Jazzer73

Tue 6 Jan 12:15

49 svar

Hur slippa få depression av träning?

Har tränat på gym i 4 år, innan dess sprang och cyklade jag. Tränar hyffsat regelbundet, 3-5 gångar i veckan, ungefär 90 minuter. Och det är säkert bra, men varje gång jag går in på gymmet, eller ägnar mig åt någon form av träning så sjunker humöret som en sten, blir helt knäckt. För att det påminner mig om hur dålig jag är på allt jag gör. Hur ful jag är. Ibland hänger jag handukar över speglar och försöker hålla blicken vid golvet för att slippa se mig själv, och slippa se alla snygga o vältränade människor. Önskar så att jag dög till något. Antar att det är bra att träna så man inte drabbas av allt för många krämpor när man blir (ännu) äldre, så kommer fortsätta träna. Har ingen att prata med om detta, så därför blir det vädring på forum. Igen. Finns väl inte så mycket att säga, finns inget magiskt piller som plötsligt gör mig bra på nåt, eller mindre ful.

Jazzer73

Sun 25 Jan 12:41

#31

Anonym (Arne Tammer) skrev 2026-01-16 12:30:32 följande:

Att träna är bra men just gymkulturen kan ju vara direkt skadlig om man hamnar fel med alla spännisar och poserande Insta-tjejer och allt vad det är.

Sitta där och jämföra sig med andra och känna sig som second class ...

Byt träningsform. Byt gym.

Kanske ska du ha en träningsform där du tränar helt själv utan folk omkring dig?

Finns inte så värst många gym välja på vart jag bor. Och upplever att det är väldigt blandad folk som tränar där. Nog ganska avslappnat. Brukar försöka gå på tider vart det inte är andra, men svårt få ihop. Räcker med en person för att jag ska känna mig i totalt underläge. Innan jag började gyn sprang jag en del o skogen, upp til 15 km, ungefär varannan dag, men mådde lika kass av det. Samma känsla av aldrig komma nån vart, va sämre än alla andra. Och sen började knäna ogilla springandet också.

Anonym (Arne Tammer)

Sun 25 Jan 13:49

#32

Jazzer73 skrev 2026-01-25 12:41:32 följande:

Finns inte så värst många gym välja på vart jag bor. Och upplever att det är väldigt blandad folk som tränar där. Nog ganska avslappnat. Brukar försöka gå på tider vart det inte är andra, men svårt få ihop. Räcker med en person för att jag ska känna mig i totalt underläge. Innan jag började gyn sprang jag en del o skogen, upp til 15 km, ungefär varannan dag, men mådde lika kass av det. Samma känsla av aldrig komma nån vart, va sämre än alla andra. Och sen började knäna ogilla springandet också.

Så, du mår kasst i huvudet av att träna.

Sluta träna!

Ta tag i det som spökar i huvudet innan du ger dig på att träna igen.

Som det ser ut nu verkar du göra samma sak (träna) om och om igen fast det bara får dig att må dåligt - detta i hopp om att "nästa gång, då släpper det ..."

Men det släpper inte, eller hur?!

Core

Mon 26 Jan 00:06

#33

Jazzer73 skrev 2026-01-25 12:36:07 följande:

Tack, det var fint sagd. Jag har testat några olika shrinks, har väl gett nånting, men inte så mycket. Kanske dags att testa igen. Och jo, jag kommer fortsätta träna, om inte annat så för att slippa dras med alla möjliga problem när jag blir (ännu) äldre. Men skulle SÅ gärna vilja att det inte vore ett evigt mörker att träna.

Ja man ska komma ihåg att även om träning ger många energi, kan det i vissa fall vara en flykt från annat. Allt man använder som flyktmedel tär mer än ger, oavsett vad det är för någonting.

En period var jag tvungen att lägga ned träningen, livet var en enda uppförsbacke och istället för att bearbeta skit och ta tag i problemen gjorde jag så mycket jag bara kunde för att slippa se eländet i fullt ljus.

Så, träning är alltid bra, men behöver inte nödvändigtvis vara en bot på allt, utan kanske dras du även med mer djuprotade problem som behöver tacklas på ett annat sätt

Men du gör ändå rätt i att kämpa på så länge ! Gå till psykolog, när jag träffade rätt vände jag mitt liv och mående.

Jazzer73

Mon 26 Jan 07:53

#34

Anonym (Arne Tammer) skrev 2026-01-25 13:49:47 följande:

Så, du mår kasst i huvudet av att träna.

Sluta träna!

Ta tag i det som spökar i huvudet innan du ger dig på att träna igen.

