Funderingar kring att aktivt välja bort barn

Jag har 4 barn, alla vuxna, och 4 barnbarn. Visst absolut, det är jobbigt många år, men det gör oss till den vi är. Hur man än väljer, så finns en annan sida. Jag vill lyfta fram en tanke som ofta kan bli en följd av att inte skaffa barn. Det är 4 personer (45+) kring mig som inte har barn. Säger bara, dom är JOBBIGA. Egoistiska, självcentrerade, jagjagjag, svårt att ändra sin önskan i saker, klagar på grannar o vänner om allt....småsaker blir enorma. Saker som vi med barn rycker på axlarna åt o går vidare. Vi har lärt oss att välja våra strider på ett helt annat sätt. Dom är jobbiga att umgås med, det ska vara på deras vis, punkt. Håller nån med? Såå, väljer man bort barn, försök bredda era vinklar o gnäll inte om småsaker....

I dag vet vi att hjärnan förändras hos föräldrar i direkt samspel med spädbarnet. Om du nu är närvarande med barnet under en längre tid. Det är ganska stora förändringar och de blir permanenta. Det som händer bland annat är att korttidsminnet blir försämrat. Samtidigt blir området för empati och förmågan till att utsända oxytocin betydligt mycket större. Så även rent biologiskt så kan det du upplever ha sina förklaringar. Jag har själv blivit mycket mer sentimental sedan jag fick barn. Kan knappt titta på filmer längre utan att gråta.

Ja, jag instämmer. Vet inte om det är en fördom, men de par jag sett som inte har barn kan snöa in på saker.

Har man haft barn så har man fått vänja sig vid att inte få sova när man själv vill, gå på toa när man själv vill, tvingas avstå från ganska mycket pengar, avstå från festande och umgänge. Och inse att livet ändå går vidare.

Man blir mer ödmjuk, tacksam för det lilla, tror jag. Ett nyfött barn är så skört och behöver så mycket kärlek och omsorg. Det danar en som människa.

Jag är man, snart 50 utan barn och trivs jättebra med det. Kan inte säga att jag som ung planerade att aldrig ha barn, men jag har aldrig längtat efter att ha barn eller känt att jag vill ha barn. Nu är jag lyckligt gift och trivs väldigt bra med livet, berättade tidigt när vi lärde känna varandra att jag inte vill ha barn. Det sista du skriver tror jag också, folk som har barn pratar ju själva ibland om hur stressigt det är och hur trötta de är och risken för separation är nog ganska stor särskilt under småbarnsåren. Inte helt ovanligt att folk separerar, har barn och träffar någon ny och får barn med den nya. Forskning visar också att många håller ihop för barnens skull, men utan att vara lyckliga tillsammans. Många med barn är inte lyckliga i sina relationer och det finns studier där de gjort uppföljningar upp till 8 år efter barnets födelse och paren är fortfarande inte lyckliga. Finns så klart lyckliga barnfamiljer också, men forskning visar att många inte är det. 

Jag kan egentligen inte råda dig så mycket eftersom det är extremt individuellt. Jag vet de som är lyckligt och helt frivilligt barnfria (ingen jag känner men vet att de finns) och jag respekterar och förstår dem på många sätt, tycker det är fantastiskt för dem som trivs med det. Rent objektivt finns det mängder av fördelar med att leva utan barn och jag önskar att alla barn skulle födas önskade och efterlängtade.

Själv har jag haft en enorm barnlängtan sedan jag var barn själv. När jag började närma mig 20 kunde jag bli gråtfärdig när jag såg barn pga att det saknades i mitt liv. Vid 21 blev jag oplanerat gravid och hade 2 barn när jag var 24, som jag sedan blev ensamstående med. Barnen var helt rätt för mig men pappan var det inte (inget jag rekommenderar, men vi landade på fötterna och de har haft en pappa nästan hela livet som inte är biologisk pappa). Iaf har jag alltid varit glad att jag fått dela mitt liv så länge med mina barn, men det är just för att jag kände sån saknad och tomhet innan jag fick dem. Antagligen är en biologisk avvikelse att känna det så starkt. Jag vet att jag därför inte skulle blivit lycklig utan dem. När jag tänker mig livet utan barn tänker jag att jag hade kunnat haft ett enormt rikt och mysigt och spännande liv, jag hade kunnat göra massor av roliga saker jag varken orkar eller har råd eller möjlighet att prioritera nu, men jag hade alltid burit en stor sorg och saknad. För att jag råkar vara född sån.

