Rätten att inte bry sig ett skit om sitt biologiska ursprung

Nej, du har rätt till dina känslor. Och vill du slippa folks åsikter så berätta inte för dom. 

Jag tänker att det faktiskt är både en vanlig och rimlig känsla/reaktion.   Rätten finns. Men den är frivillig att nyttja. 
Och många vill inte veta. Många bryr sig inte. 

Läst många berättelser om adoptivbarn som inte är det minsta nyfiken eller intresserad av sitt ursprung.  Dom är nöjd som det är.  

Rätten att få veta sitt biologiska ursprung är något som är sprungen ur att vuxna (adoptiv-/fosterföräldrarna) har ingen rätt att neka barnet att få veta vem som är de biologiska föräldrarna. Och en ensamstående biologisk förälder också saknar rätten att hindra barnet att få träffa sin biologiska mamma/pappa. 

Barnets rätt till sitt biologiska ursprung; är inte en tvingande lag för barnet isig, att träffa sin biologiska mamma och/eller pappa om de kontaktar dem. Det är inte lagens syfte.  

Så nej du är inte konstig, kanske ovanlig, men absolut inte konstig.

Vill du inte träffa din biologiska förälder så har du den lagliga rätten att neka biomodern/biofadern detta. Då du rätten att slippa detta.
Men hade det varit det omvända du vill träffa biofadern/biomodern så skulle de sakna rätten att neka dig.

Fotnot:
Biomodern = Biologiska mamman
Biofadern= Biologiska pappan

Du har rätt till att inte vilja bry dig om ditt biologiska ursprung. Det är din rätt att känna vad du vill. 

Men för många kan de tyckas märkligt och säkert därför du får frågor. Men nej, du är absolut inte konstig. 

Barn knyter an till de vuxna som är närvarande och tar hand om den. Om din bonuspappa har gjort det på ett bra sätt, så är han din pappa på riktigt. Därför förstår jag att du tycker att det är onödigt att plötsligt en för dig främmande man dyker upp och ska vara din pappa. 

Situationen hade varit annorlunda om din biologiska pappa hade varit närvarande under uppväxten. Då hade kanske inte din bonuspappa tagit det stora ansvaret, men troligtvis blivit en älskad person ändå.

Fundera på om du verkligen inte är nyfiken på din biologiska pappa, och om det är av hänsyn till din bonuspappa och din mamma som du inte vill träffa honom. En lojalitet till de människor som verkligen har varit med dig under uppväxten. Din biologiska pappa kan aldrig ta din bonuspappas roll. 

Vad du kan upptäcka om du träffar honom är egenheter och drag som du kan ha ärvt. Om man inte har haft en helt förfärlig uppväxt, så påverkar arvet personligheten kring 50 %. Kanske skulle du få svar på en del saker om dig själv genom din biologiska pappa. 

Annars kan du säga till honom att du vill avvakta lite med kontakt. Stäng inte dörren helt. I ungdomen har man nog med att hitta sig själv, men senare kan man bli nyfiken. Din biologiska pappa begriper nog att han inte kan vänta sig en djupare relation. 

Jag tycker det vore bra att t ex få veta vilka ärftliga sjukdomar han har. Du har ju ärvt 50% av dina arvsanlag från honom. Har han flera barn så skulle iaf jag vara nyfken på mina halvsyskon.

Men har han aldrig fungerat som din far så förstår jag att du inte har några känslor för honom. Så jag tycker faktiskt det är konstigt att säga att du är elak som inte vill ha kontakt med honom.

Min man känner precis samma. Han fick veta i medelåldern att han hade en ?okänd? pappa. Via Ancestry lyckades jag pussla ihop vem han är och vet nu att min man har två syskon exempelvis men vi har inte kontaktat någon för han vill inte, så är det för honom. Den biologiska pappan har inte varit där i uppväxten, han känner honom inte, det finns ju ingen relation helt enkelt. Han är noll intresserad. Det värsta är att eftersom vi har tre barn så är jag lite nyfiken. Barnen är så underbara och ibland ser jag drag som inte finns hos min eller min svärmors familj. Särskilt vår äldsta har drag som måste vara därifrån. Jag har lyckats hitta lite på nätet om kusiner och så, det har varit intressant men inget om pappan eller syskonen. Jag får släppa det med respekt för min mans känslor.

Det gör du såklart som du vill med. Att få veta sitt ursprung är en viktig RÄTTIGHET för barnet, men det är ingen SKYLDIGHET. Och du har ingen anledning att förklara dina orsaker för någon utomstående. 

Med detta sagt, så känner jag personligen en man som funderade hela livet kring vilka hans biologiska föräldrar kunde vara. Men han ville inte såra sin fostermor eller gå bakom ryggen på henne. För hon hade blivit som en riktig mor - de hade haft kontakt i alla år även efter att han flyttat hemifrån - genom att söka efter de biologiska föräldrarna. Så han gjorde inte det förrän fostemodern var död - och när han hittade sin riktiga mors namn, så visade det sig att hon hade avlidit bara tre månader tidigare!

Det var så nära och så himla synd! Nu fick han aldrig svar på sina frågor. Han fick aldrig veta vem den biologiska fadern var t.ex., på dödsbädden hade mamman kanske kunnat tänka sig att berätta det. 

Jag tycker att du ska ha med dig den berättelsen, för även om du har fullt upp med annat i livet nu, så kan det komma en dag när du är äldre när du skulle vilja veta. För många i den situationen kommer frågorna även när de själva får barn, då börjar de fundera över om det här draget eller anlaget som inte finns hos varken mamma eller pappa kanske kommer från den okänd farmodern eller morfadern..? Och då kan det vara för sent att ta kontakt.