Mitt ex och vägs ände

Hej
Jag och mitt ex var tillsammans i 10 år innan vi i samförstånd beslutade att separera. Vi har två barn.
Allt var frid och fröjd i ca 2.5 år, vi kunde umgås vilket vi tyckte var bra för barnens skull, men betraktade även henne som en vän. Sen började hon dejta och då förändras allt.
Hon blev kort i tonen, formell.
Kom med små pikar och rent ut sagt nedlåtande grejer.
Om jag har en åsikt som går emot hennes så reagerar hon direkt.
Jag hade ett epileptiskt anfall förra veckan och slog mig rätt illa så fick åka in på akuten och stanna över natten. Detta var ju väldigt omständigt för henne eftersom det var på min barnvecka vecka. Min far är över 70 och hjärtsjuk så han har ingen ork att ta hand om två barn på 5 och 8, så hon fick offra sig att ha barnen. En dags vila fick jag innan hon lämnade av barnen. För den som inte vet hur det är efter ett stort epileptiskt anfall så är man väldigt trött fysiskt och psykiskt. Man har jävligt ont i hela kroppen. Grabben på 8 år började gråta när han såg mig, för att mitt ansikte var halvt sönderslaget. Så ondast fick jag nog i hjärtat när han blev så ledsen för min skull. Kan tillägga att jag har ställt upp och haft barnen på hennes vecka för att hon ska på konserter.
Sen har hon mage att gnälla för att hon är så trött efter jobbet för att hon självmant tagit på sig extra ansvarsuppgifter. Hon beklagar sig jämnt och ständigt men om någon annan vågar ventilera, t.ex hennes syster, då klagar hon om henne.
Jag är vid vägs ände, vet fan inte vad jag ska göra. Spontant vill jag be henne dra åt helvete och att hon"får gå i mina skor". Enda som hindrar mig är barnen.
Ber om ursäkt för Wall of text :(