Får man sörja en abort?

Förstår inte riktigt vad du menar med sörja, tror jag. För det kan väl omöjligt störa andra att du sörjer? Eller menar du att att söka stöd från andra? Utveckla gärna.

Förstår inte riktigt vad du menar med sörja, tror jag. För det kan väl omöjligt störa andra att du sörjer? Eller menar du att att söka stöd från andra? Utveckla gärna.

Det är snart 5 år sedan jag gick igenom en sen abort. Jag var i vecka 15 och fick genomgå den på sjukhus

Inte för att det var något fel på bebisen, inte för att jag inte ville ha barn, inte för att jag inte hade vetat om graviditeten.

Jag blev oplanerat gravid och min partner la beslutet på mig. Vi ville väldigt gärna ha barn, extremt gärna och trots att det inte alls var planerat var jag så glad över graviditeten och älskade den lilla som växte i magen.

Men livet var inte alls upplagt för barn just då. Varken ekonomi, bostad eller jobb var stabilt och jag landade i att jag ville ge mitt barn bättre förutsättningar än vad vi hade då.

Jag sa ja till frågan om jag var säker på mitt beslut, det var en lögn, jag var allt annat än säker, för jag ville inte, men det var vad jag trodde var bäst. 

Jag har sörjt den lilla bebis som fick börja och avsluta sitt liv i min mage. Jag läser om folk som fått missfall kring dessa veckor och hur de räknar med detta barn precis som vilket annat barn som helst. Jag läser om hur de sörjer och får stöd från omgivningen och jag känner att jag är i precis samma situation. Men det är jag ju inte, jag fick ett val.. Jag fattade ett beslut och känner inte att jag har rätt att sörja som någon som fått missfall. Känner att jag är hänsynslös mot de som fått missfall för att jag vill sörja precis som de gör, och känner mig hänsynslös som faktiskt önskar att det hade varit ett missfall istället, inte för att det på något sätt hade varit lättare, men för att det hade varit okej att sörja, för att jag inte hade något att säga till om, för att våga prata om det, för att få räkna det som mitt första barn.. För att omgivningen skulle förstå, för att inte trampa på någons tår. 

Nu är jag bara en respektlös idiot som satte mig i denna situation själv. Har jag ens rätt att sörja? Hur reagerar omgivningen på min historia? Jag önskar att jag vågade prata om detta med flera, att alla skulle veta vad som funnits och kunde ha varit, men jag vågar inte.

Jag vill börja med att säga att jag är ledsen för den smärta du bär på. Sorg kan se ut på många olika sätt, och skuldkänslor kan vara enormt tunga att leva med.

Samtidigt vill jag försiktigt säga att det är en skillnad mellan att förlora ett barn genom missfall och att fatta ett beslut, även om beslutet var oerhört svårt och taget under press. För oss som fick missfall sent i graviditeten fanns inget val, ingen möjlighet att påverka. Jag var också i vecka 15 när jag förlorade min dotter, och det är den värsta sorg jag har genomgått. Den maktlösheten präglar sorgen på ett särskilt sätt.

Det betyder inte att din sorg är ogiltig, men den är inte samma sorg. Och det är okej att hålla isär dem, av respekt för båda erfarenheterna.

Jag hoppas att du kan få stöd för det du varit med om, utan att behöva jämföra eller värdera din sorg mot andras.

Klart du kan sörja, men varför har du behov av att höra det inför andra utomstående? 

Sedan har det gått fem år, du ska kanske gå till någon. Professionell och prata, så du kan gå vidare. 

Det är snart 5 år sedan jag gick igenom en sen abort. Jag var i vecka 15 och fick genomgå den på sjukhus

Inte för att det var något fel på bebisen, inte för att jag inte ville ha barn, inte för att jag inte hade vetat om graviditeten.

Jag blev oplanerat gravid och min partner la beslutet på mig. Vi ville väldigt gärna ha barn, extremt gärna och trots att det inte alls var planerat var jag så glad över graviditeten och älskade den lilla som växte i magen.

Men livet var inte alls upplagt för barn just då. Varken ekonomi, bostad eller jobb var stabilt och jag landade i att jag ville ge mitt barn bättre förutsättningar än vad vi hade då.

Jag sa ja till frågan om jag var säker på mitt beslut, det var en lögn, jag var allt annat än säker, för jag ville inte, men det var vad jag trodde var bäst. 

Jag har sörjt den lilla bebis som fick börja och avsluta sitt liv i min mage. Jag läser om folk som fått missfall kring dessa veckor och hur de räknar med detta barn precis som vilket annat barn som helst. Jag läser om hur de sörjer och får stöd från omgivningen och jag känner att jag är i precis samma situation. Men det är jag ju inte, jag fick ett val.. Jag fattade ett beslut och känner inte att jag har rätt att sörja som någon som fått missfall. Känner att jag är hänsynslös mot de som fått missfall för att jag vill sörja precis som de gör, och känner mig hänsynslös som faktiskt önskar att det hade varit ett missfall istället, inte för att det på något sätt hade varit lättare, men för att det hade varit okej att sörja, för att jag inte hade något att säga till om, för att våga prata om det, för att få räkna det som mitt första barn.. För att omgivningen skulle förstå, för att inte trampa på någons tår. 

