Typ familjehem men med mycket kärlek och utan ekonomisk ersättning
Jag o maken har 3 egna tonåringar plus en extra. Den 4:e är en tjej som från början inte var en anhörig, närstående men som kom att bli det och vi tycker så otroligt mycket om henne. Hon har funnits i våra liv i 7 månader och har varit placerad med LVU o SoL, men inte hos oss, men det senaste halvåret är det vi som månat om henne, även under hennes placering. Så upphörde hennes SoL utan förvaring och hon riskerade att ryckas upp från sin fasta punkt, flyttas långt bort, till nytt familjehem igen eller hem till sin familj, också långt härifrån. Varken hennes mamma eller hon tyckte att det var en bra idé och var förtvivlade. Vi ville inte heller att hon skulle få sitt liv omkullkastat när hon etablerat sig och vi ville ha kvar henne i vårat liv.
Hennes mamma sa många gånger att det bästa för henne, vi kan kalla henne Emma, vore att bo hos oss. Hon står särskilt nära ett utav våra egna barn och hon blev snabbt en familjemedlem, trygg med oss och trivdes här. Vi har funnits där, ställt upp, stöttat, haft henne hos oss, mer än både HVB hem och familjeh.
Men socialtjänsten i hennes kommun ville inte ens utreda oss som familjehem. Däremot föreslog de att Emmas mamma kunde göra en överenskommelse med oss, en sk privatplacering, utan ersättning och att Emmas SoL då skulle upphöra.
Vi har inte fett med stålar, jag har varit hemma under många år och har behövts. Men kärlek, omsorg och engagemang har vi massor! Hennes barnbidrag täcker egentligen bara en liten del av maten (hon är dessutom selektiv med maten o har haft ätstörningar vilket jag haft full förståelse för sen första gången jag erbjöd henne mat, då både jag själv har ätstörning och barn som är selektiva med maten. Jag gör annan mat om det behövs, bara alla blir mätta). Vi håller såklart med hygienartiklar, förbrukningsvaror, ja allt utom kläder o större kostnader. Jag har varit med i hennes kontakt med vården då hon velat ha mitt stöd, och då hennes hälsa varit lågprioriterad och hon blivit försummad under placering så har det blivit en hel del för att få ordning på hennes hälsa och få bukt med smärtor osv.
Jag skulle aldrig nånsin låta henne gå ha ont eller må dåligt på nåt sätt. Aldrig.
Med eller utan ersättning, jag och maken har lovat att hon får bo här så länge hon vill och att hon alltid är en del av familjen. Helhjärtat.
Men dessvärre var ekonomin ansträngd redan innan, och jag prioriterar alltid barnen (alla 4) och att de ska få ha intressen, nöjen, vi gör mycket mysigt och roligt tillsammans, med det lilla vi har. Men det känns skitjobbigt när vi hela tiden behöver oroa oss för ekonomin och använda kredit för att kunna köpa mat sista veckan innan inkomst, medan familjehem får multum och ofta inte gör hälften av det vi gjort (finns såklart undantag). Min kurator säger att vi nog har rätt till någon form av ersättning men att vi kan behöva stångas för det. Någon som har erfarenhet eller kan sånt?
