Är vi dumma som vill ha ett sista barn, som lite äldre?

Även om jag förstår er tankegång aå är inte 35 särskilt gammalt. Det finns ju dom som får sitt första barn vid 35 och fortfarande kan känna sig alldeles för unga för barn...

Men konkret är väl att sätta er ner med block och penna gemensamt och skriv lista på för och emot och se vad som kommer fram.  

Också kanske fundera över VARFÖR ni vill ha ett barn till.  Är det en sista chans till graviditet med söt mage du suktar efter eller vill du bli mamma med vaknätter, vinterkräksjukan och trotsåldern och ett kasst sexliv? 

Fundera på perspektivet.  Att man längtar efter något betyder inte automatiskt att man måste följa den känslan eller att det ens är ett vettigt val.  

Och gärna berör dom tunga punkterna vad ni gör om graviditeten blir en mardröm med komplikationer,  ni får på ultraljud veta att ni får ett barn med särskilda behov ,  ni får ett barn med tydlig diagnos redan som spädbarn etc etc..  

Samt sist... håller ens er relation ännu en påfrestande tid med bebis? 

Medelåldern för förstföderskor i Sverige är 31 år, och då är det första barnet. Skaffar man sen fler barn så läggs ju några år på. Med tanke på det så är du inte gammal förälder utan ganska genomsnittlig, eller strax över. Jag bar själv 39 när jag fick mitt barn för tio år sedan, och jag kan lova dig att jag aldrig har fått blickar eller kommentarer om att jag varit äldre. 

Jag tänker också att ni inte ska utgå för att era barn kommer att skaffa barn tidigt bara för att ni gjorde det. Visst kan det komma ett barnbarn om ett par år, men det kan lika gärna dröja 15-20 år, så det tycker jag inte att ni ska ta med i beräkningen. 

Däremot har du en poäng i att det ofta är jobbigare att ta sig igenom bebis och småbarnstid med sömnlöshet när man är i 30-årsålder än när man är i 20-årsåldern. 

 

Fast 35 är ju inte gammalt tycker jag. Jag var 18 när jag fick äldsta, 28 när jag fick andra, 34 när jag fick tredje och 37 när jag fick fjärde för ett år sen. 

Jag fick nog en del blickar när jag fick första men jag absolut inte upplevt att jag får blickar för att jag har en liten nu. Snarare tvärtom haha, folk blir förvånade när jag säger att det är fjärde barnet. 

Jag tycker alltså att när det gäller ålder är det absolut inte för sent. Har två kompisar som är i min ålder och fick första barnet nyligen, känner många andra som har fått första i den här åldern också. Frågan är väl snarare om ni orkar börja om när de äldre barnen börjar bli stora och det är lättare att göra saker, resa och sånt. Det är väl det jag tycker är lite jobbigt med att ha småbarn igen, att det är mycket som blir svårare. Men det får ni fundera på, väg för- och nackdelar. 

Det jag spontant känner är att när ska ni få chans att vara vuxna och älskande par som gör vuxna saker och tar hand om er relation med ännu ett barn?  Nör det barnet är tillräckligt stort trillar det in ett par barnbarn och så börjar bebistiden om igen fast på annat sätt...

Hur ska ni ha tid för att skapa ERT liv?  Ni måste väl ha önskemål och förhoppningar om att kanske satsa på vuxna saker. Tid att renovera, resa, kanske vill satsa på jobbet lite extra , byta bostad , plugga , umgås med vänner..

Jag tänker gamla föräldrar, dvs era föräldrar.  Dom blir också gamla och kanske inte orkar ställa upp på samma sätt som när ers tidigare barn var små . Har ni annan typ av hjälp och barnvakt om dom är för gamla? Dom kan bli sjuka och åldras  och kanske behöver er hjälp på med regelbunden basis. 

Jag själv är 48 och min pappa är cancersjuk och jag  behöver hjälpa min mamma i det  och min svägerska är hårt drabbad av flera strokes i rad och min bror behöver stöttning och hjälp. Jag  hade gått under av att också ha ett skolbarn i yngre ålder . 

35 är verkligen inte gammalt. Vi fick vår sladdis efter 40. Det bästa jag har gjort. Jag hade inte vett nog att verkligen njuta när jag var yngre, men den här gången har jag gjort det. Varje dag från att jag blev gravid. 

Varför skulle någon bli förvånad över att det är fjärde barnet menar du?
Det är inget konstigt alls att få fjärde barnet vid 37.

Jag fick också barn vid 18, yngst överallt i alla sammanhang som var barnrelaterade.
Fick mitt andra vid 36, arton år senare. Inget konstigt alls med åldern.

Dock fick jag irriterande ofta frågan om det var samma pappa.

-------

Till ts då.
Själv kände jag att jag sjöng på absolut sista versen då det kom till att skaffa fler barn. Skulle inte varit en dag ädre... gärna lite yngre. Men det blev som det blev och jag är innerligt lycklig för det.

Småbarntiden då?
Barn ett märktes knappt av, sov och åt och var i stort sett allitd glad.
Barn två skrek mer eller mindre i fyra år, sov pytondåligt och var extremt, och då menar jag extremt mammig. Satt fastklistrad på mig för det mesta.
Underbar unge, men krävande.
Nu många år senare ler jag åt minnena, det var såklart värt varenda sekund av "uppoffring".

