När kan man ta upp sina fritidsintressen igen?

Oj, det gjorde jag redan under första året med första barnet. Tränade och gick en sykurs. Pappan tog hand om barnet. Samma med barn nr 2, då började jag en sykurs efter tre månader. 

Jag slutade aldrig med mina intressen. Bebis fick hänga med ibland om det inte gick stt lösa på annat sätt. 

Jag ser ingen anledning att sluta vara sig själv bara flr att man blir gravid och får barn
 

Självklart kan det ibland behöva anpassas eller tas en paus beroende på vad man sysslar med men annars är det bara att köra på. 

Jag har aldrig haft någon "hobby" direkt. Däremot har vi alltid prioriterat tid för aktivitet och träning, både jag och min man.
Så det var liksom inget snack utan när barnet kom så fick vi båda förhålla oss till det. Det var inte så att han hade utgångspunkten att han skulle köra på 5 gånger i veckan som innan och jag fick försöka nöja mig med det som blev över.
Utan det rimliga kanske var att planera för fyra tillfällen totalt (två var) och sen fick det bli i mån av tid och möjlighet utöver. 

För jag är sån som person att jag hellre sätter ett rimligt mål som jag/vi kan nå. Än att bestämma 3 eller 4 gånger och sen ständigt bli besviken eller ifrågasätta mig själv /oss/våra rutiner för att det aldrig går.

Men kanske att det började lossna efter ett halvår? Att vi fick till  den strukturen då. Med yngsta barnet var det svårare men vid det laget hade jag köpt hem en skivstång och lite sånt så då körde jag ofta body pump med Youtube på tvn. 

Nu hade väl inte jag direkt någon speciell hobby som tog massa tid, tycker dock om att sy, måla och göra diverse mini diy projekt typ, och det har väl inte blivit mycket av det men det är inte enbart barnen (yngsta är 3)

Man får bara hitta en rutin som passar hela familjen, jag vet familjer som har delat upp att pappan har en kväll i veckan och mamman en annan för sig själv där man kan ta hand om sig själv, gå och träna, träffa en kompis eller vad som, den andra föräldern sköter middag och nattningen, det upplägget hade inte fungerat i min familj, man får testa sig fram, jag brukar passa på att gå till gymmet tidigt på helgen då jag ändå är van att vakna vid 6, jag är oftast tillbaka innan barnen är vakna men skulle jag inte vara det så är maken uppe med dem. Jag och en av mina väninnor (jobbar inte ihop) har lunch en vardag i veckan tillsammans, då tillfreds även det "behovet" lite grann även om vi gärna umgås mer och längre när vi är lediga.

Det jag försöker komma fram till att alla familjer är olika, det du får göra är att tänka ut vad du skulle vilja göra och sen se över mär det känns som att det passar, jag menar absolut inte att du ska strunta i dig själv om du inte tror att det finns tid, men det är lättare att lägga till en liten rutin som inte krockar med en annan så att säga, missförstå mig rätt :)

Har du pratat med din sambo/man om detta? Har han egentid? Jag sa till min man för något år sen då jag var på väg att bryta ihop, jag har visserligen 3 barn (2 äldsta tonåringar) men dottern hade varit jobbig hela dagen och jag orkade inte bara mer, jag hade ingen hobby, intressen eller träffade vänner för jag kände bara att jag var tvungen att ta hand om allt och hela min person var bara att vara mamma, han tittade på mig med stora ögon, "men varför  har du inte sagt något?" Kanske ska tillägga att han jobbar väldigt långa dagar så vi hinner inte umgås så mycket mer i veckorna förutom middag och på helgerna hittar vi på saker tillsammans, jag tänkte först att han kunde räkna ut själv hur ensam jag kände mig men eftersom han inte hann se den sidan riktigt så blev det inte så, efter det tog han dock lite mer ansvar självmant men jag haf iaf lärt mig att säga till om jag vill göra något själv

Jag ser inte varför man skulle behöva sluta helt med sin hobby bara för att man får barn? Jag fortsatte med många mina fritidsintressen, men tex ridningen valde jag att ändra form på. Innan barn hade jag egen häst, men jag hade varken råd eller tid med det när jag fick barn. Har istället valt att rida 1-2 gånger i veckan på ridskola alt andras hästar för att fortsätta med mitt intresse på ett sätt som funkade för mig när jag fick barn. 