Min bästa vän hade ingen barnlängtan förrän 35 års ålder. Då började de försöka men det gick inte. De gick igenom åratal av misslyckade IVF-försök och ett och annat missfall. Hon ringde mig gråtandes flera gånger och sa att hon kände inte att det fanns någon mening med livet om hon inte fick barn, då kunde hon lika gärna dö. Fast hon hade bra utbildning, en härlig familj, underbara vänner, bra jobb och i allt är en vacker, snäll, rolig och underbar person och hade allt att leva för. Idag har hon en liten (relationen hon gick igenom IVF i sprack pga påfrestningen och pappan till barnet är en tillfällig kontakt). Så på sätt och vis slutade det ju bra (även om hon gärna skulle haft ett syskon, nu vet hon inte om det någonsin blir fler eftersom hon är singel och över 40). Samtidigt ska man absolut inte heller skaffa barn för att man är rädd att ångra sig sedan om man inte gör det. FOMO leder sällan till rätt beslut för vad man än väljer så missar man ju något. Det är sällan man väljer något för att man verkligen vill det om det är för att man är rädd för att missa det, iaf enligt min erfarenhet. Längtar man så vet man om det. Och ja, det kan bli för sent. Och om det känns okej om det skulle bli så så kan man nog leva med det även när det är ett faktum.

Alla barnlösa jag känner som det blivit ?för sent? för är ofrivilligt barnlösa, oftast för att de inte hittat någon att dela livet med och inte pga att det inte gått. Jo, en person vet jag också (fd kollega) som enligt egen utsago ?hatar barn?, hur det nu är möjligt. Ytterst osympatiskt. Men det skulle jag nog tro beror på något trauma eller en hemsk uppväxt för en sak är att inte alls vara intresserad av barn, inte tycka om barn som fenomen eller tycka de är mer jobbiga än söta, det kan jag absolut förstå och respektera, men att hata alla barn rakt av oavsett hänsyn till individ låter väldigt osunt i mina öron. Han kommer förhoppningsvis vara barnfri även framöver.

Det enda jag kan råda dig till är att lyssna till ditt eget hjärta. Än så länge är det verkligen ingen brådska, så slappna av. När du hittar någon att dela livet med kanske du känner att du längtar - eller fortfarande inte (dock väldigt viktigt att välja en bra person, jag visste inte hur viktigt som ung och det hade kunnat gå åt skogen helt). Vilket som är okej! Det är stundtals tufft att ha barn och mig har det alltid hjälpt att tänka ?men detta är ju min stora dröm. jag lever min dröm. Jag valde dem, jag hade aldrig blivit lycklig utan detta.? Då känns det som är tufft mycket mindre tufft. Jag kan inte känna ånger eller lägga skulden på barnen hur tufft det än är för jag vet att jag hade saknat dem hela tiden om jag inte skulle haft dem i mitt liv. Det är jag som valt dem och längtat efter dem. Längtat in dem i det här livet. Om de inte hade funnits hade jag bara sörjt att de inte fanns och hade inte haft en aning om det som varit jobbigt, och den sorgen hade gjort betydligt mer ont och gått djupare än de stunder av lidande man ibland går igenom som förälder. Även sviter av graviditeter och förlossningar bleknar i jämförelse med den tomhet jag skulle upplevt utan barnen (med det inte sagt att jag inte tycker att mammor alltid borde få bli lagade så de kan leva ett normalt liv - det finns inget jämställt föräldraskap utan jämställd hälsa hur bra vi än har det med föräldraledighet). Men det är som sagt bara jag och jag tycker absolut inte man ska välja barn för att vissa andra saknar eller längtar efter barn eller ångrar sig om de fått/inte fått barn. Svaret finns nog bara i en själv (förr eller senare) och i relationen med en person man kanske vill bli förälder med (eller inte).