Nu är jag bara en respektlös idiot som satte mig i denna situation själv. Har jag ens rätt att sörja? Hur reagerar omgivningen på min historia? Jag önskar att jag vågade prata om detta med flera, att alla skulle veta vad som funnits och kunde ha varit, men jag vågar inte.

Det är snart 5 år sedan jag gick igenom en sen abort. Jag var i vecka 15 och fick genomgå den på sjukhus

Inte för att det var något fel på bebisen, inte för att jag inte ville ha barn, inte för att jag inte hade vetat om graviditeten.

Jag blev oplanerat gravid och min partner la beslutet på mig. Vi ville väldigt gärna ha barn, extremt gärna och trots att det inte alls var planerat var jag så glad över graviditeten och älskade den lilla som växte i magen.

Men livet var inte alls upplagt för barn just då. Varken ekonomi, bostad eller jobb var stabilt och jag landade i att jag ville ge mitt barn bättre förutsättningar än vad vi hade då.

Jag sa ja till frågan om jag var säker på mitt beslut, det var en lögn, jag var allt annat än säker, för jag ville inte, men det var vad jag trodde var bäst. 

Jag har sörjt den lilla bebis som fick börja och avsluta sitt liv i min mage. Jag läser om folk som fått missfall kring dessa veckor och hur de räknar med detta barn precis som vilket annat barn som helst. Jag läser om hur de sörjer och får stöd från omgivningen och jag känner att jag är i precis samma situation. Men det är jag ju inte, jag fick ett val.. Jag fattade ett beslut och känner inte att jag har rätt att sörja som någon som fått missfall. Känner att jag är hänsynslös mot de som fått missfall för att jag vill sörja precis som de gör, och känner mig hänsynslös som faktiskt önskar att det hade varit ett missfall istället, inte för att det på något sätt hade varit lättare, men för att det hade varit okej att sörja, för att jag inte hade något att säga till om, för att våga prata om det, för att få räkna det som mitt första barn.. För att omgivningen skulle förstå, för att inte trampa på någons tår. 

Nu är jag bara en respektlös idiot som satte mig i denna situation själv. Har jag ens rätt att sörja? Hur reagerar omgivningen på min historia? Jag önskar att jag vågade prata om detta med flera, att alla skulle veta vad som funnits och kunde ha varit, men jag vågar inte.

Jag har inte läst alla kommentarer så noga, men jag har genomgått en abort och två missfall. Det jag sörjer absolut mest är aborten. De hade kunnat leva, men vi nekade dem det (tvillingar). Jag hade opererat magen på flera ställen och var rädd men hade med sambons stöd kanske vågat gå vidare, men sambon hade panik. Det var 2022/2023 när priserna höjdes och räntorna steg, så oturlig timing. Och då fick vi veta vi skulle få tvillingar.

Skulden var enorm. Jag grät i flera år. Kommer aldrig komma över det helt. De var helt friska, hade alla förutsättningar utom att deras föräldrar var för fega. Jag fick se dem, de var helt perfekta. Dessutom tror jag det var aborten som sabbade något i min kropp och som gjorde att jag sedan inte kunde behålla en graviditet utan medicin. Hormonnivån var väldigt hög när jag gjorde aborten och det kändes som att jag chockade kroppen. Därefter kunde kroppen inte komma igång riktigt med progesteronproduktionen så kommande embryon dog pga detta (när vi väl vågade försöka igen). Troligtvis var det inget fel på något av dem utan pga aborten dog 4 st troligtvis helt friska foster och embryon, och jag fick genomgå stort lidande under en utdragen tid. Vilket jag på sätt och vis kände jag förtjänade, inget mot vad jag gjorde mot dem.

Det är helt okej att sörja. Jag har pratat med min vän, hon har genomgått misslyckade IVF-försök och missfall men hon förstår ändå helt min sorg, hon jämför inte vad vi gått igenom. Hon vet allt och var med hela vägen.

Däremot vet min familj inte om det som hänt. Till min mamma har jag sagt att jag fått missfall. Min sorg var lika stor, och det var för den sorgen och för att jag kände att de var lika mycket värda som vem som helst och förtjänade att deras mormor tänkte på dem och bad för dem som sina andra barnbarn som jag ville att hon skulle veta att de funnits. Hon är emot abort och hon skulle inte tagit det väl, särskilt skulle hon inte förlåta min sambo för att han utsatt mig för det genom att pusha mig. Så framför allt vill jag inte skapa den situationen, räcker att jag vet vad han gjort mot mig iom detta. För andra har jag bara i lösa ordalag sagt att jag förlorat några graviditeter på resan till barn.