Jag slutade aldrig, inte min man heller. Men vi drog ner det så att vi hade max två veckoaktiviteter var, ungefär, inkluderat träning. Till min ena aktivitet (kör) tog jag med bebisen så länge han ammades. 

Får man fråga varför du har slutat med dina intressen? 

Jag tappade mina intressen, det fanns inte tid, ork eller möjlighet. Jag prioriterade familjelivet, eller i så fall hellre bara lite egentid än att gå iväg någonstans. Sedan började mina barn med mina gamla intressen och då var jag med där de första åren, men då var det ju på ett annat sätt. Som förälder, funktionär. Så småningom blir man ju ändå för gammal, barn eller inte, för de flesta intressen (om man menar sport).  

Alla gjorde olika. Ett par av mina väninnor bara försvann i 7- 8 år från gemensamma aktiviteter, de som fick två barn. Ständigt trötta och orkade inget, om man väl fick träffas på en trevlig spakväll ville de lägga sig senast kl 22 medan jag lägger mig kring midnatt normalt och lätt kan snacka längre om det är fest.

Jag pluggade en universitetskurs under FL för att inte få tråkigt och mina aktiviteter kräver inga direkta transporter så jag höll igång som vanligt från att barnet var drygt 1 år gammalt.

Men det beror väl på vilken energi man har från början och hur mycket ens sömn blir störd av barn, så klart.

Tack alla för fina svar! 

Det är väl just det där med nattsömn, ork, och att barnet är så intensivt. Ja, alla barn är krävande på sitt sätt och "det blir vad man gör det till" och allt det där... Men jag ser ju när vi umgås med (många) andra jämnåriga barn att han är lite extra allt och sover väldigt lite (och vägrar sova om han inte är antingen i bärsele eller har en tutte i munnen). 

Sedan jag gick tillbaka till arbetet har jag dessutom lång pendling så allt fokus när jag inte är på jobbet ligger på att avlasta pappan så han inte blir helt knäckt. Han tycker att tiden på pendeltåget borde räcka som "barnfri tid" för mig och är inte så road när jag vill hemifrån utan barn på fritiden, även om det händer ibland ändå. Min förhoppning är väl att bördan ska bli lite jämnare när lillen väl börjar på förskola, men det känns som en evighet dit och jag kan verkligen längta efter att få läsa en bok eller sitta och pilla vid datorn en stund bara!

Jag förstår vad du menar..
Men pappan får nog snäppa upp sig lite.
Din tid hemma när ni är båda med barnet kan inte gå ut på att underlätta för honom. Du kommer inte hålla om inte du också får möjlighet till återhämtning eller tid att göra sånt som du mår bra och växer av.

Vi är alla olika. Jag var väldigt slut de första åren pga brist på sömn och annat. Men efter ett par år var jag väl igång och tränade precis som vanligt.

Min svägerska kom igång med träningen först när den yngsta var 5 år. Sedan dess har hon hållit fast vid sina tre träningar i veckan. 

 

Jag har också ett mer krävande barn och fick inte sova. För mig blev det lättare att komma iväg när det var en aktivitet på en fast tid varje vecka. Då behövde jag inte planera något utan bara ta mig dit. Men ibland var jag så trött att jag nickade till där jag satt! Men det var värt det. 

Jag tyckte att det var svårt att hitta balansen mellan föräldraskapet och mig själv till en början. Och det är kanske där du är också utifrån din fråga?

För mig var det överväldigande att få barn, jag var trött, lite chockad och bebisen ville vara på mig eller amma nästan hela dygnet de första månaderna. Bebisen accepterade inte heller pappan då, utan bara mig och amningen. Jag tappade mig själv ganska mycket där, och det tog ett tag att hitta tillbaka till mig själv och mina behov. Tror att det tog nästan ett år innan jag kände att jag kunde återgå till det jag gjort innan som träning, gå ut och träffa vänner, sånt. 

Men det är rätt viktigt att ha det där egna, att vara en person utöver sitt föräldraskap. Så om du känner att du tappat dig själv så är det kanske dags nu att du börjar återta det? Och förhoppningsvis har du en pappa till barnet som finns där och tar sin del.

Börja litet, gå en promenad på egen hand, eller låt pappan ta barnet på promenad så du får vara ensam och göra nåt eget en stund. Sen får du utöka, vara borta mer, lite längre tillfällen.