Ni som blev utsatta för barnaga- jag behöver råd och stöd!

Nu är det svårt att isolera den fysiska smärtan från allt annat min mamma utsatte mig för. Vi har en jättedålig relation idag, mest för att hon aldrig bättrade sig. Så våra erfarenheter skiljer sig åt en del. Däremot kan jag väl någonstans se att min mamma inte gjort mig illa med ont uppsåt, utanför att hon helt saknat förmågan att ta hand om ett barn. Jag undviker att involvera henne i mitt liv nu, inte för att jag är arg eller inte kan förlåta, utan för att jag inte mår bra av att umgås med henne.

När jag fick barn blev jag också väldigt medveten om min barndom, och fick faktiskt gå i samtalsterapi ett tag för att reda ut tankarna. Det rekommenderas. 

Jag har nog inget konkret att säga, mer än att det är okej att känna sig fram. Se hur relationen till barnbarnet utvecklas. Det är mycket som det är, med att få ett barn och bli förälder. Du behöver inte ta ställning till dina föräldrar just nu. Och olika känslor kan existera samtidigt, du kan vara glad över de bra bitarna och ändå sörja de dåliga. Du kanske behöver förklara för din mamma hur du upplevde det, i ett brev, så att hon inte kan säga emot. Att hon tonar ner det beror väl högst troligt på skam, eller att hon för egen del intalat sig att det inte varit så farligt för att stå ut med sig själv, att det nu har blivit hennes sanning. 

Växte upp i Finland och blev agad av mamma på naken rumpa. Vi hade länge en ansträngd
relation men när hon sent om sider bad om ursäkt så kunder vi försonas. Hon har fått vara barnvakt åt mina barn och de älskar henne.  Men hade hon inte bett om ursäkt och insett att hon gjorde fel undrar jag hur det varit.

Var finns din pappa i allt detta? Tycker ska fundera över terapi. Du har förmodligen ett komplext trauma med dig från din uppväxt. 

Hej

Har inte varit i din situation då min mormor dog innan jag föddes, men vet att min mamma blev utsatt för aga som barn. 

Vill dock tipsa om att det brukar finnas psykologer knutna till barnmorskemottagninge. Din BM ska kunna tipsa dig eller remittera dig beroende på region. Ta hjälp och passa på att hantera de dubbla känslor som väcks inför att du själv blir förälder. Att en graviditet och ett nytt barn väcker frågor hör till. Vi ska ju fundera över vad vi vill ta med från vår egen barndom och vad vi vill göra annorlunda.

Grattis till det väntade barnet!

Min far var en hotfull terrorist som inte direkt slog mig (men väl styvmor och mina halvsyskon som kom senare) men plågade och kränkte mig fysiskt och skrattade flera gånger. Jag mådde dåligt av att bara befinna mig i samma hus. Flera gånger fick jag åka hem tidigare från sommarumgänget för att han bråkade så med styvmor att hon var rädd att bli anmäld av grannarna och det ser ju inte så bra ut när man är läkare...

Han har aldrig bett om ursäkt en enda gång för något av det han gjort. Han är perfekt och har inga problem. 

Jag bröt för livet när jag var 25 och han får aldrig se sitt barnbarn. Mina halvsyskon har heller ingen kontakt vad jag ser av deras sociala media.
Om några år är han död och det är bra så.

Handlingar har konsekvenser i min värld men tyvärr är många kvinnor mesar som förlåter vad som helst. Jag tycker att ni är svaga och belönar de som inte förtjänar det.

Tack för att du delar!

 

Jag kan känna igen mig mycket i att jag inte tror att min mamma haft ont uppsåt. Hon har inte "gillat" att skada mig, mer som att hon har otroligt kort stubin och tappat kontrollen helt. Detta försvarar absolut inte det som har hänt, men känns ändå på något sätt "bättre" än föräldrar som skadar barn medvetet och "njuter" av det.

 

Jag tror just att det är att vi har en bra relation idag som gör det så komplicerat för mig. Vi åker på resor, är ute och äter, pratar med varandra och har en väldigt vanlig relation (och har haft det sen övre tonåren). Blir en "krasch" i huvudet....

 

Jag har funderat på samtalsterapi/psykolog och kanske ska ta det spåret vidare. Har funderat på det tidigare men blir nästan lite arg varje gång. Känner att det är hon som borde göra det och ta tag i sina problem. Jag har egentligen inga "problem" jag behöver jobba med på samma sätt.

