Biologiska pappan får all credit för saker som bonusföräldern gör

Sluta gör sakerna, så får pappan göra dom istället. 

Jag hade inte accepterat att bli så nonchalerad, hade faktiskt funderat på att bli särbo istället. 

Hur är er relation i övrigt?

Har du någon analys om vad som ligger bakom? Är det tex ett aktivt ställningstagande från barnen eller gammal vana?

Barn ska vara väl omhändertagna i ert hem. Ni kan gemensamt komma fram till vad som gäller i just er familj, men typ, de ska få uppmärksamhet, tid, kärlek, bra mat, hela och rena kläder och sunda vanor. För det är så ni tar hand om barn i ert hem och det är så vuxna ska ta hand om barn - utan krav på motprestationer från barnens sida.

När det gäller barnens dåliga attityd och uppförande så kan det ha en miljon olika (bra och dåliga) anledningar. Allt från att de känner sig illojala mot biomamman om de erkänner att du gör fina saker för dem, till att pubertetshormoner börjar ge sig till känna, att de har problem i skolan, att de är osäkra på pappans kärlek, att de testar gränser, inte vet hur de ska bryta ett dåligt mönster fast de egentligen vill, att de "gillar" uppmärksamheten de får när de uppför sig illa, att de saknar hur familjen såg ut innan du flyttade in etc osv.

Samtidigt så uppfostrar ni barnen och lär dem hur de ska uppföra sig och behandla sina medmänniskor och sin omgivning. Det är ok att sätta gränser och ställa krav. Detta kommer främst att falla på biopappan i ert hem, men alla ansvarar för sina personliga gränser och alla vuxna kan upprätthålla regler och vara goda förebilder.

En sak ni kan testa är att hålla familjemöte. Fokus kan vara på att planera kul aktiviteter och att låta alla komma till tals om vad som är viktigt för dem i vardagen, men ni kan absolut ta med lite grundläggande regler och värderingar. Lyssna mer än ni pratar, är en bra utgångspunkt.

Backa och låt pappan steppa upp? 

Jag hoppas att du inte förväntar dig av en sjuåring att han/hon ska vara tacksam och noga med vem som har gjort vad osv? För det är alldeles för ungt för att barnet ska förstå innebörden av vem som förtjänar ett tack eller vem som är "snällast" och har lagat maten mm. 

En 12-åring kan förstå sådant, men yngre barn är inte mogna för den typen av tänk, deras pappa måste fortsätta att poängtera t ex: tacka X för maten, för det är hon som har lagat den idag" eller "säg godnatt till X också". Det är han som ska föregå med gott exempel. Det kommer inte komma av sig självt och du kan tyvärr inte skylla det på barnen. De har inte uppfostrat sig själva. Det kommer ta längre än ett år att bli en del av familjen, det kanske tar 5 år innan allt känns bra för alla. 

Det är bara att söka på Familjeliv så ser du att bonusfamiljer är något av det mest problematiska och komplicerade man kan ge sig in i och därför avstår många för att slippa just den här typen av problem. 

Det är inte bara en relation mellan dig och din man, utan 10 unika relationer plus en grupp som ska fungera. 

Ville barnen flytta ihop med dig?

Det låter ju som att de inte gillar dig och därför markerar det extra tydligt. Fast 7åringen kanske blir anstiftat av äldre syskon.

I din sits skulle jag sluta göra saker för personer som är otrevliga mot mig med flit. Det spelar ingen roll att det är barn, de får lära sig att man inte kan behandla andra som skit och samtidigt förvänta sig något bra från dem.

De borde nog aldrig flyttat ihop, gissar att barnen inte ville/valde det och vem skjuttsningen vill flytta in någonstans där man är oönskad...inte jag iallafall. Hur kan man bli förvånad över situationen som uppstått det är mig en gåta...

Ja, jag håller med. Många föräldrar som tycker att det är helt okej att flytta ihop med en ny partner som barnen inte gillar, i tron att det nog vänder.

Aldrig försent att separera och leva som särbos utan att involvera barnen.

Nåja, barnen har ingen avgörande talan i den frågan. 
Skulle ungar styra så skulle de flesta föräldrar leva ihop, oavsett hur dåligt de mådde. 

Tyvärr är det det som barnen vill.

Blir det så så brukar barnen ångra sig jättemycket när de är äldre och pappan kanske är ensam. De känner då att de behöver vara hos honom mer tid och de har inte tid/ork för det. Detta är inte helt ovanligt! Prata med pappan om det Så får han förklara för barnen.

Nej, jag menade inte heller att barnen har någon avgörande talan, jag pratade om TS val ingenting annat.

Barnen har ingen avgörande talan, men man kan inte heller tvinga ett barn att älska någon eller ens tycka om någon. Bara för att man som vuxen är stormförälskad så kan man inte vänta sig att barnen har samma känslor. Rent krasst har ett barn bara behov av sin mamma och pappa. Övriga vuxna som barnet gillar är en bonus, men inte ett behov.

Jag tror att många vuxna sätter sig själva i centrum i en sån här situation. Tyvärr gör barn samma sak och så funkar ju barn tills de har blivit vuxna. 

Barn är ofta känsliga för vilken status och plats i flocken som man har. Behandlar pappan dig med respekt och som att du har hög status i hans ögon eller behandlar han dig som att du har lägre status än honom eller barnen?

Är pappan en typisk alfahanne eller sätter barnen på piedestal är det troligen orsaken till att barnen beter sig som de gör. De beter sig som pappan fast med mindre finess. De försvarar sina platser i flocken och markerar din plats längst ner. 

Det kan även vara du som i din vilja att bli omtyckt har visat att du är lägst i rang. Börja markera dominans mot dem men på ett vänligt och lekfullt sätt. Var bestämd men gärna med glimten i ögat. Vänligt, aldrig aggressivt eller hotfullt, du vill att de ska respektera dig inte vara rädda för dig. 

Jag gissar att det beror på att något gick fel när du flyttade in och att barnen inte är nöjda med nuvarande situation. 

Pappan måste prata med sina barn och få en uppfattning hur de mår när de är hos honom och vad som ev. behöver ändras för att de ska trivas bättre.

Tyvärr för din del så behöver du nog backa ut lite ur familjelivet och din sambo behöver prioritera sin föräldraroll mycket mer.

Det låter som ni har provat det mesta som handlar om att få med barnen ombord, men att de inte vill eller klarar av att hantera det bättre. Åtminstone just nu. Tvärtom spjärnar de emot desto mer ni anstränger er för att du ska räknas med.

Ett år säger du. Hur var det innan? Det kanske inte ens är personligt riktat mot dig utan barnen vill inte att någon annan än föräldern ska ha den rollen hemma. Hur är det hos mamman? Finns det en man och i så fall vilken roll har han i barnens liv?

För din egen skull tycker jag att du iaf en period ska sluta göra saker för barnen. Låt pappan sköta det. Om han inte hinner eller kan får det utgå. Pappan får ordna med aktiviteter, snacks, matinköp, middag och tvätt av kläder som involverar hans barn. Barnen blir nog inte mer nöjda för det, men du slipper känna det enorma glappet mellan insats och erkännande som finns nu.

Gör också fler saker på egen hand eller med andra när barnen är hos sin pappa. Satsa din tid, energi och pengar mer på dig själv. Visa barnen att du respekterar dig själv. Just nu är ju ändå slutresultatet att de kommer undan med att trampa på dig. Jag skulle till och med kalla det mobbning.