Tappar det på min 13 åring

Kontakta socialen med att ni inte klarar av henne just nu. Kan göra henne gott att få komma bort ett tag.

Har du någon manlig släkting som kan prata med henne? Låter som ni har en slags pågående maktkamp, hon kan behova en utomståendes tillrättavisning.

Hon har haft problem med ångest nått år vi fått hjälp med men den är fortfarande kvar delvis. Men har svårt o se vad som är en fruktansvärd tonårsfas och vad som är dåligt mående. Vet flera inklusive mig själv som mådde dåligt i tonåren men vi betedde oss inte så. Tycker nästan det är obehörigt ibland hur elakt det blir. 

Be om hjälp, du kan ex ta kontakt med kuratorn på skolan. Min dotter var hemsk förra året (12/13år) och hon gick till kuratorn ett tag. Kuratorn rekommenderade även att vi skulle gå till familjehälsan ihop med det vägrade dottern - så det blev inget. Nu var min dotter mest skrikig och otrevlig men kallde oss aldrig för hora eller dylik, men hade hon det skulle jag gått till familjehälsan själv för att få stöd i mitt föräldraskap. 
Antagligen kommer din dotter lugna sig men det är hemskt när man är mitt i det!
Går din dotter på högstadiet? Jag minns själv inget på högstadiet som njutbart. Det är såklart ingen ursäkt för att bete sig illa men jag tror att högstadiet idag är mycket värre än det var för 20+år sedan.

Jag hoppas att det löser sig, försök tänka att hon mår nog lika lika dåligt som du av hennes beteende 

Tack för ditt svar. Kuratorn har varit inblandad och skulle prata med henne varje vecka men känns som det runnit ut i sanden. Ska ta upp det med skolan igen.
På många sätt har det lugnat sig mycket om jag jämför med för ett halvår sen och polisen knacka på dörren. Men det är fortfarande tufft när utbrotten kommer, speciellt som i kväll när jag själv känner att jag själv matchar energin så att säga. 

Självklart tappar du det också, du är inte mer än människa och även om man som förälder ska vara lugn och lågaffektivt så finns det inga som kan trycka på ens knappar som barnen!

Låter som din dotter har det jobbigare än många andra tonåringar. Når du fram till henne? Kan du få henne att berätta vad hon behöver? Blir hon hjälpt av att ni går en promenad och pratar,  annars pratar många bättre i bilen (tydligen för att de inte behöver ha ögonkontakt...)
Kan du låna/köpa en bok om tonårsflickor? Jag läste själv "på tå" och vissa saker var klockrena och hjälpte mig i mitt föräldraskap.

 Tyvärr verkar det  som att många tonåringar idag mår dåligt. De har tillgång till hela världen i sin telefon och får ta del av mer hemskheter och där vi jämförde oss med den söta tjejen i skolan jämfört de sig med 100snygga tjejer som har filter på sina bilder. Att bygga upp deras självkänsla är inte lätt.

En tanke, gör dottern något på fritiden? Skulle hon bli hjälpt av att gå på en aktivitet som bygger självkänsla som ex teater eller en aktivitet där hon är duktig och kan känna sig duktig? Förutsatt att du kan få dit henne.

Du ska inte känna dig dum för att du tillslut får nog. Du är bara människa och din dotter behöver både stöd och gränser. Blir hon fysisk mot dig eller andra, måste du kanske bli fysisk tillbaka för att skydda dig själv eller eventuella syskon.

Jag har två 13-åringar själv. Framför allt dottern har humör och kan ibland säga saker som håll käften eller att man är dum i huvudet, men hon har aldrig betett sig som din dotter. Aldrig skrikit högt, blivit fysisk, sagt hora eller liknande. Då hade jag förmodligen också blivit vansinnig. Jag och barnens pappa försöker vara förstående, men vi tolererar inte vad som helst. Samtidigt måste man söka hjälp för barnet om barnet inte förmår hantera sina känslor bättre. Oavsett vad barnet vill. Det är bra att du har gjort det.

Våra barn är också skötsamma bland andra människor. Det är bara hemma de ibland agerar ut, främst dottern.

Det är naturligt, vi agerar ut där vi känner oss som tryggast. Men det får inte gå för långt.

I vilka situationer får dottern dessa utbrott? Vad är det som triggar henne? Observera att jag inte på något sätt menar att resten av familjen ska trippa på tå för henne, det är varken hållbart eller rättvist. Men att ta reda på när och varför dottern blir stressad eller arg, kan hjälpa. Kan ni prata om det när hon är lugn? Vad säger hon själv?

