Icke fungerande bonusfamilj…

Det har framgått att du tycker så. Själv har jag en helt annan uppfattning än den du har. Du verkar gilla att berätta om "hur det var förr". Som jag ser det är det inte relevant i den här tråden. Jag tycker inte att att du låter trovärdig och jag litar inte på din "fakta". Dessutom är jag inte intresserad av det där du pratar om. Men fortsätt du att upprepa samma sak om du får ut nåt av det. Låt inte mig störa.

Jag förstår hur du tänker, och i teorin låter mycket av det du skriver rimligt. Problemet är att verkligheten inte riktigt är så enkel.

De andra föräldrarna är inte sådana man bara ?kopplar in mer? hur som helst. Det finns redan strukturer och begränsningar, och det är inte bara att be om avlastning i den omfattning som skulle behövas. Hade det varit så enkelt hade vi redan gjort det.

Socialen känns också som ett väldigt stort steg, och ärligt talat något som skrämmer mer än det hjälper just nu. Jag är inte ute efter att någon ska komma in och bedöma om vi ?klarar av? våra barn, utan jag försöker få vardagen att fungera.

När det gäller att de större barnen ska ta mer ansvar, jag håller med i grunden. Men det är också en balans, särskilt när det finns NPF med i bilden. Det går inte bara att ?säga till på skarpen? och förvänta sig att det landar rätt. Mycket av konflikterna handlar ju just om att saker inte funkar så smidigt.

Vi försöker absolut ta hjälp där det går, mor- och farföräldrar, kompisar osv. Men det är inte alltid det finns så mycket att ta av där heller.

Det jag nog försöker få fram är att vi redan gör mycket av det som ?låter logiskt?, men att det ändå inte räcker just nu. Jag är helt slut, och det är mer det som är kärnan, hur man själv ska orka stå kvar i allt det här när energin är helt borta.

Men jag uppskattar ändå perspektiven, även om det inte riktigt är så lätt att genomföra i praktiken.

Man går inte in i en relation och tänker att ?nu ska vi skapa en ohållbar situation?. Man blir kär, man försöker få ihop livet, man anpassar sig efter barnens behov, och saker förändras längs vägen. NPF, dynamik mellan barn, energinivåer, graviditet, allt det där påverkar mer än man tror innan man står mitt i det.

Dessutom är det väldigt lätt att sitta utifrån och tänka att man skulle gjort helt andra val. I verkligheten handlar det om kompromisser, känslor och att försöka göra det bästa av situationen man är i.

Så frågan är kanske inte så mycket ?hur tänkte du då??, utan snarare ?vad gör man nu när det inte blev som man hoppats?? vilket är det jag faktiskt försöker få hjälp med.

Nu går ni för långt när ni skriver att folk i TS närhet borde lämna in orosanmälningar och att risken för övergrepp skulle öka i en bonusfamilj. Alltså ge er! Det där står jag INTE bakom, bara så alla vet det. Jag ser ingen anledning till att det skulle vara befogat med orosanmälning bara för att de har många barn och bråkar ibland. Risk för övergrepp finns väl alltid men ska man påstå att det skulle vara vanligt förekommande i bonusfsmiljer så anser jag att man bör ha belägg för det och kunna styrka sitt påstående med åtminstone en trovärdig källa. Det där är inte okej.