Vad är rimligt att förvänta sig av vänner?

Hitta vänner som är okej med att ses så ofta som du känner för. Blir dessa kränkta av att du inte vill ses varje vecka och du inte trivs med det så får du låta de bli det och sikta på att hitta nya vänner istället. Jobba på att respektera dig själv och dina behov och låt omgivningen anpassa sig efter det. De flesta träffar inte sina vänner så ofta i vuxen ålder så det är helt normalt. 

Jag förväntar mig att mina vänner respekterar mina gränser utan att ifrågasätta dom och att dom är uppriktigt intresserad av hur jag mår och tycker det är självklart att finnas där även när livet är skit och jag är tråkig. 

För så fungerar jag tillbaka.  

I scratch your back if you sratch mine liksom..  

Vänskap fungerar på många sätt som en kärleksrelation.  Man ger och tar omvartannat.  Det är en böljande våg av samförstånd och respekt. 

Håller med dig helt. Har alltid värderat och velat finnas för mina kompisar emotionellt. Det är väll grunden till alla mina vänskaper, även fast man har mer av det med vissa än med andra. 

Men om detta endast går om man är den ?roliga vännen? som alltid är på att göra något, kan det kvitta.

Den som aldrig hör av sig kan ju inte veta hur deras vänner mår? Du blir bara en perifer person då som inte har någon insyn, eller tror du att du är synsk och efter lång tids radiotystnad alltid lyckas höra av dig precis när skit händer din vän?

Om man inte vill höras av, om det inte känns lönt att höra av sig på något vis (mess, telefon, träff) i alla fall en gång varannan månad- varför tror man att man är en nära vän till den andra då? Du är ingen jag räknar med då i alla fall.

Jag har lagt ner flera av dessa så kallade low maintenance-vänner senaste åren för jag känner inte att de bryr sig om vänskapen och då får de vara utan mig. Jag har hittat nya vänner som är mer sociala och vill göra saker.

Min mamma har t.ex. alltid varit helt hopplös med att aldrig ringa sina vänner och inte sitt enda barn (mig) heller, och det är så illa att hennes ena vän sedan 45 år nu börjat ringa till mig istället ibland. Vännen kände sig illa behandlad och vi har aldrig talat om det förut men när hon förstod att mamma inte ens ringer mig så förstod hon att detta är ett problem som är genomgående och inte riktat mot henne. 

Då har man inte ömsesidighet i en vänskap, då är det en person som gör jobbet och den andra borde försöka skärpa sig eller söka hjälp eller vad som nu behövs.
När man är 75+ är det klart lite för sent att ändra på men jag tycker många är alldeles för dåliga på att höra av sig redan vid 40+. Och sen sitter de och beklagar sig att de är ensamma- ja men vad konstigt?

Du är kanske mer en introvert person. Sök dig isåfall till  personer med den personligheten. Det är personer som mer förstår behovet av mer ensamhet och därav inte tar illa upp om du inte hör av dig på flera veckor. Jag har vänner som inte hör av sig på flera månader, det funkar utmärkt för mig och jag slipper känna mig kvävd. Jag vet att de verkligen bryr sig om mig och uppskattar mig lika mycket trotts atr vi har samma behov av ensamhet.

Kunde varit jag som skrivit denna ts. 
Har precis samma uppfattning och känner likadant.
Pratar gärna med vänner via någon app men ses varje vecka? 
Som ung vuxen träffade jag ofta vänner. Nubfinns fler saker som lockar, som att bara ta det lugnt och läsa eller vila en dag eller ägna en ledig dag för städning och tvätt, det skulle aldrig ha kommit före att träffa en vän när jag var tonåring eller 20+
Har också ofta genom livet råkat ut för vänner som kräver enorm uppmärksamhet och gärna snackar två timmar om dagen, ringer en på jobbet eller slutar aldrig att ringa om man inte svarar. Väldigt stressande och kvävande för vänskapen. 

Det låter mer som att du behöver jobba på att lära dig säga nej/våga säga vad du vill istället för att köra över dig själv.

Jag förstår att extrema fall istället kan upplevas som stötande, vilket jag förstår det är med din mamma. Men i slutet av dagen handlar det nog om att man har olika behov i vänskapen, på samma sätt som man har olika personligheter. 

Jag skadas inte av att inte va social, så jag känner inte att jag behöver göra en förändring. Såklart om jag blir väldigt frånvarande eller stänger ute folk, då är det inte schysst. Mina low maintenance vänner beskriver lättnad över vänskapena vi har, och aldrig att vänskapen blir ett ?måste?. 

Så det handlar nog bara att man bör hitta en matchning när man skapar vänskaper. Inte att den ena ?maintenance? är sämre än den andra.

Har man inget behov av att veta hur ens barn mår så borde man inte ha skaffat några barn från början. Då är det fel på en och ingen kan få mig att tycka annorlunda.

Vi är många ledsna vuxna barn som har distanserade och oengagerade föräldrar trots frånvaro av konflikter, och det kan både ge emotionella skador och minska ens valmöjligheter i livet.

Hur man känner i en vänskap av det slaget är kanske en tiondel av det men ändå inget jag vill utsätta mig för längre.

känner igen mig i dig, känns som man får leva med konstant dåligt samvete. 
även när de vart liam dåliga på att höra av sig känner jag att allt ligger på mig. 
blir också dränerad av att umgås för ofta, och en gång å veckan vore verkligen för ofta. 

mina vänskaper, iaf nya håller inte så länge för de är precis såna som vill prata i telefon eller skicka sms/snap flera ggr per dag. 
horribelt.