 

Och bra råd med att känna sig fram. Behöver påminna mig själv lite om att jag inte har några skyldigheter mot mina föräldrar, bara för mitt barn. Min man är väldigt stöttande, men ser bara de "fina" sidorna som finns idag. Han har också en väldigt fin relation med sin familj så även om han stöttar tror jag inte han förstår.

Tack för att du delar! Jag tror att ursäkten är otroligt viktig för mig, och att hon tar fullt ansvar och "erkänner" vad det är hon har gjort för att jag ska kunna "gå vidare".

Min pappa har jobbat som resande säljare under min uppväxt, medan mamma har jobbat heltid och varit hemma mest. Våldet har skett när han inte har varit hemma- och när jag har berättat om detta hemma har det blivit stora bråk mellan mina föräldrar, men efter har det fortfarande fortsatt som vanligt. Som vuxen tycker jag att min pappa skulle gjort mer, men känner inget agg mot honom idag. Fortfarande mammas ansvar!

Jag har inte blivit utsatt (inte för barnaga av föräldrar men annat våld) men min sambo. Eller han säger det men hans mamma säger att hon aldrig har slagit honom. 

Jag vet inte hur man ska tänka men hon har fått passa våra barn iallafall, jag får känslan av att hon aldrig skulle göra något sånt nu. Jag tänker lite så här att människor kan förändras också. Hon var bara strax över 20 när hon fick min sambo, pappan var inte alltid närvarande. Ingen ursäkt men som sagt, folk förändras.

Mitt ex (mitt äldsta barns pappa) slog mig. Han ångrade sig , gick i behandling efter han blev dömd och de två flickvännerna han har haft efter mig har han aldrig varit våldsam mot . 

Men självklart har du rätt att vara arg på din mamma och det finns nog inget rätt eller fel hur ni ska göra med barnbarnen.

 

När jag fick egna barn var det som att en del av min egen barndom gick i repris. Jag fick en rejäl konflikt med min pappa på grund av det, vi talade inte med varandra under ett år.

Det är viktigt att du tydligt visar var dina gränser går. Om de ska vara barnvakt så bör du säga ifrån att du inte tillåter aga eller någon annan bestraffning. Att du själv avleder i det längsta och försöker få en respektfull relation med barnet.

Det är du som är förälder. Du bestämmer.

Tack för tipset! Ska lyfta det på nästa besök.

Tack för att du delar, och jag beklagar att du varit utsatt!

 

Som jag nämnde är det som känns komplext för mig att detta varit en begränsad period i mitt liv. Jag har aldrig förlåtit det- men hon har varit en bra tonårsförälder och vi har en bra relation idag. Jag har med andra ord ingen önskan om att avsluta relationen som den ser ut idag, hade våld uppstått igen hade jag naturligtvis gjort det. Har en god relation med min pappa och den "större familjen" (kusiner/mostrar etc) och är inte intresserad av konsekvenserna det hade fått att bryta med min mamma. i mitt fall hade det försämrat snarare än förbättrat. Det är just graviditeten som gjort att gamla sår öppnats igen, och det har skapat någon form av personlig "kris".

Tack för att du delar! Känns skönt att läsa hur andra gör och tänker, även om jag vet att det inte finns något som är rätt eller fel. Beklagar också det som du har varit utsatt för!

 

Jag har gjort lite research och förstår att våld i hemmet mot barn eller mot vuxna är relativt vanligt (tror det var någon estimering om 10% av barnen i sverige och fler i övriga norden som varit utsatta för våld hemma). Även om det är det har jag aldrig lyft ämnet med någon närstående (förutom min man och mitt ex), men säkert många som sitter i samma båt. Vill inte lyfta det heller- känns taskigt mot min mamma (även om hon får stå sitt kast) och någonstans finns det en skam hos mig också.

 

Jag tror att jag kommer kräva av min mamma att hon går i terapi/behandling om hon ska passa våra ensam barn i framtiden. Behöver få en bekräftelse på att hon tar ansvar för vad hon har gjort och har förändrats. Umgås kommer vi att forstätta göra oavsett.

Tack!
Ja det låter som en bra idé, att hon går i någon slags terapi eller behandling. Du ska iallafall absolut inte skämmas. Förstår att du är orolig också. När det gäller min svärmor får jag känslan av att hon aldrig skulle göra något sånt nu mot barnbarnen.  Men jag tror nog ärligt talat att det är min sambo som talar sanning och att hon faktiskt har slagit honom när han var liten, jag tror inte han ljuger om det. Sen kan de ju kanske ha upplevt det lite olika också. Men jag tror inte han ljuger. 

