ARFID hysteri

Jag kan inleda med att berätta att jag som barn enbart ville äta pannkakor och våfflor och gick hellre utan mat i flera dygn. 

Jag har diagnoserna autism och ADHD.

Mina föräldrar lagade flera måltider varje dag för att det skulle finnas mat till både mig och mitt autistiska syskon. 

Grejen är den var att mina föräldrar inte gjorde detta till någon stor grej. 

Idag äter jag mycket varierat och kan prova saker men kan fortfarande anse att bläckfisk är väldigt gummiaktigt, jag kan äta det, men det är inget jag frivilligt beställer In detta på en restaurang.

Däremot är jag något fundersam kring diagnosen AFRID.

När man förstorar upp det och får det till någon form av tillstånd och pratar med barnen om detta.

I ett nyhetsinslag nyligen såg jag en förälder sitta med sitt barn och prata med journalisten om att barnet inte är kräset och att det bara inte går för barnet att få i sig mat och så vidare.

Fast då gör man ju detta till något som är så. Man berättar det för barnet och jag tror många får en förstärkning av att prata så.

Tro mig, jag har haft alla möjliga konstiga tics och tvångsritualer och idéer hur saker och ting ska vara. Vilka plattor man får stå på gatan och så vidare?

När jag pratat om detta t ex har detta blivit förstärkt och blossar upp till ett större problem än det faktiskt är. Idag har jag annat att tänka på, vilket gör att tvånget nästintill är helt borta.

Är detta verkligen vettigt att göra ARFID till en stor grej? Det är väl bara att erbjuda annan mat, inte döma och sedan är man tyst och man låter barnet veta att allt som serveras här får barnet äta, detta bjuds och ta vad du vill. Om man då alltid serverar pannkakor om barnet vill ha detta så är det inga problem men att barnet ändå vet att jag får prova det andra också. Men att börja diskutera hur barnet är med barnet och säga att barnet har ett tillstånd som gör att det blir såhär tror jag direkt är skadligt. Eller?