Lycka till ❤️ och njut av livet oavsett vad som blir din väg!

När jag var runt 18-20 ville jag ha barn men hade ingen relation eller så. Ville bli en ung förälder, precis som mina (de var 20 och 21 när jag föddes). 

När jag var 24 hade jag min första riktiga relation. Väldigt tidigt (två månader ihop) sprack kondomen och ingen av oss var redo. Det blev ett dagen-efter-piller och ingen graviditet. Det tog slut typ 4 månader senare även om vi fortfarande var (och är) vänner. 

Samma år jag skulle fylla 26 träffade jag personen jag var tillsammans med i drygt 20 år. Vi pratade om barn från början men just då var det inget någon av oss önskade. 6 år senare hade det ändrats till "blir det så blir det" och vi slutade med skydd. 5 år och två missfall senare blev det levande barn som var otroligt efterlängtade. 

Efter levande barn insåg jag att jag inte är en bebismänniska. Bebistiden är ofantligt tråkig och det har därför inte blivit fler. 

För två år sedan sprack relationen med pappan och sedan ett år är jag åter tillsammans med pojkvän nr 1. 

Jag har bara ett barn vilket är perfekt om man inte är särskilt barnkär och har ett stort behov av ensamtid. Detta gäller förstås mest om man är två vuxna...

Vi har alltid kunnat ägna oss åt våra intressen utan dåligt samvete eftersom den andre föräldern kan ägna sig helhjärtat åt barnet, vi har råd att ge sonen vad han behöver/vill ha och vi har alltid haft tid att umgås och titta på hans matcher mm. 

Det ironiska är att både jag och maken har många syskon och alla våra syskon har minst tre barn var och det enda jag ser är kaos och slit. De hinner inte med sina barn och har alltid dåligt samvete medans vi tar det lugnt, har det skönt och harmoniskt tillsammans och hinner med varandra.

Mycket enklare än så. Vissheten att man inte vill ha barn, någonsin, finns redan tidigt i livet, i sena tonåren, och då är inte karriärfrågan aktuell på många år. Då vet man ju inte ens om man har det rätta virket för att göra karriär! Det är alltså inte en antingen/eller-fråga; man vill inte ha barn och avskyr själva tanken på att vara fjättrad vid ett barn, att upplåta sin kropp åt att bära det, föda det och sedan ha ansvaret.
                                                                                                     Grundläggande för barnfriheten är att man inte vill ha det ansvar och den bundenhet som ett barn innebär. Man vill rå sig själv och man behöver inte nödvändigtvis vara uppslukad av någon passion som ett alibi för avståendet.                                                                                                                                                                         Många kvinnor tror att vi som är barnfria känner en   tomrum som måste fyllas för att vi inte ska vara olyckliga. Så är det inte, det kan jag försäkra. Vi är nöjda med tillvaron som den varit och som den är, tågluffande och studier i ungdomen och utvecklande arbete som vuxen. Att kunna läsa till fram på småtimmarna, att kunna gå på konsert eller teater spontant är en självklarhet och inte vill vi ha kladdiga barnfingrar på designmöblerna.                                                                                                                                                                         De flesta av oss bsrnfria ogillar inte barn, tvärtom tycker vi om dem men vi vill inte ha egna. Den paradoxen förstår inte alla, särskilt inte kvinnor. Ibland tror de att vi "låtsas" vilja vara barnfria men inte kan skaffa några för stt vi ingen psrtner har eller att vi inte är fertila, det vill säga att "rönnbären är sura".

Det finns saker som ni aldrig kommer att veta, dock... Ni kommer aldrig att känna den där kärleken, som man känner till sina barn, och ni kommer aldrig att veta att det besväret ni är rädda för är "kärt besvär". Kanske inte varenda stressig vintermorgon, men övergripande så skulle man inte vilja vara utan barnen, för att slippa det besväret. 

