Bortskämd bonusson och felprioriterande partner?

13-åringen spelar i två lag i samma förening.

Vår bebis är väldigt planerad och efterlängtad, både av mig, min partner och syskonen. 

Min partner har, tvärt emot vad man kan tro, ett icke existerande fotbollsintresse i övrigt. Och när 13-åringen var yngre, så var han inte särskilt engagerad utöver att fungera som taxi.

Vi har såklart pratat om det här, och min inställning är att inledningsvis så kommer samtliga större barn få stå tillbaka något/ta mer ansvar själva. Det gäller såväl min som som hans två barn. Det innebär givetvis inte att de större barnen ska glömmas bort, men att allt inte kommer kunna tuffa på som vanligt.

Min partner har haft samma inställning genom större delen av graviditeten, det är först nu är det börjar bli skarpt läge som han har börjat vackla. Tycker synd om 13-åringen som ?föredrar bil framför buss? osv

Min frågeställning handlar nog egentligen om hur stora krav man kan ställa på viss anpassningsförmåga från såväl min partners sida som från existerande barn (givetvis i förhållande till ålder). Jag personligen tycker det är svårt, och ingen bästa av världar hade ingen behövt göra några förändringar alls. Men så funkar ju inte livet. 

13-åringen spelar i två lag i samma förening.

Vår bebis är väldigt planerad och efterlängtad, både av mig, min partner och syskonen. 

Min partner har, tvärt emot vad man kan tro, ett icke existerande fotbollsintresse i övrigt. Och när 13-åringen var yngre, så var han inte särskilt engagerad utöver att fungera som taxi.

Vi har såklart pratat om det här, och min inställning är att inledningsvis så kommer samtliga större barn få stå tillbaka något/ta mer ansvar själva. Det gäller såväl min som som hans två barn. Det innebär givetvis inte att de större barnen ska glömmas bort, men att allt inte kommer kunna tuffa på som vanligt.

Min partner har haft samma inställning genom större delen av graviditeten, det är först nu är det börjar bli skarpt läge som han har börjat vackla. Tycker synd om 13-åringen som ?föredrar bil framför buss? osv

Min frågeställning handlar nog egentligen om hur stora krav man kan ställa på viss anpassningsförmåga från såväl min partners sida som från existerande barn (givetvis i förhållande till ålder). Jag personligen tycker det är svårt, och ingen bästa av världar hade ingen behövt göra några förändringar alls. Men så funkar ju inte livet. 

Varför tror vissa i den här tråden att man diskuterar upplägget kring fotbollsträningar i detalj innan man blir gravid med sitt gemensamma barn? Som om det är vad som avgör frågan. Känns mer som ni vill platta till ts. 

13-åringen spelar i två lag i samma förening.

Vår bebis är väldigt planerad och efterlängtad, både av mig, min partner och syskonen. 

Min partner har, tvärt emot vad man kan tro, ett icke existerande fotbollsintresse i övrigt. Och när 13-åringen var yngre, så var han inte särskilt engagerad utöver att fungera som taxi.

Vi har såklart pratat om det här, och min inställning är att inledningsvis så kommer samtliga större barn få stå tillbaka något/ta mer ansvar själva. Det gäller såväl min som som hans två barn. Det innebär givetvis inte att de större barnen ska glömmas bort, men att allt inte kommer kunna tuffa på som vanligt.

Min partner har haft samma inställning genom större delen av graviditeten, det är först nu är det börjar bli skarpt läge som han har börjat vackla. Tycker synd om 13-åringen som ?föredrar bil framför buss? osv

Min frågeställning handlar nog egentligen om hur stora krav man kan ställa på viss anpassningsförmåga från såväl min partners sida som från existerande barn (givetvis i förhållande till ålder). Jag personligen tycker det är svårt, och ingen bästa av världar hade ingen behövt göra några förändringar alls. Men så funkar ju inte livet. 

Det kommer förmodligen bli pannkaka av allting. Synd att du redan är gravid...

13-åringen spelar i två lag i samma förening.

Vår bebis är väldigt planerad och efterlängtad, både av mig, min partner och syskonen. 

Min partner har, tvärt emot vad man kan tro, ett icke existerande fotbollsintresse i övrigt. Och när 13-åringen var yngre, så var han inte särskilt engagerad utöver att fungera som taxi.

Vi har såklart pratat om det här, och min inställning är att inledningsvis så kommer samtliga större barn få stå tillbaka något/ta mer ansvar själva. Det gäller såväl min som som hans två barn. Det innebär givetvis inte att de större barnen ska glömmas bort, men att allt inte kommer kunna tuffa på som vanligt.

Min partner har haft samma inställning genom större delen av graviditeten, det är först nu är det börjar bli skarpt läge som han har börjat vackla. Tycker synd om 13-åringen som ?föredrar bil framför buss? osv

Min frågeställning handlar nog egentligen om hur stora krav man kan ställa på viss anpassningsförmåga från såväl min partners sida som från existerande barn (givetvis i förhållande till ålder). Jag personligen tycker det är svårt, och ingen bästa av världar hade ingen behövt göra några förändringar alls. Men så funkar ju inte livet. 

Jag och min partner väntar vårt första barn, i samband med detta ska vi också flytta ihop. Jag har en 9-årig son sedan tidigare och han har en 13-årig son och en 16-årig dotter. Alla inblandade har bra relationer med varandra och jag är inte superorolig för samboskapet generellt. Även om jag såklart är förberedd på en den gnissel innan alla vänjer sig vid den nya situationen. 

Nu till mitt ?problem?. Min partners 13-åring är en superfin kille men otroligt bortskämd, både min partner och hans exfru daltar och har sig med pojken. Antagligen för att han är yngst. Allt från att han knappt kan städa sitt rum till att han blir skjutsad precis överallt. Jag har lyft detta tidigare med min partner då jag är av åsikten att han även bör lägga lite tid på sin 16-åriga dotter, men hans svar på det är att ?hon ändå hellre är med kompisar?. 

13-åringen tränar fotboll tre dagar i veckan + match två gånger i veckan (pga spelar i två lag). Jag har lite försiktigt försökt lyfta att när bebis kommer så kanske det inte är rimligt att min partner spenderar 4-6h antingen lördag eller söndag med att kolla på match, köra till ALLA träningar (det går buss från dörr till dörr) och att fotbollen kanske får stå tillbaka lite för resten av familjen för att fokusera på bebis och vår nya konstellation. Jag förstår givetvis att han vill kolla på någon match då och då, men som det är nu är han med på alla träningar, alla matcher, alla kring-aktiviteter som klubbens café osv. 

Jag vill absolut inte att han ska prioritera bort sin son, men önskar väl att han kunde prioritera alla sina barn lika mycket. Och handen på hjärtat så tycker jag nog även att en 13-åringen kan ta bussen till träningen. Är jag helt ute och cyklar?   

Varför tror vissa i den här tråden att man diskuterar upplägget kring fotbollsträningar i detalj innan man blir gravid med sitt gemensamma barn? Som om det är vad som avgör frågan. Känns mer som ni vill platta till ts.