Mitt och ditt och ansvarsfördelning

Min sambo sen många år har en del egenheter för sig. I början störde jag mig inte så mycket, men med åldern har det blivit allt tydligare och dessutom har mitt tålamod minskat. Att prata med honom hjälper inget. Han har rätt och jag har fel, så är det bara.

I många år har han varit mycket noga med att den som gör något också städar upp efter sig. Gott så. Men nu är det på en nivå som gör mig galen. I morse glömde jag en sked på diskbänken. Denna har han pikat mig om och krävde sen att jag ställde in i diskmaskinen, trots att han var i köket. I förra veckan hade vi städning. Hon ställde ett par av mina skor på hans sidan av skostället. Han påpekade detta för mig och jag tänkte inte mer på det. Om det störde honom var det ju lätt fixat. Dagen efter, när jag gick till jobbet, ropade han att jag inte skulle glömma att ställa tillbaka skorna på min plats. Då har han varit i hallen flera gånger utan att fixa det.

Jag kan fortsätta i oändlighet. Har vi haft magsjuka hemma och jag tagit fram klorin som står i badrummet tills vi är friska, är det mitt ansvar att ställa in det igen. Han kan stå bredvid och ropa dit mig för att jag ska ordna det. 

Och nu är jag så less. Det här känns helt sjukt. Han menar på att jag bara är ansvarslös och slarvig och att man minsann ordnar upp det man ställt till med. Han är dessutom så uppfylld av sin egen förträfflighet att han inte kan ta in att också han glömmer. Nyligen var han hos sina föräldrar och kom hem med en sak inslagen i hushållspapper. De har mönstrat papper, det har inte vi. Pappersbiten låg sen kvar på bordet och jag vägrade ta bort den. Det visade sig att han var övertygad om att det var jag som glömt den och stört sig på den. Trots att jag alltså inte varit nära sådant papper på ett par månader. 

Samtidigt jar vi barn i hop och ett liv ihop. Men orkar man med vad som helst? Vad är rimligt för barnens skull?