Skolsköterska hälsosamtal 10 åring

Genetiska sårbarheter ska förstås inte underskattas. Detsamma gäller ju mycket annat, som t ex alkoholism eller depression.

Även om det oftast finns andra orsaker också, kan det finnas en genetisk komponent.

I vilket fall som helst ska elevhälsan givetvis inte uttrycka sig olämpligt. Inte föräldrar heller. Och jag håller med om att man aldrig ska prata vikt direkt med barn. Inte heller fokusera för mycket på kost och motion, då det i sig kan leda till fixering hos barnet. Bättre att prata om vad man mår bra av och GÖRA sådant man mår bra av. Föregå med gott exempel. 

Jag vet inte mycket om anorexia men det verkar som om vem som helst kan drabbas. En av min sons kompisar fick det i 15årsåldern. Söt smal tjej, högst betyg i klassen, kloka föräldrar med bra ekonomi, trevliga kompisar, snäll pojkvän osv. Kan inte tänka mig att någon någonsin sagt något om vikt till henne och varken föräldrar eller lärare pressade henne till att prestera så bra i skolan som hon gjorde. Om det nu kan finnas ärftliga anlag antar jag att det spelade en stor roll i hennes fall. Hon fick i alla fall bra hjälp som det verkar och var inlagd länge, med många besök från familj och vänner. 

Man ska absolut inte säga till en tonåring att: "Det är bättre att vara underviktig än att vara som du, ligga högt inom normalvikt", när jag flaggade för att jag hade en klasskamrat som blev smalare och smalare och sällan åt lunch med oss andra. 

Och det är ju en korrekt fakta. I ett sammanhang.

Om ditt barn redan på förskolan fick till sig från andra barn att man inte ska äta tårta för då blir man tjock, kommer det kanske inte som en overraskning att det på idrottslektioner ställs sådana frågor som t ex mamma har sagt att man inte ska äta tårta för då blir man tjock. Och idrottsläraren diskuterar kring detta med barnen och svarar på deras frågor. Kanske kan din ätstorning bidra till att det ditt barn tar upp med dig, eller minns, från denna omfattande diskussion i klassen är just det du fokuserar på som negativt?

Alla som blir anorektiska har inte speciella anlag för det, men en del har det. Och de  som har det fastnar därför lättare i sjukdomen. 

Men kommentarerna kommer ju inte i ett vacuum. 

Enligt min erfarenhet också på ett väldigt icke-konstruktivt sätt. ?Du väger för mycket, testa att äta äpple och ta en promenad ibland?. Inte en fråga om hur man lever, ingen omtanke eller samtal, ingen kontakt med föräldrar eller hjälp i övrigt. Bara att tala om att kroppen är fel. Det kan vara betydligt mer förödande för hälsa och självkänslan än vad det är att ligga i den högre skalan av normalvikt, vilket alltså inte innebär några hälsorisker. 

Tyvärr verkar det inte mycket bättre nu vad jag hört av vänner, mer än möjligen att deras barn är såpass unga så det varit självklart med föräldrakontakt.

Du såg hur det ser ut på ytan antar jag. Inte vad som pågick hemma eller inom henne.

Observera att detta inte måste betyda att hon hade det dåligt hemma. Hon kan mycket väl ha haft kloka och kärleksfulla föräldrar. Men det kan ha funnits subtila krav eller förväntningar på att alltid prestera, samt inre krav på att vara den söta snälla duktiga flickan som alla tyckte om, för att inte förlora det hon hade.

Jag är inte heller någon expert, men tvivlar på att genetiska faktorer är avgörande. Däremot kan det spela in. Men det finns troligen alltid andra orsaker också. Högpresterande flickor och kvinnor är t ex överrepresenterade när det gäller anorexia. Det betyder inte att de flesta högpresterande flickor och kvinnor får sådana problem, men det verkar vanligare än i andra grupper. "Duktig flicka"-syndromet.

En vanlig missuppfattning är också att man inte kan få anorexia, eller inte "borde" få det, om man är smal. Detta bottnar i föreställningen att det handlar om kroppsideal, att det är extrema skönhetsideal som orsakar sjukdomen. Men det ligger oftast annat bakom. 