Som det ser ut nu verkar du göra samma sak (träna) om och om igen fast det bara får dig att må dåligt - detta i hopp om att "nästa gång, då släpper det ..."

Men det släpper inte, eller hur?!

Jag håller med dig om att jag måste ta tag i mina problem. Men de beror ju inte på träningen. Träningen gör dem bara mer synliga. Och jag är övertygad om att min fysiska hälsa mår bra av träningen, fram för allt i takt med jag blir äldre. Så, oavsett om jag tränar eller inte så är grundproblemet kvar. Jag hör bara så många som pratar om ett välbefinnande, en kick, av att träna, så jag vill veta vad det beror på, och vad jag kan göra för att få uppleva detta någon gång. Men, som sagd, håller med dig helt och hållet att jag måste ta tag i problemen bakom, är ett tag sen jag gjorde det senast

Jazzer73

Mon 26 Jan 07:59

#35

Core skrev 2026-01-26 00:06:49 följande:

Ja man ska komma ihåg att även om träning ger många energi, kan det i vissa fall vara en flykt från annat. Allt man använder som flyktmedel tär mer än ger, oavsett vad det är för någonting.

En period var jag tvungen att lägga ned träningen, livet var en enda uppförsbacke och istället för att bearbeta skit och ta tag i problemen gjorde jag så mycket jag bara kunde för att slippa se eländet i fullt ljus.

Så, träning är alltid bra, men behöver inte nödvändigtvis vara en bot på allt, utan kanske dras du även med mer djuprotade problem som behöver tacklas på ett annat sätt

Men du gör ändå rätt i att kämpa på så länge ! Gå till psykolog, när jag träffade rätt vände jag mitt liv och mående.

Kloka ord. Och visst, så är det. Ju mindre aktiv jag är, ju mer tid har jag att grubbla, så försöker fylla varje minut med någonting. Jobbigaste stunden är kvällen när man är för trött för att göra nåt, men för pigg för att lägga sig. Jag ska verkligen försöka hitta en ny shrink. Tack för många bra råd, du har ett bra sätt att bemöta, pragmatisk utan att dömma eller tycka synd om! Uppskattas.

Anonym (Mian)

Mon 26 Jan 09:09

#36

Anonym (Arne Tammer) skrev 2026-01-25 13:49:47 följande:

Så, du mår kasst i huvudet av att träna.

Sluta träna!

Ta tag i det som spökar i huvudet innan du ger dig på att träna igen.

Som det ser ut nu verkar du göra samma sak (träna) om och om igen fast det bara får dig att må dåligt - detta i hopp om att "nästa gång, då släpper det ..."

Men det släpper inte, eller hur?!

Håller med, bra förslag. Varför fortsätta göra något man mår dåligt av?

Anonym (Arne Tammer)

Mon 26 Jan 10:26

#37

Jazzer73 skrev 2026-01-26 07:53:55 följande:

Jag håller med dig om att jag måste ta tag i mina problem. Men de beror ju inte på träningen. Träningen gör dem bara mer synliga. Och jag är övertygad om att min fysiska hälsa mår bra av träningen, fram för allt i takt med jag blir äldre. Så, oavsett om jag tränar eller inte så är grundproblemet kvar. Jag hör bara så många som pratar om ett välbefinnande, en kick, av att träna, så jag vill veta vad det beror på, och vad jag kan göra för att få uppleva detta någon gång. Men, som sagd, håller med dig helt och hållet att jag måste ta tag i problemen bakom, är ett tag sen jag gjorde det senast

Träning tar alltså fram dina problem i en okontrollerad miljö. Tar du fram samma problem i ett samtal med en terapeut, exempelvis, så kan ni styra vad som sker bättre.

Du mår inte bra fysiskt av din träning. Så fort du går in på gymet så sjunker ditt humör och du blir stressad av att du är så "full och dålig".

Det är inte ett netto-plus för hälsan att lyfta lite vikter om det samtidigt sänder dig ned i en negativ spiral av tankar och mående.

Träna kan du göra igen senare, när du har hanterat det i huvudet. Så att du KAN träna.

Core

Mon 26 Jan 17:20

#38

Anonym (Arne Tammer) skrev 2026-01-26 10:26:12 följande:

Träning tar alltså fram dina problem i en okontrollerad miljö. Tar du fram samma problem i ett samtal med en terapeut, exempelvis, så kan ni styra vad som sker bättre.

Du mår inte bra fysiskt av din träning. Så fort du går in på gymet så sjunker ditt humör och du blir stressad av att du är så "full och dålig".

