Hur viktigt är det att som mamma eller pappa ha ett eget liv?

För små barn spelar det nog ingen positiv roll, men ju äldre de blir tycker ju att det är desto viktigare att visa att också föräldrar har ett eget liv. Min dotter fyller snart 10 och jag vill inte att hon ska växa upp och tro att mamman är fjättrad till hemmet, och aldrig ska göra något för sin egen skull. Både jag och barnens pappa är noga med att uppfostra båda barnen, också sonen, med att också mammor har rätt till ett eget liv. När jag är bortrest, eller ute och roar mig och sonen uttrycker något negativt om det, brukar pappan alltid hur viktigt det är att vi alla får göra saker för oss själva. Jag hoppas att han tar med sig det när han blir vuxen och lever i relation.

Tror inte detdär spelar så stor roll, alla lever så som dom anser bäst. Huvudsaken barnen sköts om, älskas och man inte brukar droger o dyl saker då dom är hemma. Drt jag reagerat på med dagens småbarn (egna fyra vuxna redan med flera egna barn) är att många har svårt att leka själva. Kräver mycket engagemang av dom vuxna på golvet i "lekens värld". Det var annorlunda förr, mina lekte, underhöll sig själva mycket mer än idag görs...medan jag kokade, bakade, tvättade mm.

Ha ett eget liv och göra saker som man själv mår bra av är en sak.

Vad man gör i sitt liv och vad barnen "ser" att man gör är ytterligare ett lager. Vad man arbetar med, har man några hobbys, är man aktiv. Barn gör som alla vet såsom föräldrar gör och inte vad man säger. Så visar man sina barn att sky is the limit förmedlar man den känslan. Tränar man regelbundet och är aktiv så visar man sina barn att det är något som är värt att prioritera och i bästa fall får barnen också in det som en vana i sin vardag när de blir stora och flyttar hemifrån.

Nästa lager är relationen man lever i, om man lever med någon. Hur man talar till varandra, rör vid varandra, vem som gör vad, planering etc. D

Hur man lägger upp vardagen med/kring sina barn är en annan. Alltså huruvida man har dem på förskola eller hemma.

Du gör väl så gott du kan och så får man anta att den här familjen du tar som exempel också gör det?

Det bästa som förälder är att vara sig själv! 

Det finns inte mycket som är fel, det mesta kan vara rätt om man prioriterar relationen och närheten med barnen. 

Familjelivet blir vad man gör det till. 

Jag läste en gång att det viktigaste av allt är att hålla stressen borta från familjen .
Det har jag burit med mig och tror mycket på.
Stress förstör så mycket, är man stressad orkar man inte vara en bra förälder. Barnen tar skada av föräldrars stress , och mår sämre, finns det studier som visar. Stressen kan också drabba barnen mer direkt och skada. 

Jag tror på att vi är olika, både föräldrar och barn. Olika föräldrar har olika behov, och barnen behöver olika saker från sina föräldrar. Därför finns det lika många sätt att vara en bra förälder till just sitt barn som det finns föräldrar och barn. Sedan beror det också på vad man prioriterar. Jag kan tänka mig att ur ett karriärperspektiv kan det vara utvecklande att se sin mamma föreläsa, resa osv (om resandet är på en någorlunda begränsad nivå, inget barn vill att mamma eller pappa ska vara borta ofta och länge även om de också har en annan förälder). Men finns också andra delar av livet man kan prioritera. Alla kan inte göra karriär för de är inte såna och de mår inte bra av det.

Det viktiga är kanske att leva på ett sätt som man själv mår bra av och visa barnen att man kan välja ett liv som gör en lycklig och att de också får lov att finna sin väg. Vare sig det är att ha ett aktivt liv utanför hemmet eller att vara glad hemma med sina barn. Jag vet vilket som gör mig mest glad och harmonisk, det sistnämnda. För vi är olika. Men en sak jag tycker du gör bra är att du visar barnen hur du gör saker när du inte är hemma. Då bjuder du ju med dem i din värld litet. För att enbart vara ute och leva sitt liv kopplat till karriär utan att barnet ser det utan bara ser att man går hemifrån ger ju inte barnet så mycket.

Skulle tro att barnen hellre kollar på en film med pippi långstrump  eller kalle anka än när en förälder håller föredrag på jobbet?

Jag håller en stor föreläsning och det är mer en stor show än att bara stå stelt och håller föredrag. Sedan så handlar det om att visa vad jag gjort.

Min bror är polis och låter sina ungar åka med i polisbilen när han arbetar. Mkt mer förståelse för arbetet än att bara titta på en föreläsning som liknar en show. 

Så länge man är mycket tid tillsammans med sina barn, så kan man göra det som passar familjen bäst. Att barnen känner att föräldern är intresserade av dem och av vad de känner och tänker. Man kanske inte behöver vara lektant om de leker bra själva. Men att barnen kan söka upp föräldrarna och få respons. Också vara med och göra grejor i hemmet som att baka eller annat. 
 
En del barn med npf-svårigheter har till och med svårt att vara i större grupp när de är små. Behöver lugnare och mindre grupper med barn. För dem kan öppna förskolan då och då räcka, medan förskolan blir övermäktig.

Andra barn orkar inte riktigt med långa förskoledagar, kan behöva kortare dagar. 

Så lagom stimulans och möjlighet att leka i naturen ibland, för mer icke-styrd utforskande kreativ lek är bra. Träffa andra barn ibland för just lek. (Små barn leker mer bredvid varandra, men det är också bra.)

Lära sig att ta hänsyn och vänta på sin tur.

Sagor som nöje och träning med att skapa egna bilder av saker inne i huvudet. Utveckling av fantasi med hjälp av sagor, egna berättelser, skapande och eget tecknande. 

Allt det här kan ske både i hemmiljö eller i förskolan. 

Fler exempel: Resor behöver inte vara långväga, det ett litet barn tyckte bäst om när det gällde en resa kanske var påfåglarna den såg i en park och ett ställe där man kunde bada. 

Att göra något själv fysiskt, är mer stimulerande än mycket som den nuvarande digitala åldern kan erbjuda. Vilket inte innebär att det kan finnas sådant som är bra för barn där ibland, åtminstone de lite äldre barnen.

Dom tycker nog att det är spännande.