När terapi inte är ett val?

Jag är så otroligt trött över min mans beteende, hur skulle ni hantera en sådan situation som jag ska förklara för er.

Min man brusar upp lätt och är lättkränk så det bara skriker om det. Varje liten del som tas upp på ett lätt sätt ses som en attack från allas sida. Jag kan lyfta ett nytt regeringsförslag exempelvis som stått i tidningen. Han blir irriterad och ska argumentera på ett rätt otrevligt sätt. 
inte personangrepp på mig, men efter hans utlägg så finns det inte så mycket jag kan säga än bara "ja, okej". Tar jag upp fördelarna med förslaget så kommer en ännu längre utläggning från honom om hur idiotiskt det hade blivit osv. Även hans mamma och syskon ser förändringen i honom och jag står dem väldigt nära så jag har öppnat upp mig för hans mamma men hon kände att det kanske inte var så allvarligt först hon själv fick se med egna ögon hur han beter sig. Det blev ett enormt bråk med hans syskon när mamman var närvarande. Slutade med att min man började grina och skulle lämna hemmet men eftersom syskonet la sig platt och bad så stannade min man. 

I bråket som hände så sa min man också saker som inte stämmer, men som gör att han blir ställd i bättre dar. Jag vet ju hur det ligger till och tycker bara a tt det är märkligt att man ljuger sig blå inför andra bara för att inte förlora

Min man har senaste halvåret också arbetat otroligt mycket, med sitt företag som tyvärr inte har genererat så mycket som han hade drömt om. Så han har svårt att sova på nätterna och arbetar i princip varje dag av veckan. Ekonomiskt ligger ingen tyngd utan mer känslan av att han misslyckas. Jag har utryckt att jag tycker det är tungt att själv arbeta och vara den som ansvarar över allt på hemmaplan. Jag har barn sedan tidigare så jag har alltid saker som måste hanteras, jag har aldrig lagt något ansvar kring mina barn till honom. Utan han får ta delar som han vill. Men det finns ju delar i hemmet som inte berör barnen där han kan hjälpa till men inte kan för jobbet går först.

Det känns som jag går på glas varje dag och vill inte reta upp honom med något jag sett eller vill öppet prata om. Så fort han får i uppgift att göra något hemma så glömmer han bort det, säkert inte med flit men det skapar endå en irritation hos mig när han begär att få ta del av saker för att känna sig delaktig och så prioriterar man bort det helt. 

Och jag förstår om det är stressen som talar och brukar inte bli arg när han glömmer utan fixar det själv, då blir dock det ett problem som han belyser hur dålig han är och att han inte klarar av något.
Vilket gör att jag ska ta ansvar i situationer där han egentligen äger uppgiften eller problemet.

Jag har förslagit terapi, både enskilt för oss både eller tillsammans i parterapi. Men det vägrar han och ser som ett hån mot honom själv att han ska göra något sånt, han menar att det är så mycket som skulle dyka upp att syftet med att gå dit skulle översköljas av allt annat. Så jag känner att jag försöker föreslå lösningar, men det godtas inte. 

Hur löser man en situation där jag känner att han hela tiden är negativ