Dessutom verkar det som att ni tänker att barn alltid är småbarn. Men om man skaffar två barn med två års mellanrum - som jag gjorde - så varar den riktiga småbarnsperioden bara c:a sex år. Och det är ju inte så mycket i ett livsperspektiv. Sedan blir de mer och mer självgående; när yngsta är 8 och äldsta 10 kan de redan vara ensamma hemma ett par timmar på eftermiddagen, och när yngsta är 11 och äldsta 13 kan de vara ensamma några timmar på kvällen. 

Dessutom har de en förälder till, och man kan turas om att ge varandra frihet. Så man behöver inte alls avstå så mycket under så lång tid som ni verkar tro... 

Dessutom är det en särskild glädje i att utöva sina intressen TILLSAMMANS med sina barn, att så att säga lämna över intressena till dem. Att leva för att rida och hålla på med hästar i vuxen ålder känns sorgligt och ganska omoget, ärligt talat. Inte så att det är fel att gå på lektion någon gång i veckan, men om detta ska vara livsinnehållet - som det var när man var 13 år..? När man gör det med sin dotter blir det en helt annan sak, då är det ju något som VI upplever tillsammans, och hon kan få möjligheten att börja tidigare och ta fler lektioner än man själv fick som barn, och bli riktigt duktig...

Att se barnen utvecklas är en stor glädje, både i skolämnena och i andra intressen och områden av livet. 

Sedan tänker jag även, att livet är en väv... först är man barn, och man umgås med sina föräldrar och far- och morföräldrar. Sedan blir man själv förälder, och slutligen tillhör man den äldsta generationen, och man hjälper sina barn med att hämta sina barnbarn från dagis på eftermiddagen (i alla fall ibland). Hela tiden har man en familj omkring sig, och en roll i den.

Utan en familj tycker jag i alla fall att det skulle bli... ensamt. Tomt. Tråkigt. Och även otryggt. Tänk att inte ha någon som skutsar en till doktorn när man börjar få krämpor, ingen som för ens talan mot biståndsbedömaren på kommunen, ingen som kommer och hjälper en med saker i bostaden som man inte kan göra själv längre, ingen som ringer och hör att man har det bra och inte har ramlat och blivit liggande på govet, ingen som kommer och hälsar på på äldreboendet och ser att man mår bra och blir väl behandlad där... Detta hade jag inte velat ha framför mig. 

Håller helt och hållet med dig och jag tänker precis som du. Jag har iofs 11 års skillnad mellan mina barn, haha. Så jag valt att börja om med småbarnstiden. Eftersom jag nu är 40+ med både småbarn och tonåring upplever jag att en del i omgivningen tycker synd om mig. Men jag är nöjd med mitt liv och älskar att följa två helt olika utvecklingsfaser parallellt. Dessutom får jag en hel del avlastning av min äldsta. 

Och det är ju inte alls fel. "Äldre" storasyskon blir ofta mogna och ansvarstagande tidigt, när de fått hjälpa till med småsyskon och hushållsarbete!

Frys in dina ägg så har du ett längre tidsspann att fundera på!

Ju tidigare du gör det desto bättre kvalitet har äggen.

Ingen vet hur du tänker om 12 år t.ex. 

Det är helt ok att du gillar familjeliv och inte skulle vilja vara utan barn. Förstår inte riktigt varför du tror att vi som inte har barn tror att de skulle vara småbarn hela sitt och aldrig bli självgående. Jag skulle säga att mina föräldrar och jag gjorde mycket tillsammans, pappa var alltid med när jag spelade bandy som barn, vi byggde modeller, fjällvandrade när jag blivit äldre och gjorde överhuvudtaget mycket tillsammans. Jag är fortfarande inte det intresserad av att leva familjeliv och saknar verkligen inte att ha barn. Trivs väldgit bra med livet utan barn. Folk är olika och det borde väl vara helt ok.