Ovanan folk lagt sig till med att inte svara i mobilen.

Snarare är det ett I-landsproblem att undvika att svara pga att man behöver "egentid". I fattigare länder är man nog desto gladare om någon ringer. Folk i sådana länder har inte välfärdssjukdomar som social fobi, telefonfobi och annat,

Vilka fattiga länder menar du där alla har mobiler men slipper jobba så de kan småprata med dig när som helst?

Ja jag håller med till viss del. Ibland orkar jag själv inte svara, men låter det då ringa ut. Skickar sedan sms att jag ringer upp vid tillfälle. Och det gör jag också. Ringer samma person flera gånger under samma dag är det ju lite mer akut och självklart svarar jag. Tycker också det är ohövligt att inte skicka någon typ av bekräftelse tillbaka. Kanske det är en generations grej. Jag är 50+ och uppfostrad att vara hövlig. 

Håller inte alls med om det.

Har man vänner som bor några mil bort kan man inte träffas så lätt och då håller vi kontakten via telefon, har gjort detta i 30 år. Min bästa väninna och jag rings vid varje vecka helt utan att ha några ärenden, på samma sätt som man ringer sin familj utan att ha några ärenden, om man är normalt funtad.

Om jag inte hade ringt min gamla mamma som bor ensam och vars vänner börjar falla ifrån, för att jag inte har ett administrativt ärende- det vore direkt elakt och försumligt av mig. 

Folk börjar inse att det inte är nyttigt att vara kontaktbar hela jäkla tiden. Vilket är bra. 

Jag svarar alltid när barnen ringer (om jag inte sitter i möte). Jag svarar så gott som alltid när mamma ringer (hon vet när jag brukar ha lunch och när jag slutar och skulle hon ringa på arbetstid vet jag att något hänt). Särbon messar jag till 99% med och messar "prata?" om det är något jag vill prata om (och sen fastnar vi i telefon i typ 1,5 timme pratandes om allt möjligt annat också).

Vissa vänner vet jag att jag behöver messar innan, andra jan jag ringa spontant. Svarar de inte hör de av sig när de kan helt enkelt. 

Är uppväxt på hemtelefonernas tid. Det är helt naturligt att man inte kan svara och prata hela tiden. Däremot så håller jag inte med om att man bara ringde när det var något viktigt. Speciellt inte när Televerket först införde enhetstaxa på lokalsamtal och sedan nationella samtal, när man inte betalade per minut längre. 

Att ringa bästa kompisen som man hängt med i skolan direkt när man kom hem var inget ovanligt.

Jag hatar detta nya med att "alla" förväntar sig att man ska vara anträffbar och svara hela tiden. Typ alltid svara i telefonen 24/7 eller svara på mess inom max 5 minuter. Inte konstigt att vi är så stressade idag när det förväntas att vi alltid ska vara tillgängliga. 

Själv svarar jag sällan i telefonen när det ringer, helt enkelt för att jag har den på ljudlöst 95% av tiden. Enda gången jag sätter på ljud är om jag väntar på samtal från t.ex. läkare eller nåt sånt. Jag ringer såklart upp när jag ser att jag har missat samtal. Jag blir stressad och får ångest när telefonen låter, därför väljer jag att ha den på ljudlöst. Jag prioriterar mitt mående före att alltid vara tillgänglig på minuten. Den ligger ändå oftast framme så jag ser den ofta och då ser jag ju om jag fått mess eller nån ringt. 

När jag ringer eller messar någon förväntar jag mej inget svar direkt, jag vet ju att folk har ett liv också och kanske är upptagna med något eller helt enkelt vilar eller nåt. 

Håller med, det är ett jäkla oskick att folk inte orkar reagera när man söker dem. Man kan åtminstone svara eller ringa tillbaka senare när man har tid, eller svara att jag återkommer, har inte tid just nu. Ser samma beteende när man skickar mail, en del orkar knappt svara eller reagera där heller. Det är rätt oförskämt tycker jag. 

Jag upplever att det är ett annat socialt kontrakt idag. Du kanske har svårt att sätta dig in i det om du inte är en sån person, men man är ju väldigt tillgänglig idag och det är många som söker mig. Jag skulle bli helt slut om jag kände mig tvungen att adressera tillbaka varje gång.

Jag är rätt social som person och bygger många relationer, jag får säkert tio samtal om dagen i snitt, varav åttio procent bara vill surra lite

I det sociala kontraktet skickar man ett meddelade om det är något specifikt man behöver prata om vid uteblivet svar.

Tänk innan mobilen, jag vill inte vara mer tillgänglig nu än då egentligen 

Sen tycker jag att det är oerhört skönt åt andra hållet också? De jag ringer ibland svarar inte om de inte har tid eller ork. Det innebär att jag vet att personen verkligen vill prata om denne svarar, jag behöver inte fundera på om jag tar upp tid för den jag pratar med.

Vill jag däremot något speciellt skriver jag SMS efter, typ ?undrar bara hur vi gör med nycklarna på fredag?

Då vet denne att den måste återkoppla.

De har inte helgtrådar på Familjeliv.se heller så de är nog lyckligare.

Jag absolut hatar att prata i mobil och vill mycket hellre smsa. Ringer bara om det är "akut" svarat när barnen ringer alltid men oftast inte annars.. Brukar skicka ett sms istället med texten kam du smsa istället.  

Det tycker jag låter märkligt, inte var det vanligt på sjuttio och åttiotalet att man drog ut kontakten på telefonen, inget vi någonsin gjorde hemma eller någon av mina vänners familjer heller.