Egoistiskt med 1 barn?

Nej inte alls. Att skaffa barn är alltid egoistiskt, men hur många är bara olika.

Varför skulle det vara mer egostiskt att skaffa ett barn än två?

Skulle säga att det beror på ER som föräldrar och hur ni hanterar detta enda barn huruvida det är ett egoistiskt beslut...  

Tyvärr finns det många klappkassa föräldrar som saboterar barnens uppväxt på olika sätt genom att vara lika smidig som en elefant i porslinsaffär angående att vara enda barnet...   Finns rätt många barn som växer upp i skuggan av ett icke befintligt syskon tex och hela tiden får höra hur det icke existerande syskonet görs levande av olika skäl för att det inte blev fler, det blev ett missfall eller nån bakvänd kompensation för att det bara blev ett barn..  gissa känslan att känna sig oönskad?  

Tyck vad ni vill om ett barn men lägg inte den åsikten på ert barn och skapa ett spöke. 

Och varför är du så egoistisk och tänker att det är korrekt med enbart 2+ barn? 2+ barn betyder mindre individuell uppmärksamhet åt varje barn, allt är fördelad, så det innebär att kvalitet blir sämre. Ofta bråk och för mycket ljud, mer stress. Och ingen säger att 2+ vuxna barn ska vara kärleksfulla mot varandra i framtiden! Det är så fel att fortfarande en del av samhället tänker att 1 barn är liksom... ofullständig. Så kränkt. 

Och ja, tänk om att kanske en fru vill en till medan hennes man inte vill mer barn? Om allt är perfekt i familjen, borde då kvinnan skiljas för att i princip skapa en till barn?! Eller är det viktigare att leva i harmoni med 1 barn som båda är nöjda och lyckliga?!

I relationen finns det inte enbart kvinnans röst! Tänk om det!

Förstår din poäng är håller men, jag har själv ?endast? ett barn och är väldigt lycklig med att ha det så. Men ibland får jag skuldkänslor när vi tex går till lekparken eller andra allmänna platser och ser att de flesta barn har syskon, och det gör lite ont i hjärtat att se honom ensam? det är väl inte fel att känna så? Sen håller jag med om att  för att man har syskon betyder det inte att man är lyckligare än ett ensambarn. 

Men som sagt, ibland kommer skuldkänslorna :)

Jag själv har alltid tyckt det snarare kan vara mer egoistiskt att skaffa många små barn. Och att man ska ge barn den tid och uppmärksamhet som de behöver och därför har jag och mannen valt att ha ett barn. Sen kommer tankarna Om man har tagit rätt beslut eller inte.. om saknaden för ett syskon kommer komma osv

Förstår din poäng och håller med* skulle det stå :P

Nä, det tycker jag inte.

Man behöver ju inte vara ensam för att man inte har några syskon. Där får man ju som förälder vara extra proaktiv och se till att barnet får umgås med andra.

Jag var helnöjd med att vara enda barnet och sa bestämt nej till halvsyskon när mamma frågade. Jag är forfarande nöjd.

Vår son är vuxen och har mycket god kontakt med sin jämnåriga kusin, flera vänners barn är också jämnåriga. Vi har bjudit med en kompis på semestern när han velat eller haft semester ihop med våra vänner och deras barn några gånger.
Alla nöjda och glada.

Just eftersom han är enda barnet kan han bli först i släkten med att bli oberoende av att förvärvsarbeta och det lider han nog inte av. Han har världen för sina fötter och en säkrad kruka guld väntande vid horisonten. 

Jag tycker att det är fel. Jag är endabarn och har alltid saknat syskon, även om jag inte tänker lika mycket på det längre sedan jag fick mina egna barn. Men innan dess hade jag ångest för att kanske inte få några barn, och i så fall inte ha en enda biologisk anhörig när mina föräldrar var borta... (Jo kusiner, men de var mycket äldre än jag och bodde långt bort, så vi fick aldrig någon riktig kusinkontakt, och nu har all kontakt upphört.)

Under uppväxten saknade jag även alltid det där att vara självklar för någon. När det blev något bråk med ungarna på gården, så hade alla de andra sitt/sina syskon, som var på deras sida. Men jag var ensam. Ibland hade jag en kamrat som var på min sida, men den relationen var ju alltid osäker. De andra däremot som hade syskon, hade en (eller flera) självklar supportperson livet ut....

Innan jag träffade min man och fick mina barn, kände jag mig alltid rotlös och övergiven. Som att jag virrade runt i världen, och fick vara med ett kort tag i olika vänkretsar - men av någon anledning tog det alltid slut. Och då var jag ensam igen. Medan alla de andra alltid hade tryggheten i sina syskonskaror. Det här gjorde nog också att jag gick för långt för att bli omtyckt, att jag gjorde saker för vänner som jag inte borde ha gjort (även olagliga saker), för att jag var så desperat rädd för att bli övergiven och helt ensam igen. 

...och tänk om det skulle ha hänt något så att jag inte kunde klara mig själv, t.ex. en förvärvad hjärnskada efter en olycka eller stroke, eller totalförlamning. Då hade jag inte haft en enda människa som hade kommit och kollat hur jag blev behandlad på boendet eller av mina personliga assistenter... jag hade varit helt hjälpös och utsatt...

Jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon.
Minns att jag sa till min mamma, när min bästis fått syskon nummer två, att jag inte vill ha några syskon.

Det var säkert inte för att jag inte ville som det inte blev några, men jag är ännu idag glad över att vara ensambarn.

Själv hade jag bara ett barn i många år, fick anda barnet då äldsta var närmare 20. Så de är båda uppväxta som ensambarn, men är såklart syskon.
Den äldre volonterade ofta som barnvakt när yngsta var liten, idag när båda är vuxna är de bästa vänner.

