Kräver jag för mycket av min man nu i slutet av graviditeten?
Jag är gravid och vi har drygt 4 veckor till BF. Jag har varit sjukskriven sedan vecka 30 för högt blodtryck och hyperemesis. Jag har kräkts hela graviditeten och haft ett rent ut sagt helvete. Tabletterna mot illamåendet gjorde mig så trött att jag inte funkade på jobbet så jag valde att inte ta dem utan kräkas 5 gånger om dan istället. Kroppen sa ifrån i vecka 30 när både njurar och lever visade påverkan. Från dess har jag varit sjukskriven 100% och tagit tabletterna vilket gör att jag är ganska trött. Jag ska dessutom vila mycket på grund av mitt blodtryck.
Förra två veckor sedan fick min man nån sorts uppvaknande och köpte sig ett gymkort eftersom hans kompis också gjort det. Till saken hör att jag har tjatat på honom i ett och ett halvt år om att göra detta för att vi skulle kunna peppa varandra och ha en gemensam aktivitet, åtminstone några av träningstillfällen men nu väntade han tills jag fysiskt inte kan eller får träna.
Detta har gjort mig jätteledsen av flera anledningar. Dels anledningen ovan (som ändå är den minsta), dels för att jag känner mig så himla ensam eftersom jag är hemma själv hela dagarna och känner ingen annan som är ledig dagtid och eftersom jag är så trött/begränsad kvällstid är det också svårt att umgås med vänner. Då tycker jag ändå att det är lite av hans skyldighet att vara hemma med mig och ?underhålla? mig efter jobbet. Kanske ta en lite kort lugn promenad, spela ett spel eller bara prata. Nu kommer han hem, kastar i sig maten och två kvällar i veckan + en gång mitt på dagen antingen lördag eller söndag spenderar han typ 2 timmar på gymmet med sin kompis. Varannan vecka, när han har sina barn, går dessutom 2 kvällar åt till deras träning som tar 2-3 timmar.
När han kommer hem sen är han jättetrött och lägger sig med mobilen antingen i soffan eller sängen. Sen lägger han bort den och vi ser ett avsnitt av serien vi kollar på gemensamt innan det är dags för honom att sova för att orka nästa dag. Vårt sexliv är obefintligt då jag inte upplever att vi har någon övrig närhet, vilket gör att jag tappar sugen.
Jag tänker också att detta kan bli ett problem när bäbis anlänt, att jag ska ha ansvaret typ jämt, särskilt på hans barnveckor.
Jag försökte ta upp idag att det kanske var lite dålig tajming att börja träna precis just nu, men då fick jag höra att jag var egoistisk, inte brydde mig om eller unnade honom något och att han aldrig får göra något för sig själv. Han gick an hur mycket som helst om hur han inte fattade hur man kunde vara så sjukt osjälvständig och missunnsam och att han fick väl sluta träna då så jag blev nöjd plus att han skulle gå ner i tid på jobbet så han kunde sitta hemma och göra alla nöjda istället. Jag höll mig ändå lugn, trots att jag har hett temperament i vanliga fall 😅, och sa att jag kan förklara vad jag menar när han lugnat sig och är trevlig igen. Det var tydligen inte intressant. Jag kände att det inte var någon vits att försöka förklara hur jag menade så jag gick därifrån efter att ha sagt att vi får ta det här en annan dag när det går prata.
Kräver jag verkligen så oresonligt mycket av min man att jag förtjänade en sån utskällning? Jag har ju inte kunnat göra nästan någonting alls för mig själv på typ 8 månader medan han fått göra det han velat, gå ut och ta några öl med polarna, osv. Är det orimligt att han får ?offra? lite de sista veckorna nu och hålla mig sällskap? Och att han faktiskt inte kan vara borta 10 timmar utöver jobbet när bäbis har kommit?