Det är inte ett netto-plus för hälsan att lyfta lite vikter om det samtidigt sänder dig ned i en negativ spiral av tankar och mående.

Träna kan du göra igen senare, när du har hanterat det i huvudet. Så att du KAN träna.

Det är på två sätt. Många har försökt allt, i decennier, utan framgång. Till slut är den enda lösningen att bryta tiden man spenderar med sitt mörker, på ett konstruktivt sätt. Det är träning för mig, träning plus psykolog tog mig ur gyttjan, endast psykolog gav ingenting.

Jag har inte direkt doktorerat i ämnet, men lyssnar man på dom som har det fungerar träning så bra för att du bryter mönster, dina ingångna stigar mellan synapserna. Om man tar cardio som exempel. I början kommer tanken var tionde sekund, jag orkar inte, jag klarar inte, jag är kass osv. Efter en månad dyker tanken upp varje minut. Efter ett halvår var tionde minut och så vidare. Samma sak med vikter.

Det handlar i grunden inte om det fysiska i träningen, utan samtidigt tränar du upp din mentala uthållighet, med tiden fungerar det även utanför träningen. Du lär dig den vägen hur du inte kuvar dig för tankar och känslor, lär dig gå vidare utan att varken ignorera eller förtrycka.

Sen är det komplext. Alla är olika, alla har olika ryggsäckar man bär på, men det är ett faktum att träning inte allra flesta fall ger minst samma effekt som antidepp, det säger jag både med vetenskapligt stöd och av egen erfarenhet.

Har man gått och vadat i sin skit ett helt liv, privat medecinering, olika former av terapi etc är träningen verkligen det som kan hjälpa dig upp på hästen. Sen behövs förmodligen hjälp av psykolog också, men poängen är att för många är träning det första steget att aktivt göra något åt sin situation själv, man tar sig ur offerrollen och känner att man faktiskt har mandat att förändra sitt eget liv. Det är så mycket mer än lite större biceps, eller bättre kondition, är det enda jag vill säga med det här inlägget.

Core

Mon 26 Jan 17:32

#39

Jazzer73 skrev 2026-01-26 07:59:01 följande:

Kloka ord. Och visst, så är det. Ju mindre aktiv jag är, ju mer tid har jag att grubbla, så försöker fylla varje minut med någonting. Jobbigaste stunden är kvällen när man är för trött för att göra nåt, men för pigg för att lägga sig. Jag ska verkligen försöka hitta en ny shrink. Tack för många bra råd, du har ett bra sätt att bemöta, pragmatisk utan att dömma eller tycka synd om! Uppskattas.

Vad kul att höra att du tar det som jag menar det! Jag har mer eller mindre kämpat på olika sätt med min mentala hälsa sedan jag vart myndig, och vet vartifrån du kommer.

Jag har efter hundratals psykologtimmar själv ändå landat i att jag i någon mån kommer ha med mig mitt mörker, men jag har lärt mig acceptera det och ha ett lyckligt liv på samma gång. Båda sidorna av mitt släktträd har väldigt framgångsrika män som hänger där som äpplen, långt bak i tiden. Samma äpplen har tampats med missbruk och många har tagit sig av daga.

Jag bär alltså med andra ord förmodligen på ett biologiskt mörker, och har vänt det till att bli min drivkraft. Visst dukar jag under då och då, jag blir omsluten av det. Men, sedan jag nådde acceptans innebär det inte automatiskt ett lidande, utan jag förhåller mig till det precis som en funktionsnedsatt person får förhålla sig till sina brister. Man kan exempelvis sitta i rullstol utan att lida, om du fattar vad jag menar 😂 Lidandet kommer från att man kämpar emot, man simmar hela tiden uppströms.

Paradoxalt nog var det psykolog som till slut hjälpte mig inte särskilt bra egentligen, på papperet. Han vart någon som fick mig att tänka på annat, att skifta fokus, sluta analysera varje fraktion av smärtan som en med guldfeber som sitter i bäcken och letar guld.

Ursäkta att jag spårade från ämnet, jag tycker bara att det är rätt intressant, det där med den mänskliga förmågan att bära på tyngd genom livet, till synes helt i onödan.

Core

Mon 26 Jan 17:44

#40

Silar guld menar jag. Att nysta för mycket i sina bekymmer är som att leta upp ett grävt dike, och försöka sila guld där i leran

Lyssan på p3 dystopia - terapisamhället

Med det sagt är jag inte emot terapi, men låt det vara ett komplement, tro aldrig att det är den definitiva lösningen

Jazzer73

Mon 26 Jan 18:18

#41

Anonym (Arne Tammer) skrev 2026-01-26 10:26:12 följande:

Träning tar alltså fram dina problem i en okontrollerad miljö. Tar du fram samma problem i ett samtal med en terapeut, exempelvis, så kan ni styra vad som sker bättre.