Min sista förälder avled för ett par år sedan och jag tänkte på det även då. Att det var skönt att få vara ifred i detta, utan någon som skulle dit och fingra och greja. Jag fick förvisso ta hand om allt själv men å andra sidan fick jag allt precis som jag önskade.

Hade hjälp av mina barn och in särbo med tömningen av hemmet, körning till återvinningen och sånt. MEn då hade jag sorterat och fixat allt i min ensamhet innan.

Jag är glad att jag är enda barnet än idag, vid fyllda 60.

Absolut inte. Det är sunt att stanna vid ett barn om det är så man känner att man önskar ha det som förälder.

Oavsett anledning.

Har ett syskon men hade nog haft det minst lika bra som ensambarn. 

Har själv ett barn. Har ingen biologisk klocka som skikit åt mig att fortsätta producera ungar no matter what utan är så tacksam och glad för min fina unge, kan inte önska något mer än att vara den bästa förälder jag kan för henne.

Man ska väl ha så många eller så får ungar man räcker till för, tänker jag. Jag är ensambarn, saknade aldrig syskon som liten men kan ibland såhär i vuxen ålder tycka att det är tråkigt att jag inte har någon som delar samma uppväxt som jag. Ingen att prata minnen med och ingen som kan avlasta i omsorgen av min nu ganska skröpliga förälder.

Av ovanstående anledningar tänkte jag mig själv skaffa minst två barn. Sen hände livet och jag har idag ett barn. Tiden för syskon är väl inte förbi riktigt än, rent biologiskt, men jag led ganska svåra komplikationer under och efter graviditeten. Jag har fortfarande bekymmer. Och jag led mentalt av att aldrig få sova under första året. Lillen vi har är underbar men sjövild och full av tokiga upptåg och vi känner att vi som föräldrar inte räcker till för att sätta ett syskon till världen. Visst, det kan gå bra, men det kan också innebära att ett nytt barn föds med någon funktionsnedsättning som gör att vi inte kan ge vårt befintliga barn den uppmärksamhet han behöver. Det kan också vara att jag påverkas så illa att jag inte kan vara en aktiv del i barnens liv och uppväxt. Syskon är jättefint, men jag tror att två pigga, glada, engagerade och friska föräldrar är mycket viktigare. Så nej, jag tycker inte alls att det är egoistisk att bara skaffa ett barn. 

Som själv endabarn och mamma till ett endabarn kan jag absolut säg att nej det är inte egoistiskt. Har aldrig själv saknat syskon. Förstår inte hur man kan sakna något man aldrig haft. Kan inte minnas att jag någonsin saknade det som barn, det var ju bara så det var. Jag har alltid sett till att ha ställföreträdande syskon i nära vänner och kusiner. Sedan jag fick egen familj har jag ju min egna lilla flock också. 

Min man har syskon som vi inte har så nära kontakt med. Alltid trevligt när vi ses vid familjetillställningar, men ingen närmare kontakt alls i vardagen. Så där har jag verkligen fått se att syskon inte inte är någon garanti för gemenskap och närmare vänskap. Sedan ska jag inte sticka under stolen att det hade underlättat att ha någon att dela ansvaret med för nu åldrande sjuk förälder. 

Min snart trettonåring verkar känna likadant. Hon har många nära vänner, varav 1 är som en syster. Det är få gånger hon sagt hon vill ha syskon. Snarare tvärtom, när hon varit hos kompisar som bråkat med sina syskon säger hon att det är så skönt slippa det. Vi har alltid varit noga med att hon får ta med sig kompis om vi åker iväg på något och ibland när hon var yngre har vi haft som fritids hemma, kompisar är alltid välkomna. Det tror jag är väldigt viktigt, att försöka tillgodose att ett endabarn har ett komplement till syskon. 

Visst fanns det en önskan om ett andra barn förut, nu ville livet inte så. Men nu när vi snart är en tonårsfamilj är vi så nöjda och tillfreds i vår trehet och ingen av oss känner att något saknas. Snarare tvärtom, att det är en gåva att kunna ge dottern all fokus. Hon tränar och tävlar mycket och vi kan bägge två följa med och stötta och titta, medans jag ser andra föräldrar som alltid behöver dela upp sig på barnens aktiviteter så att föräldrarna bara har insyn i sitt ena barns idrottande. Samma med skola, kompisar mm, dottern har på gott och ont föräldrar som kan ge henne 100% engagemang och närvaro. Så för att avrunda, det är inte egoistiskt med ett barn. Snarare möjliggör det ett mer närvarande föräldraskap. 

Som flera är inne på handlar det om vad DU som förälder gör av faktumet att det är ett ensambarn.  

En del föräldrar klarar inte av att vara närvarande ändå fast det bara finns ett barn och tillgodoser inte behovet av social samvaro och interagera med andra barn.  Det barnet blir rätt fort borde utanför och isolerat då det inte blir varken lekträffar, kalas eller släktmiddagar.  

Onekligen blir det ett större ansvar för dig som förälder att se till stt barnet får stimulans, kompisar och social samvaro om det inte har syskon eller släkt i samma ålder. 

 

Förhoppningsvis är det alltid ett egoistiskt beslut att skaffa 0, 1, 2, 3 eller flera barn. Man gör det för att man vill det, inte för att någon annan tycker det.

Nej lille Otto, jag ville egentligen inte ha dig, men din storebror Konrad ville ju ha ett syskon. 

Ska vi se det så kan jag meddela att jag isåfall skaffade två av egoistiska skäl

betydligt enklare i det långa loppet om du frågar mig. Så nej, då är vi lika mycket egoister allihop