Det behöver du tänka på, du kan få en jättekrävande liten unge som tar i stort sett all din disponibla tid. Tid till övriga barn och partner? Not so much.

Det kan förstås också bli en "drömunge" som bara är glad och nöjd.
Men du måste vara beredd på allt.

Orkar du det? Pallar er relation? Hur får det övriga barn att känna?

Det är inte konstigt att få fjärde barnet när man är 37, inte heller konstigt att få första då. Min mamma fick fjärde barnet vid 36. Jag skrev alltså inte att JAG tycker det är konstigt eller ovanligt. Men om jag inte har med mig de andra barnen har jag ofta fått frågan om det är första barnet och då har folk blivit förvånade när jag säger att det är fjärde. Kanske för att det inte är supervanligt att ha så många barn överhuvudtaget nuförtiden, oavsett ålder. Redan när jag var barn tyckte en del att det var ovanligt att vi var fyra syskon. Inte fel eller konstigt men ovanligt. Förvånad behöver inte vara något negativt :)

Sen står ju inte min ålder i pannan på mig så det kan vara så att några har trott att jag är yngre, det är inte alltid lätt att avgöra. Jag vet faktiskt inte men som sagt har många blivit förvånade när jag säger att det är fjärde. 

Jag ville väl mest betona att det absolut inte är någon som verkar tycka att jag är för gammal för att ha en bebis :) 

Vi fick första som 34 resp 37 och andra som 37 resp 40.

Vi bodde på ett ställe med första och var jämnåriga med många andra föräldrar och flyttade när 2an kom och blev lite äldre då några fick barn som 18-åringar... 

Dock har båda våra barn haft kompisar som har föräldrar som varit mellan 1-10 år äldre än oss. 

Ibland kan man inte planera barn helt enkelt. Man ska träffa rätt partner och det ska funka. Det vet de flesta om och kommer inte kommentera eller bry sig nämnvärt om er ålder om ni inte ser ut som två skröppliga 70+.

Mina kusiner fick en sladdsyskon när de gick på gymnasiet. Det enda jag kan säga var väl att lillkusinen fick 5 föräldrar istället. 🤣 Även om föräldrarna har huvudansvar så har syskonen helt klart hjälpt till att uppfostra lillkusinen. Syskonen kunde vara barnvakt och såg fördelar att gå på bio och se barnfilmer med syskonet dom ursäkt. Jämnårig med dig idag och fullt fungerande. 

Strunta i vad syskonen tycket om bebis eller inte, det kommer lösa sig. 

Och "egentid" som Fjäril nämner. Man vet aldrig vart livet tar en. Hur ens föräldrar eller mår. En del älskar familjelivet och bryr sig inte nämnvärt om resor till Thailand, Utan banor eller nåt annat för att självförverkliga sig själv. Det går ypperligt att resa med barn eller självförverkliga sig själv på hemmaplan. 

Det viktiga i detta är vad ni två vuxna vill. Det är det enda som ni ska fundera över. 

35 är ingen åldern. 

Beror ju helt på er och era mål. Jag skaffade tidigt, och nu vid 36 med två tonåringar tycker jag att det är så fruktansvärt skönt att kunna börja satsa mer på karriär, att vi snart kan åka på resor på tu man hand, etc. Men det planerade jag redan när jag skaffade barn, det fanns en plan 😂 Jag byggde vårt hus, lade stommen för en karriär med studier efter det, och nu vill jag skörda.

Sen förstår jag att vissa inte alls tänker i samma banor, och det är som det ska vara. Men personligen kan jag inte tänka mig att ha barn hemma nästan hela mitt arbetsföra liv. Och tänk om något av mina barn också skulle vara tidig med barn, det är ju rätt vanligt med yngre föräldrar, då vill jag kunna investera min tid till barnbarn och inte sitta med egna glin hemma. Morsan var 43 när jag fick min första unge och har en otroligt bra relation till mina kids, kan inte tänka mig att det blivit så om hon hade haft hemmavarande barn själv.

Tycker inte ni är för gamla. Prata mer om det, föreställ er livet om 1 år, 5 år, 15 år? Ett till barn är ett stort beslut så fundera igenom det noga. Det är ju nu ni bör ta beslutet. Sen kan det vara för sent, även om man såklart kan få barn även senare.

När jag träffade mitt ex hade hon tre barn och jag ett. Jag ville verkligen ha ett barn till men eftersom hon redan hade tre så funderade jag om jag skulle behöva träffa någon annan.
Men ok - vi fick en son i April och hon fyllde 40 till midsommar samma år. Jag var 38.
Vi var väldigt trygga som föräldrar och sonen har väl fått den bästa uppväxt man kan ha även om vi separerade när han var 9. 
Sedan snart 12 år tillbaka har han världens bästa plast/bonus/extra morsa. 
Jag kunde ändå vara lite tveksam över min ålder, dottern är 10 år äldre än sonen men - att vara farsa och förälder kommer naturligt och för dina barn är du just förälder och inte en "ålder"