Agda90 skrev 2026-02-06 11:12:31 följande:
Är det mitt barns ansvar att dessa barn har det bra i skolan eller är det skolans och elevens föräldrars ansvar?
Ska mitt barn behöva stå ut med att en ungjävel tar stryptag om mitt barn och skrattar medans hen gör det?
Ska mitt barn bli sparkat på för att ungjöveln inte kan uppföra sig?
Ska mitt barn bli misshandlat och ta hand om ditt barn för att det har särskilda behov???
Nej!
De gångerna detta har hänt har skolan faktiskt agerat. Tyvärr kan ungen inte bki placerqd i en annan skola. Men jag blev rasande och tog själv kontakt med föräldern som svarade "det är inte mitt ansvar om det händer under skoltid".
Varje förälder är ansvarig för sitt barn! Dygnet runt!
Det är inte mitt barns ansvar att hålla ditt barn i handen medan ditt barn lever djävulen!
Mitt barn har numera tydliga instruktioner att slå tillbaka om hen blir slagen på och föräldern ifråga till ungen som tog stryptag har blicivit tydligt informerad att det blir polisanmälan varje gång hens lilla stjärna ger sig på min unge!
Blir mitt barn skadat så.ger jag blanka fan i vad för behov det andra barnet har!
Nej det utagerande barnets förälder kan inte ta ansvar för vad som händer i skolan. Förutom att tala allvarligt med barnet och fördöma fysiskt våld när barnet är hemma.
Det är skolans sak att barnen har det tryggt och att se till att de lär sig det som de ska lära sig.
Men skolan tar ofta inte ansvar. Av olika skäl.
Att ha små grupper av olika storlek och med olika inriktning för att stötta barn med svårigheter kostar pengar, kräver lämplig personal och man behöver ordna lämpliga lokaler.
Att Skolverket under många år rekommenderade inkludering i klassrummet för alla barn har inte hjäpt heller. De tänkte sig att klassrummen skulle bemannas mer och var även allmänt blåögda.
Kommunerna kunde med stöd av Skolverkets rekommendationer hävda att en ensam lärare med 27 elever skulle kunna ge personligt stöd till de elever som behövde det, plus undervisa resten av klassen, samtidigt som de skulle vara tätt inpå den eller de elever som inte klarade av att vara i storklass, eller var benägna att få utbrott eller ge sig på andra barn. Detta även på rasten.
Jag har sett lärare malas ner av sådant. Är inte lärare, men arbetar i skolan. Lärare har gått från en av de friskaste yrkena i början på 90-talet då skolan var statlig, till att bli yrket med mest sjukskrivningar.
Jag har sett känsliga barn, psykiskt sjuka barn, barn med npf malas ner av sådana förhållanden. Och brist på arbetsro i klassen som helhet, när t.ex. utagerande barn med npf inte får sina täta raster och omväxling i arbetsuppgifter.
Och jag har sett barn med särskilda svårigheter plus sociala negativa omständigheter i familjen, inte få den skolgång och struktur de behöver för att inte ha kunna trakassera för andra och förstöra för sig själv.
Det bästa resultatet får man om man sätter in insatser tidigt, på individnivå och även på gruppnivå.
Det sker inte och det beror bl.a. på brist på kunskap och resurser i skolorna. Brist när det gället lokaler, personal och organisation.
Det är som att kommunpolitikerna mest är intresserade av att det låter snyggt i deras policydokument. Sedan sätter de höga hyror så att det ser ut som att varje barn får en hög skolpeng. Räknar man bort hyrorna så har vi inte så hög skolpeng i Sverige.
Skolan förväntas också kompensera för att samhället i övrigt brister. Var tredje ensamstående mamma som arbetar i LO-yrken har svårt att få pengarna att räcka till mat, på riktigt.
Finns knappt någon i skolan som inte lider av samvetsstress. Eller så klarar de av avancerat självbedrägeri.
Men ni kommer inte att höra det från personalen för idag konkurrerar alla skolor om elever med varandra.