Kan du vara dig själv en vanlig dag på jobbet?

Har det inte mer med yrket än utbildningsgraden att göra tror du?

Har definitivt med personligheten att göra.

Vad har detta att göra med om man är akademiker eller inte? haha. Förlåt, men jag blev full i skratt av detta. 

Vara sig själv? När jag är på jobbet är jag i min professionella bubbla. Jag pratar inte personliga problem med mina kollegor. Någon gång kanske det synts. Men jag svarar bara att jag inte vill prata om det.

Om man är en person som klarat sig helt på egen hand, i svåra händelser i livet. Då vill man inte ha någon hjälp, jag fixar det själv. Har jag gjort det tidigare flera ggr, då kan jag banne mig göra det nu också. Dessutom vill jag inte att folk kommer mig för nära, jag håller alla på avstånd. Jag har inget behov av andra människor på det sättet. Och vill inte att någon ska veta privata/personliga saker om mig. Den rätten och mitt liv, äger jag. Ingen annan.

Förstår knappt frågeställningen. Vad har det med att göra med om man är akademiker eller inte?

Själv är jag inte alls bekväm med att prata om privata saker eller hur jag mår på jobbet. På jobbet är jag i min yrkesroll och det angår ingen där vad jag tycker, gör eller känner privat. Privat är privat, punkt. Enstaka gånger kan man hamna i en mer privat dialog med en kollega. Men det är verkligen undantag.

Jag är civil injengör och tycker att man tyvärr får göra av kall på sin person mycket, för att vara anpassad för sina arbetsuppgifter. Men jag säger ändå var jag tycker i många samman hang.

Det går inte att svara på frågan. Jag kan narurligtvis inte vara likadan på jobbet som jag är hemma. På jobbet måste man uppföra sig professionellt. Man måste vara seriös och diplomatisk. Det är arbetsuppgifterna som är det viktigaste. Det finns uppförandekoder som man måste förhålla sig till. Det finns klädkod och organisationskultur. Det finns internationella klienter som man måste vara kulturellt smidig och tillmötesgående med. Men det innebär inte att jag inte är mig själv. Mitt yrke är en jättestor del av min identitet och yrkesrollen en stor del av min personlighet, men inte hela så klart. När jag är hemma så kommer en annan roll, den som mamma och partner. Det är också en stor del av mig, men inte hela. Sen även på jobbet finns olika tillfällen. När jag håller föredrag eller sitter i förhandlingar så är den professionella rollen ytterst viktig, även om personligheten spelat stor roll där med. När man sitter i lunchrummet med kollegor så kan man vara mer avslappnad och personlig. Flera av mina kollegor har blivit mina bästa vänner över åren så vi pratar om allt, kan visa kånslor, gråta, skratta och vara upprörda precis som med vänner utanför jobbet. 

(Jag förstår inte vad det har med saken att göra men eftersom du frågar - jag är akademiker). 

Nej. Jag är chef och måste vara en förbild och hantera jobbet professionellt. Även om jag är trött och less måste jag kunna ta hand om medarbetare som behöver mitt stöd.Jag måste samarbete med kollegor som jag inte tycker om mm.

Men i stort sätt är jag samma person på jobbet, samma värderingar, kan vara öppen med den jag är, hantera problem på ungefär samma sätt som hemma 

Jag visar inte alltid mina känslor och säger inte alltid vad jag tycker, varken på jobbet, med familjen eller med vänner. Men det betyder inte att jag inte är mig själv utan att jag fungerar socialt och vet vad som är lämpligt i olika situationer. 

Jag kan visa på jobbet om jag mår dåligt men jag visar det inte för alla utan för en eller några enstaka. Om alla på jobbet berättade för alla när de mådde dåligt skulle det bli väldigt tryckt och sorglig stämning. På en arbetsplats med 80-100 anställda blir det många döende föräldrar, sjuka husdjur, mobbade barn, skilsmässor mm.