Som någon skrev, barndomen kommer i repris när du får egna barn. Jag skrek och grät mot min mamma när hon kom på besök när jag hade fått mitt första barn. Jag ville så gärna att hon skulle erkänna och förlåta. Men det gjorde hon inte. Hon varken erkände eller sa förlåt över att hon ofta slog mig med hårda slag mot bakhuvudet, släpade mig längs golvet, tvingade mig i säng mitt på dagen osv. 

Eller jo hon skrev sen i ett brev.

Förlåt då! Men jag kommer inte ihåg!

Men jag hade vittnen, både syskon och kompisar, så jag vet att det inte var något eget fabulerat. Hela mitt vuxenliv har gått åt till att läka. Självförtroendet har varit uselt. Utbrändhet, sjukskrivning och dålig ekonomi på det. Inte kul liv. Men jag ger inte upp. Jag vill också ha ett bra liv till slut. 

iaf så har vi mycket kontakt ändå nu. Hon hjälper mig i mycket. men hon förstår inte att det är på grund av henne och min pappas psykiska terror som jag mår som jag mår. Min pappa har jag knappt någon kontakt med.

Men det krävs att du går terapi, då kommer insikten om att dina föräldrar bär sitt eget trauma. Det gör det lättare att trycka bort den eviga frågan, varför just jag. 

Acceptera historia och ta hand om nuet, genom professionell hjälp.

TS

Reflektion. 

Först är du väldigt hormonell nu. Tvinga inte din mamma till saker och ting förren ert barn är fött och är ett par månader. Landa i allt. Som gravid åker känslor bergochdalbamor på alla håll och kanter.

Sedan förstår jag att du inte skriver allt här. Hur ofta det hände osv. 

Men barnets perspektiv och den vuxnas är två väldigt olika perspektiv. Vi har en händelse i vår familj (förvisso positiv så inte jämlik din på det sättet) som både jag och mitt syskon relaterar till att det hände flera gånger. Våra föräldrar har berättat att det hände bara en gång. 

Din och din mammas upplevelse kan skilja sig åt rejält. Det lilla barnet du var blev sårad på alla vis, du har ett trauma. Men du har din egna berättelse. Hände det en gång eller upprepade gånger? Det vet kanske varken du eller din mamma, ni verkar ha olika minnen för det som hänt likt vi hade av det jag nämnde ovan. 

Din mamma gjorde inte rätt, men vad hade hon för uppväxt? Efter 70-talet så lärde sig folk att barnaga inte var okej. Det hindrade inte folk att slå sina barn ändå för de hade ju fått det av sina föräldrar. Idag är det ännu färre av den nya föräldragenerationen som blivit slagna och aldrig i livet skulle ge sina barn aga vilket är enormt positivt. 

Du kan bearbeta ditt trauma och se till att du aldrig slår ditt barn. Det är svårt att tvinga någon annan att bearbeta ett trauma de inte minns. 

Ta hand om dig! 

Några viktiga punkter att ha med sig:

Ingen, som inte själv varit med om fysiskt våld från den som egentligen ska skydda en från faror, kan förstå vad det gör med en.

Förövaren ser ofta sig själv som oskyldig. Svarar ofta att hen inte minns. Ett erkännande är ofta omöjligt för att det då bekräftar att personen är en förövare.

Att allt kommer upp under graviditet och barn handlar om insikten, att ens egna föräldrar gjorde något som för en själv blir så vansinnigt otänkbart tänka sig mot sina egna barn. Det blir så tydligt.

Tänker att inget är rätt eller fel i din situation! Du har rätt till dina känslor och hur mycket kontakt du vill att du/ditt barn ska ha med dina föräldrar bestämmer bara du. Jag förlät min pappa och hade en helt okej relation med honom i vuxen ålder, mamma fortsatte att bete sig både bra och dåligt, så henne har jag valt att inte ha någon kontakt med. Får jag barn så kommer barnet inte heller ha någon kontakt med henne och det har jag inget dåligt samvete för. Jag har gått vidare från det som hände och mår i princip inte dåligt över det längre. Känslorna kring det är frihet, styrka, stolthet och en gnutta sorg. Det känns helt okej!