde göra vare sig så god rabarberkräm eller blanda lagom stark gul saft som farmor!

Sen när vi blev äldre jämnade relationen ut sig. Särskilt sommartid spenderade vi mer tid hos farmor & farfar än hos mormor & morfar, det handlade om veckor på landet med sol och bad. Våra kusiner bodde också nära farmor & farfar vilket var superkul, riktiga Bullerbyn-somrar.

Mormor var nog en "värre" svärmor än farmor helt ärligt. Jag vet att de hade synpunkter på mammas val av man. Och i bakgrunden fanns det en konflikt kring det som aldrig la sig. Det var en känsla som till och med vi barn kunde uppfatta vid tillfällen då vi alla var i samma rum... Där var det mamma som fallerade, som inte kunde skjuta dem /det ifrån sig och liksom "värna" relationen till pappa. Hon hade valt honom, det hade inte hennes föräldrar nåt att göra med...

Jag har också två söner och jag  förstår att när man får barn så ligger det kvinnan/mamman närmast till hands att bjuda in och ta in råd etc från sin egen mamma. När jag fick problem med amningen eller grät över min förlossningsupplevelse så var det inte svärmor jag ringde utan mamma. Såklart. Men sen låg det ju på min man att se till att även svärföräldrarna blev introducerade och kunde bli närvarande farföräldrar till vårt/våra barn. Och de har varit närmare våra barn ungefär av samma anledning som mormor & morfar fanns för mig. Mina svärföräldrar bor på orten och var äldre = hade mer tid över. Var jag ute på promenad eller behövde en plats att amma/mata så gick jag gärna till dem under f-ledigheten trots att inte min man var med. Det har fallit sig naturligt och jag tycker om dem. Och likaså hämtade de vårt äldsta barn på dagis 1-2ggr vecka genom alla år han gick där. För att de kunde. Mina föräldrar är yngre och var fortfarande fullt uppe i arbetslivet när jag fick barn så de kunde inte hämta. 

Man får försöka vara en öppen och ödmjuk person, inte klampa in, stämma av och se till att ansvaret hamnar där det hör hemma tänker jag. Så att ens barn VILL umgås och fortsätta bygga relation. Förmedla att man finns där, vikten av att ta hand om varandra. 

Förstår inte denna negativa bild av farmödrar.

Mina brorsbarn har under hela uppväxten tillbringat massor av tid hos sin farmor och farfar, de har rest tillsammans och varit väldigt nära varandra. En annan släktings barn har farmor och farfar på 60 mils avstånd men de kommer på besök flera gånger om året och har bra kontakt. Mina mostrars söners barn umgås flitigt med sin farmor och farfar, ja hela släkten och bekantskapskretsen vimlar av farmödrar med god kontakt med sina barnbarn. Mina barn har tyvärr inga farföräldrar i livet sedan länge och mina egna bodde långt borta och var gamla så ingen tät kontakt. 

Ett par farmödrar jag känner kan vara lite jobbiga mot svärdöttrarna, men de umgås ändå. Mina söners flickvänner är supertrevliga och jag kan inte tänka mig annat än att jag fortsätter att ha god kontakt med dem och med framtida barnbarn. Mina söner är väldigt måna om mig och väldigt rara, de blir säkert bra, jämställda föräldrar en dag och de lever i jämställda förhållanden. 

Är du en bra förälder så kommer du uppskattas och bli inbjuden att vara en närvarande mor/farförälder. Det är egentligen inte mycket svårare än så. 

Mina barn har bättre relation till mormor än farmor för att jag som mamma har bättre relation till min mamma än vad min man har till sin mamma. Jag gillar min svärmor och kommer bra överens med henne, men blir irriterad på att det känns som att ansvaret för vår familjs relation till henne till stor del ligger på mig. 

Jag har en bror också. Hans barn har en mycket bättre relation till sin farmor än sin mormor, för min mamma är helt enkelt en supersnäll person som hennes barn vill ska finnas i deras liv och som hennes barnbarn vill åka och hälsa på så mycket det bara går. 

Om du är en bra mamma så kommer du att vara en älskad och inkluderad farmor. 

Din blivande svärdotter kommer om hon är det minsta normal inte att tvinga bort dig på något sätt. Men troligen så kommer hon bli väldigt irriterad om du som framtida farmor inte förstår att det är dina egna barn som har ansvaret för att upprätthålla och driva relationen till dig och inte hon. Hennes ansvar är att upprätthålla och driva relationen till sin egen familj.