Särbo

Sök hjälp för din svartsjuka. Det är inte ok att anklaga någon.

Har full förståelse för att han inte vill bråka med dina barn. Blev det inte bättre för dig och barnen också utan konflikter?

Du måste ändra dig. Börja med att inte visa något mot honom även fast du skulle vilja. Där måste du bita ihop. Visa ingen osäkerhet, det är väldigt frånstötande. Samtidigt jobbar du med dina egna tankar. Och då ska du tänka att du kan klara dig och är helt lycklig och glad när han inte är med. Till slut kommer du att ändra hur du känner dig inombords. Du kommer känna att allt är helt okej utan honom och bli gladare.

Vilka bra råd. Jag försöker verkligen att slå bort tanken på hans kontakt med andra kvinnor.  Jag tänker hela tiden att han sagt att han älskar mig och jag måste lita på dom orden. Jag vill bli en bättre flickvän. Han förtjänar inte de här. 
Jag vill må bra, har aldrig upplevt svartsjuka så här. De är hemskt !

Jag inser att de är galet att känna sån svartsjuka. Jag har full förståelse för att han ville bli särbo också pga allt tjafs.  De är såklart lugnare hemma, men jag saknar honom så fruktansvärt. 

Våga fråga, våga ta risken att han vill lämna.

"Älskar du mig? Vill du flytta ihop med mig igen när barnen blivit större? Vill du gifta dig med mig?"

Hej!
Om man läser om anknytningsmönster låter det precis som att ni båda är otrygga. Du är ängslig och han är undvikande. Det blir en väldigt jobbig kombination och man pushar varandra mer och mer isär. 

Jag hade en liknande relation och när jag väl avslutade helt gick det väldigt snabbt innan den värsta ångesten la sig. Du måste lita på dig själv, och dina barn måste kunna lita på dig - att du tar dig ur situationer där du inte mår bra. Det påverkar er alla! 

Har du vänner omkring dig? Berätta för dem hur du har det, be sedan särbon om en paus på en månad. Se till att dina vänner tar hand om dig under tiden. Du kommer förhoppningsvis känna hur den starka anknytningen till honom avtar, men de första veckorna kommer vara hemska. Å andra sidan har du det redan hemskt. 

När ni inte hörts på en månad kan ni försöka närma er varandra igen, förhoppningsvis känner du dig mer självständig och stabil. Kanske parterapi. 

Jag vill varmt rekommendera att läsa eller lyssna på "Förhållanden som funkar" av Amir Levine och Rachel Heller.

Den förändrade otroligt mycket för mig, jag kände igen mig i precis allt och det är så mycket lättare att hantera livet efter att jag läst den. 

Jag tror inte han är så kär längre, han håller nog på att fasa ut dig. 

Jag började utveckla svartsjuka, då många kvinnor söker sig till honom,ringer honom  å både råd och tips m.m. 
Jag har tyckt detta varit jättejobbigt.  Känt att han gett dom så mycket mer än vad han gett mig. Inte sett hir dåligt jag mått/mår! 
Nu känns de som han börjar distansera sig från mig. Han är kyligare när jag ringer, han vill inte träffas lika ofta.

Varför kan du inte acceptera att leva som särbo? Der är ju den optimala boendeformen alla kategorier! Jag har levt som särbo i decennier, det är perfekt! Alltid efterlängtat när man ses, vilket är varje helg och all semester, alla resor! Kul att planera extra god mat och roliga aktiviteter! Givetvis är man ett ett etablerat par med många gemensamma vänner, parmiddagar!                                                                                                                   Dess emellan kan man odla sina egna intressen, fördjupa sig i ämnen, välja TV-program och träna! Man kan också ha lite egna vänner att utbyta tankar med, att "skvallra" och dricka vin med på stan! Att vara särbo innebär att man får det bästa av två världar! Tänk bara att inreda sitt eget hem med egna designmöbler och egen konst! Jag kan inte förstå TS som lider så av detta! Undra på att mannen blir irriterad, hon verkar ju vara en plåsterlapp som bara sitter och funderar på hans eventuella otrohet! TS, se över ditt hem, se över din garderob och skaka liv i dina kompisrelationer! Läs böcker och gå på konserter! Se livet från en annan vinkel än du gör nu! Plötsligt kan du och din partner hitta nya beröringspunkter! 

Levde också i ett samboförhållande och allt var jättebra men redan från början visade ett av den andra partens barn att han hatade mig. 

Hans agerade drog en kil i vårat förhållande som tyvärr inte klarade av. 

Jag har barn själv så jag skulle aldrig tvinga någon att välja hade jag fått bestämma så skulle min dåvarande ha varit hårdare mot barnet för de fick bete sig hur de ville och de tolererade inte jag och de skar sig. 

Vi var särbo. Efter ett par år flyttade vi ihop. Efter ett par år igen flyttade jag ut, det fanns helt enkelt inte tillräckligt utrymme för mig med hennes två barn, varav den ena en krävande tonåring. Och jag fick för lite tid med mina egna två tonåringar. 

Vi var särbo i fyra år. Jag tyckte det var tråkigt, men nödvändigt. Sen blev det också för magert, så jag gjorde slut. Jag hade ett kort förhållande med en annan kvinna, sen hittade vi tillbaka till varandra.

Vi gifte oss medan vi var särbo, och köpte en gemensam lägenhet i ett nybygge där vi kunde flytta in efter två år. Nu har hennes barn flytttat ut för länge sen och vi har bott ihop i 25 år. 

Min poäng är att livet inte är en motorväg, det är en slingrande grusväg. Huvudsaken är att man pratar med varandra, bejakar varandras behov och inte glömmer sina egna behov. 

Vad handlade konflikterna om? Var de omöjliga att lösa?

Hur blir hans liv bättre med dig som flickvän?

Har han det bättre eller sämre med dig? Har DU det bättre genom att vara hans särbo?

Det kanske är så att du, trots att du älskar honom, egentligen bara blir mer stressad och mår sämre genom att honom kvar i ditt liv? 

Har bara läst trådstarten men utifrån den så verkar du ha ett egoistisk tankesett där du bara tänker på dina egna behov och känslor. Du nämner bara vad DU känner men vart är förståelsen för hans mående? Att bo i ett hem med mycket konflikter och bråk är en enorm belastning och jobbigt psykiskt och inte nog med det så är du dessutom svartsjuk som är väldigt toxic i ett förhållande.

Tror att erat förhållande hade mått bra av parterapi, en objektiv tredjepart hade kanske kunnat öppna era ögon och hjälpa er med förståelse och sund kommunikation. 

Det här tror jag är huvudet på spiken!