Tränar gruppträning på oregelbunden basis och det finns vissa som alltid verkar vara där.
Hur ofta tror ni det har ett samband med oro? Att de snabbt utvecklar oro och kanske till och med ohälsa om de inte motionerar.
Glada och trevliga människor när man ser dem där, men sedan vet jag ju inte hur det är när de inte är där.
Alla utvecklar ohälsa om man inte motionerar. Men jag förstår vad du menar TS.
Det kan nog ligga något i det du skriver. Men självklart finns det även många personer som inte är ångestfyllda, men tränar ändå för att det är sunt och man mår bra och blir snyggare.
Jag hade tolkat det som att de gillar träningen och är sorten som inte är uppbokade på annat särskilt ofta.
Sedan är fysisk aktivitet förvisso bra för den mentala hälsan, men det gäller ju alla - förmodligen även dig.
Jag jobbar som samtalsterapeut och jag ser absolut det sambandet. Folk som tränar och har det som enda strategi för att reglera ångest. De här människorna har ofta ett ortorexi-liknande beteende. Men jag skulle säga att en större andel som kommer till mig med ångest inte tränar alls.
Bra sömn, mat och träning fixar långt ifrån alla problem men det ger en bra grund att stå på. Och med bra menar jag inte för mycket och inte för lite.
Att träna regelbundet är effektivt mot ångest. Det betyder inte att man har ett osunt förhållande till träning utan att den behövs för att hålla en frisk själsligt.
Personer med adhd kan behöva daglig träning för att kunna koncentrera sig på jobb eller studier och kunna somna bra på kvällen.
Så det kan finnas flera skäl att träna ofta som inte alls har med tvång eller tex ortorexi att göra.
https://www.oru.se/nyheter/forskning-visar-att-traning-minskar-symptom-pa-adhd-hos-vuxna/
https://www.gu.se/nyheter/fysisk-traning-effektiv-behandling-vid-angest
Eller ja, det kan ju ha med tvång att göra även på så vis att ens tvångstankar/-handlingar minskar om man tränar ofta.
Det kan absolut utvecklas till ett tvång och ett missbruk. Jag har varit där och jag omgav mig med människor som var där. Sådana som inte kan missa ett pass. Inte för att de älskar att träna, utan för att de mår så dåligt om de inte gör det.
Jag tycker att jag ganska lätt känner igen dem numera. De är alltid oerhört positiva, påklistrat positiva. De tränar också oavsett status. ?Det gör ju inte ont i halsen?, var ett mantra jag körde med. Strunta i hur resten av statusen var. De kompensationstränar också. Har de missat pass, måste de köra längre, hårdare och mer. Nu när jag är på andra sidan, vet jag att det är viktigt att ta det lite lungt efter sjukdom. Det fanns inte i tanken då.
Ni som inte varit där, tittar säkert på dem och tycker att de är duktiga. Dedikerade. Men det är verkligen inget att sträva efter!
Tränar gruppträning på oregelbunden basis och det finns vissa som alltid verkar vara där.
Hur ofta tror ni det har ett samband med oro? Att de snabbt utvecklar oro och kanske till och med ohälsa om de inte motionerar.
Glada och trevliga människor när man ser dem där, men sedan vet jag ju inte hur det är när de inte är där.
Många tränar ju mycket för att det blir en vana och för att man mår bra av det. Sen beror det ju på vad man menar med ofta.
Jag är själv gammal löpare och sprang lätt 4-5 pass i veckan. Ofta på lunchen för att få lite dagsljus. Fick sluta pga en skada och ja det var drygt men inte så att jag mådde dåligt av det. Finns ju annat än löpträning att sysselsätta sig med.
Finns det en fixering kring mat med i bilden så kan det vara ortorexi som flera nämnt. Då är det en ätstörning och ofta relaterat till ångest.
Självklart finns det fler som har en osund inställning till träning/mat/hälsa bland de som tränar mycket och regelbundet. Och det är viktigt att fånga upp dessa.
Men, det är ett ännu större problem att så många inte tränar alls/äter dåligt.
Tränar gruppträning på oregelbunden basis och det finns vissa som alltid verkar vara där.
Hur ofta tror ni det har ett samband med oro? Att de snabbt utvecklar oro och kanske till och med ohälsa om de inte motionerar.
Glada och trevliga människor när man ser dem där, men sedan vet jag ju inte hur det är när de inte är där.
Jag tränar mycket. En vanlig vecka blir det 4-5 gympass (inte så långa, typ 45 min innan jobbet eller på lunchen). Springer 4 pass och spelar ett pass innebandy.
Så ja, det blir ju 2-3 dagar med dubbla pass.
Styrka tycker jag är kul, utom ben. Men ben behöver jag köra p g a en gammal knäskada.
Innebandy är det roligaste men ovan nämnda knä fixar inte mer än en gång i veckan.
Springa är skönt, efteråt. Men det är sällan jag längtar efter det. Det är mer ok före och skönt efter.
Jag drivs inte av ångest. Tränar lika mycket om jag mår bra som under tuffare perioder i livet. Men det finns inget som funkar så bra ångestdämpande som träning för mig.
Mår jag dåligt innan, mår jag mycket bättre efteråt.
Känner två sådana personer och jag tror absolut att det handlar om ångestkontroll.
En som tvångsmässigt måste ta en timme promenad mellan kl 05-06 varje morron oavsett om det är orkan eller -25 grader och en meter snö.
En som "måste" röra sig 20 000 steg om dagen och vägrar använda transportmedel som buss eller metro oavsett om man är på semester ihop och andra vill ta det lugnt eller har blödande skavsår.