Kanske lite off topic, men jag försöker -men lyckas inte alltid- att se det positivt att mina barn vågar agera ut hemma för det betyder ju att de vet att de är älskade och blir förlåtna även när de beter sig illa. Om barnet anstränger sig hela dagen i skolan för att inte agera ut så kommer bägaren rinna över hemma.

Du gör vad du kan hemma men sen måste skolan hjälpa till, kan hon sitta i studiohall/studierum vissa lektioner och slippa klassen? Kan hon ha hörlurar med lugn musik på låg volym?

Nu vet jag inte om ni har kontakt med någon mer än skolkuratorn, men många kommuner har något som heter backa barnet där ex bup, skola, socialtjänst, polis, läkare samarbetar runt barnet och pratar med varandra och där du som förälder kan ha samtal med flera instanser samtidigt. Dessa kan då samarbeta bättre och du får förhoppningsvis färre möten att springa på

Jag känner också igen det där att man själv aldrig uppförde sig så i tonåren, eller skulle drömma om att bete sig hur som helst mot en vuxen.

Jag var i och för sig en ganska snäll tonåring, inte den som fick utbrott eller trotsade mycket. Så jag är kanske inte representativ.

Men när jag var 14-15 år hade jag en period då jag ofta blev irriterad på mamma för minsta lilla och kunde snäsa av henne, ibland göra tvärtemot osv. Det var väl min frigörelseprocess. Men det fanns en gräns man inte passerade. Inte ens de som var jobbigare än jag.

I min familj var min yngre syster den som hade humör och kunde skrika och bråka med både mig och mamma. Inte bara i tonåren, utan mer eller mindre hela uppväxten. Inte jämt, men när hon blev arg. Hon sade eller gjorde dock inte vad som helst, men jag känner igen mycket av min egen dotter i henne. Min dotter är mer lik sin moster än mig. Precis som mina barn och många andra, var min syster också lugn och skötsam bland andra människor. I skolan var det aldrig några problem. Det var hemma hon agerade ut.

Skulle vilja kunna redigera, jag insåg att jag kopierade inlägget ovanför. Jag reflekterade inte över stt jag nog ville skriva detta pga att jag läste det sekunden innan.

Det faktum att hon beter sig normalt med andra människor är ett GOTT tecken. Det visar att hon förmodligen inte har adhd eller liknande, med andra ord kan hon kontrollera sig när hon vill. Det visar också att du har gjort ett jättebra jobb med henne, för hon vet exakt hur en människa ska bete sig för att bli accepterad av andra. Livsviktig kunskap för framtiden.

Har du suttit ner med henne när ni inte är arga på varandra, när allt är lugnt och pratat öppet och ärligt om situationen? Ett barn i den åldern ska kunna lyssna och förstå. Säga att: det här som vi har tillsammans, det funkar inte. Hur ska vi ha ett normalt hemliv tillsammans? Hör efter om hon själv har något förslag? Respektlöshet funkar inte, så du får säga att ni kör en provperiod enligt de förslag ni kommer fram till och om det inte blir bättre måste du ta hjälp av utomstående. Var ärlig och öppen med hur sårad du har blivit.

Hon har ju stort förtroende för dig, för annars skulle hon inte våga freaka ut med dig. Det är samma som med små barn, de tappar masken inför den de känner sig tryggast med.

Bemöt inte våld med våld. Säg AJ när hon sparkar dig, visa hur ledsen du blir.

Försök ha ett allvarligt samtal när det är en lugn dag. Prata då inte om hur dålig hon är, utan hur ledsen du är för att ni har så dålig relation. Att du känner dig som en dålig mamma och är så rädd att ni inte ska ha det bra tillsammans. Vädja till hennes mänsklighet. Tala om att du inte accepterar att hon slår dig eller kallar dig fula ord, för du gör inte så mot henne.

Finns det en pappa? Om det verkligen skiter sig mellan er så kan du komma överens med honom om att dottern flyttar hem till honom tills vidare.

Ganska exakt detta hände en vän, och att "deportera" tonårsmonstret gjorde susen.

Sen är 13-14 år den allra värsta tiden, med utmaningar och frigörelse. Det blir bättre sen, jag lovar. Barn vill inte störta regeringen, de vill markera sitt oberoende, har jag lärt mig.

Var lyhörd för hennes behov av att vara vuxen. Låt henne ha egna pengar som hon bestämmer själv över, sätt liberala gränser för när hon ska vara hemma på kvällarna etc.

Kärleksbomba henne när det går. Krama, pussa, klappa, ge godis. Tio gånger mer än hon förtjänar.