Det där var direkt olämpligt och inte ens särskilt subtilt. Dessutom helt hel. Rent medicinskt är det bästa att vara normalviktig. Varken underviktig eller överviktig.
Och måttlig övervikt behöver inte vara ohälsosamt, precis som måttlig undervikt inte behöver vara ohälsosamt om det är naturligt, alltså om man äter bra och frisk.

Andra faktorer påverkar hälsan mer. Det vet vi idag.

Om en elev äter dåligt och rasar i vikt, bör det alltid tas på allvar, även om eleven inte är jättesmal. 

Även kraftigt överviktiga, som behöver gå ner i vikt, måste ha näring. Och det är bättre att gå ner lite i taget än att rasa i vikt.

Om jag har förstått det hela rätt så är det lättare för flickor med genetisk risk att bli anorektiker att utveckla sjukdomen om de går ner för mycket i vikt, än om en annan flicka skulle gå ned motsvarande i vikt.

Men alla kan få anorexi, det är bara det att det att vissa har en ökad fysisk sårbarhet för det!

Att en del flickor väljer att börja gå ner i vikt är naturligtvis individuella beslut som.kan påverkas av omgivningen. 

Det var min poäng? En enda olämplig kommentar kan absolut utlösa anorexia, men är aldrig grundorsaken, utan man måste se hela kontexten.

Att säga som du beskriver till en ungdom är dessutom direkt olämpligt och väldigt oprofessionellt. Vad jag vet har våra 13-åringar aldrig hört något liknande i skolan. De pratar inte vikt eller utseende med barnen eller ungdomarna, utan om vad kroppen mår bra av. Skönhetsnormer har däremot diskuterats, varför sådana kan vara skadliga samt var man kan vända sig om man mår dåligt.

De enskilda samtalen med skolsköterskan tror jag också handlar om att se hur barnen har det hemma. Om de brukar äta frukost, vad som serveras hemma osv.

Som någon skrev i början av tråden, handlar det om att se att barnen får mat hemma, vad för mat, samt fånga upp de barn där det kanske behövs stödinsatser.

Nej, det är inte okej även om det är ett överviktigt barn. 10-åringar lagar troligtvis inte mat hemma så varför ska de lära sig vilken mat som de ska och inte ska laga? Sen beror det ju på HUR man lägger upp det. När jag pratar om kost med mina barn (4 och 6 år gamla) fokuserar jag på näring och att göra kroppen stark och glad. Pratar aldrig om tjockhet på ett negativt sätt eller att det skulle kopplas ihop med vad man äter. Vi äter godis/fika sällan eftersom det inte är så mycket näring i, men ibland äter vi det för att det är extra gott/festligt och gör oss glada. Vi pratar också mycket om att röra på sig och att man bir glad av det. Attjag tex behöver mycket motion för att min hjärna ska funka bättre(jag har adhd och de vet att jag är glömsk, tappar bort saker osv). Nämner aldrig vikt, det är ju som att be om en ätstörning. Har också pratat med 6-åringens skolsköterska förebyggande om att inte kommentera hennes vikt varken positivt eller negativt och om det är något hon(sköterskan) funderar på kring det ta det med mig direkt istället.
Att man är tjock betyder inte att man är ohälsosam. Att få i sig näringsrika livsmedel och att röra på sig är viktigt för välmåendet. Så det beror på hur skolsköterskan lägger upp det inför barnet. 

Min dotter brås på sin pappa, har alltid varit lång och smal (på kurvorna låg hon alltid två kurvor över snitt på längd och två kurvor under på vikt), för henne var det genetiskt. När hon var 10 år berättade hon att de skulle till skolsköterskan för att kolla vikt och längd, och då ha hälsosamtal antar jag. Lite senare berättade hon igen att hon varit hos skolsköterskan och vägt sig. Jag undrade varför, och efter en del frågor kom det fram att det var bara hon och en kille i klassen som fått gå tillbaka (som också var smal för sin längd) för att följa upp vikten. Skolsköterskan hade enligt min dotter pratat en massa om hur viktigt det är att äta och att man absolut inte får banta för att man tror att man bli fin då (något som min dotter inte hade en tanke på). Tur att hon inte tänkte mer på det, jag blev faktiskt inte helt nöjd. För det första fick vi ingen information om att de ens skulle ha hälsosamtal, vi fick definitivt ingen information om att de misstänkte att vår dotter hade anorexia och sättet de pratade om det hade säkert kunna trigga igång något hos ett barn som varit mer brydd.