Du mår inte bra fysiskt av din träning. Så fort du går in på gymet så sjunker ditt humör och du blir stressad av att du är så "full och dålig".

Det är inte ett netto-plus för hälsan att lyfta lite vikter om det samtidigt sänder dig ned i en negativ spiral av tankar och mående.

Träna kan du göra igen senare, när du har hanterat det i huvudet. Så att du KAN träna.

Hej !
Först av allt, är inte "full och dålig" utom "ful". Blir lite fel signaler annars :)
Jag är helt överens om att jag har underliggande saker som jag behöver diskutera med proffs. Igen.
Men det är ju saker som triggas igång av andra saker också. Ska jag isolera mig från allt som jag potentiellt sett kan må dåligt av så ska jag sätta mig i ett fönsterlöst rum med en flaska vin och 2 kilo lösgodis.
Och att jag inte mår fysiskt bättre av träning är felaktigt. Innan jag började hade jag återkommande ryggont, spänningshuvudvärk etc. Har inte märkt några fysiska besvär senaste 3 åren.
Dessutom är jag envis. Min enda tatuering är "keep trying" Att sluta träna nu vore att ge upp, eller att kasta bort tid i väntan på att kunna börja igen. Som Core skriver, bättre använda tiden till nåt konstruktivt istället för att säcka ihop i soffan.
Kanske titeln på mitt inlägg är lite felformulerat från början. Min depression är inte en orsak av träning, men träningen får den att titta fram, vilket den gör i många, många situationer. Så min fråga är, vad är det som gör att jag aldrig verkar uppleva den kick som många får av fysisk träning, är det nåt jag kan göra annorlunda? Väldigt många psykologer och läkare rekommenderar ju faktiskt fysisk träning som ett medel mot depression.
Och nu har jag fått några tips som jag testar, och som jag ska fortsätta testa över en längre period. Men att sluta vore att ge upp, och det är inte min grej.

Jazzer73

Mon 26 Jan 18:36

#42

Core skrev 2026-01-26 17:32:01 följande:

Vad kul att höra att du tar det som jag menar det! Jag har mer eller mindre kämpat på olika sätt med min mentala hälsa sedan jag vart myndig, och vet vartifrån du kommer.

Jag har efter hundratals psykologtimmar själv ändå landat i att jag i någon mån kommer ha med mig mitt mörker, men jag har lärt mig acceptera det och ha ett lyckligt liv på samma gång. Båda sidorna av mitt släktträd har väldigt framgångsrika män som hänger där som äpplen, långt bak i tiden. Samma äpplen har tampats med missbruk och många har tagit sig av daga.

Jag bär alltså med andra ord förmodligen på ett biologiskt mörker, och har vänt det till att bli min drivkraft. Visst dukar jag under då och då, jag blir omsluten av det. Men, sedan jag nådde acceptans innebär det inte automatiskt ett lidande, utan jag förhåller mig till det precis som en funktionsnedsatt person får förhålla sig till sina brister. Man kan exempelvis sitta i rullstol utan att lida, om du fattar vad jag menar 😂 Lidandet kommer från att man kämpar emot, man simmar hela tiden uppströms.

Paradoxalt nog var det psykolog som till slut hjälpte mig inte särskilt bra egentligen, på papperet. Han vart någon som fick mig att tänka på annat, att skifta fokus, sluta analysera varje fraktion av smärtan som en med guldfeber som sitter i bäcken och letar guld.

Ursäkta att jag spårade från ämnet, jag tycker bara att det är rätt intressant, det där med den mänskliga förmågan att bära på tyngd genom livet, till synes helt i onödan.

Jo, det där kan jag absolut följa. De framsteg jag har gjort har också handlat om att acceptera vissa sidor av mig själv som jag tidigare kämpat mot. Att inse att man faktiskt har lov att va vem man vill. Så länge man inte skadar andra. Jag tror inte jag nånsin blir en superglad, superpositiv och extrovert människa. Tror inte ens jag vill va det. Kan jag va lite lagom glad ibland och inte ha lika djupa dalar, då är jag ganska nöjd. Och självkritik, som mina problem bottnar i, har jo två sidor. Den kan tvinga dig på knä, men den kan också ge dig den styrka och insikt som krävs för att komma nånstans. Så länge man hittar en balans. Jag jobbar med musik, och har gjort det länge. När jag var runt 18 så stod jag och skrek svordomar åt mig själv i övningsrummet och gav inte mig själv lov att komma ut förrän jag kunde va det nu var jag övade på, totalt destruktivt beteende. Inget jag vill göra igen, och inget jag är stolt av. Men...jag kan inte förändra förtiden, så idag försöker jag istället uppskatta att jag lärde mig en jävla massa under de åren. Och påminna mig själv om att jag aldrig vill gå den vägen igen. Nåt lär man sig ändå om livet. Nu var det jag som spårade ut, men det är ju mitt inlägg, så jag skiter i det :D

