Hur viktigt är det att som mamma eller pappa ha ett eget liv?

Bäst för vem, för barnen eller föräldrarna? Måste det finnas ett exakt facit som passar alla, eller är det okej att man vill lägga upp det olika?

Personligen tycker en 4-5 åring ska gå på förskolan. Men man gör väl som man själv finner bäst.

För både och. Mår barnen bra av att inte se föräldrar som inte är ute i arbetslivet? Att gå hemma och mysa är det som är bra? 

Man får se till helheten, tycker jag. Så fort barnet börjar i förskoleklass så vidgas världen för dom. Och barnet har ju en pappa och andra släktingar som påverkar det, inte bara mamman. 

Så jag skulle inte dra några större slutsatser av det och definitivt inte att mitt sätt skulle vara bättre för barnet. Det finns så många komponenter som gör att ett barn går en bra uppväxt. 

Vad som är bäst går inte att säga, men är de nöjda och deras vardag funkar så spelar det ju ingen roll för någon annan, jag får lite känslan av att du känner att du behöver hävda dig, jag har 3 barn och jag hade 3 olika jobb när de var små, man anpassar sig efter vad som funkar helt enkelt 

Mellanbarnet var liten mitt i att jag byggde min karriär tex, minsta har jag haft möjlighet att vara hemma med i 2,5 år

Det finns inget rätt eller fel och det bästa är att ha en lycklig familj, hir man kommer det finnas miljoner vägar att gå

I förskoleåldern skulle jag säga att ?se föräldrarna gå till jobbet? inte är viktigt. Nån gång under uppväxten är det väl bra, men av stor betydelse i förskolan - nej det tror jag inte. Samma sak att se föräldrarna läsa egentligen. Klart att det ger barnen mer att leka MED föräldern om vi nu pratar antingen eller. 

Sen är det klart att det finns andra fördelar: lön, förälderns välmående, barnens egna relationer på tex förskolan. Jag jobbar själv heltid, menar inte att det är fel, men barnen har ju mer ut av en hemma.

Jämnställdhet tror jag är viktigt från start. Att exempelvis pappa jobbar och mamma är hemma och liknande exempel på ojämlikhet tror jag sätter spår, formar barnen och påverkar dem negativt. Sen får man förstås se till helheten. Det finns såklart ännu sämre alternativ, som att lämna en ettåring på förskola 50 timmar i veckan till exempel. Om det är alternativet så är det nog bättre med en hemma-mamma. 

Ja, det håller jag med om. En bra relation med båda föräldrarna. 

Jag tror även att det påverkar barn att se mamman jobba och pappan vara hemma och sköta hushållet osv. Växer man upp i ett hem där jämlikhet är självklart så påverkar det vem man blir och vilka val man gör i framtiden. Jag tror att vi formas av vår uppväxt utan att vi är medvetna om det och att vi styrs av vårt undermedvetna mer än vad vi själva tror. 

När mina tvillingar var fyra-fem år så reste jag mycket i tjänsten. Det uppskattades absolut inte av dottern, som bland annat vid sa:
- När jag blir stor skall jag inte ha barn. Det är så synd om barnen när mamma åker till flygplatsen, och om man inte åker till flygplatsen får man inget roligt jobb!
Lite senare sa hon: - Mamma, jag vill inte att du åker bort mer. Jag vill att du är hemma. Du kan väl byta jobb? Du kan tex jobba i en glasskiosk? Detta var på sommarsemestern. Eller på Ica? Eller i en lampaffär? 

Ja, vad är bäst, om vi återgår till din fråga, det är nog väldigt svårt att veta. 

För små barn spelar det nog ingen positiv roll, men ju äldre de blir tycker ju att det är desto viktigare att visa att också föräldrar har ett eget liv. Min dotter fyller snart 10 och jag vill inte att hon ska växa upp och tro att mamman är fjättrad till hemmet, och aldrig ska göra något för sin egen skull. Både jag och barnens pappa är noga med att uppfostra båda barnen, också sonen, med att också mammor har rätt till ett eget liv. När jag är bortrest, eller ute och roar mig och sonen uttrycker något negativt om det, brukar pappan alltid hur viktigt det är att vi alla får göra saker för oss själva. Jag hoppas att han tar med sig det när han blir vuxen och lever i relation.

Tror inte detdär spelar så stor roll, alla lever så som dom anser bäst. Huvudsaken barnen sköts om, älskas och man inte brukar droger o dyl saker då dom är hemma. Drt jag reagerat på med dagens småbarn (egna fyra vuxna redan med flera egna barn) är att många har svårt att leka själva. Kräver mycket engagemang av dom vuxna på golvet i "lekens värld". Det var annorlunda förr, mina lekte, underhöll sig själva mycket mer än idag görs...medan jag kokade, bakade, tvättade mm.

Ha ett eget liv och göra saker som man själv mår bra av är en sak.

Vad man gör i sitt liv och vad barnen "ser" att man gör är ytterligare ett lager. Vad man arbetar med, har man några hobbys, är man aktiv. Barn gör som alla vet såsom föräldrar gör och inte vad man säger. Så visar man sina barn att sky is the limit förmedlar man den känslan. Tränar man regelbundet och är aktiv så visar man sina barn att det är något som är värt att prioritera och i bästa fall får barnen också in det som en vana i sin vardag när de blir stora och flyttar hemifrån.

Nästa lager är relationen man lever i, om man lever med någon. Hur man talar till varandra, rör vid varandra, vem som gör vad, planering etc. D

Hur man lägger upp vardagen med/kring sina barn är en annan. Alltså huruvida man har dem på förskola eller hemma.

Du gör väl så gott du kan och så får man anta att den här familjen du tar som exempel också gör det?

Det bästa som förälder är att vara sig själv! 

Det finns inte mycket som är fel, det mesta kan vara rätt om man prioriterar relationen och närheten med barnen. 

Familjelivet blir vad man gör det till. 

Jag läste en gång att det viktigaste av allt är att hålla stressen borta från familjen .
Det har jag burit med mig och tror mycket på.
Stress förstör så mycket, är man stressad orkar man inte vara en bra förälder. Barnen tar skada av föräldrars stress , och mår sämre, finns det studier som visar. Stressen kan också drabba barnen mer direkt och skada.