Anonym (Mian)

Mon 26 Jan 18:39

#43

Jazzer73 skrev 2026-01-26 18:18:54 följande:

Hej !
Först av allt, är inte "full och dålig" utom "ful". Blir lite fel signaler annars :)
Jag är helt överens om att jag har underliggande saker som jag behöver diskutera med proffs. Igen.
Men det är ju saker som triggas igång av andra saker också. Ska jag isolera mig från allt som jag potentiellt sett kan må dåligt av så ska jag sätta mig i ett fönsterlöst rum med en flaska vin och 2 kilo lösgodis.
Och att jag inte mår fysiskt bättre av träning är felaktigt. Innan jag började hade jag återkommande ryggont, spänningshuvudvärk etc. Har inte märkt några fysiska besvär senaste 3 åren.
Dessutom är jag envis. Min enda tatuering är "keep trying" Att sluta träna nu vore att ge upp, eller att kasta bort tid i väntan på att kunna börja igen. Som Core skriver, bättre använda tiden till nåt konstruktivt istället för att säcka ihop i soffan.
Kanske titeln på mitt inlägg är lite felformulerat från början. Min depression är inte en orsak av träning, men träningen får den att titta fram, vilket den gör i många, många situationer. Så min fråga är, vad är det som gör att jag aldrig verkar uppleva den kick som många får av fysisk träning, är det nåt jag kan göra annorlunda? Väldigt många psykologer och läkare rekommenderar ju faktiskt fysisk träning som ett medel mot depression.
Och nu har jag fått några tips som jag testar, och som jag ska fortsätta testa över en längre period. Men att sluta vore att ge upp, och det är inte min grej.

Fast ditt underliggande problem har du inga problem med att ge upp arbetet med.

Får en känsla av att du egentligen inte är så intresserad av att lösa det, inte göra jobbet (jag förstår att det är ett tufft jobb).
Du verkar ha mått så här dåligt så länge att du inte vågar ta reda på hur du skulle kunna må. Samt att om du skulle må bra, vad ska du då skylla på, när livet ändå inte förändras?

Jazzer73

Sun 8 Feb 08:33

#44

Anonym (Mian) skrev 2026-01-26 18:39:54 följande:

Fast ditt underliggande problem har du inga problem med att ge upp arbetet med.

Får en känsla av att du egentligen inte är så intresserad av att lösa det, inte göra jobbet (jag förstår att det är ett tufft jobb).
Du verkar ha mått så här dåligt så länge att du inte vågar ta reda på hur du skulle kunna må. Samt att om du skulle må bra, vad ska du då skylla på, när livet ändå inte förändras?

Jag förstår faktiskt inte vad du menar. "Om jag skulle må bra, vad ska jag då skylla på, när livet ändå inte förändras?"
För det första, vadå inte förändras? Det förändras hela tiden. ibland till det bättre, ibland till det sämre.
Om jag skulle "må bra", varför skulle jag då vilja att det skulle förändras?
Och, om jag skulle vänta med att träna tills "jag har löst mina problem" så blir det inte mer träning. Då kommer alla fysiska problem i takt med jag blir äldre. Att "lösa mitt problem" är inget som går på några veckor. De år jag har gått hos psykolog har hjälpt mig förstå några saker, men det är små förändringar. Som Core skrev så tror jag det handlar mer om att acceptera vem man är och lära sig leva med det, kanske förändra en liten sak i taget. Att plötsligt inom några år, bli en annan människa tror jag inte på. Det låter som en dålig självhjälpsbok, och tro mig, jag har läst en del.
Däremot har jag börjat kunna märka skillnad med en annan fokus på puls under träningen. Väldigt få pauser, full fart. Blir inte lika sänkt på det sättet. Bara testat nån månad, men senaste tillfällen klart annorlunda. Vi får väl se om det håller i sig, annars provar jag något nytt, och nåt nytt, och nåt nytt.
Jag har svårt att se det som att "ge upp" Men vad vet jag.