Anonym (JM)

Wed 8 Apr 20:47

61 svar

Håller jag på att förlora honom?

Hejsan,

Vet inte vad jag vill med denna tråden, men vill egentligen bara skriva av mig och kanske kan någon vänlig själ ge ett gott råd eller två.

Jag har varit tillsammans med min man i 8 år och för 3 månader sedan fick vi en liten bebis och givetvis blir ju det är omställning för alla.

Jag är just nu föräldrarledig och han jobbar.

Jag har under en tid (ca 2 månader innan bebis tittade ut) känt att min man glider ifrån mig. Är han på jobbet hör han aldrig av sig om inte jag gör det först, han svarar knappt om jag hör av mig. Jag förstår att man kan vara upptagen och jag kräver inte svar direkt men någon gång under 9 timmar borde man kunna skicka eller svara på ett sms.

Han har även slutat att röra vid mig. Inga klappar på rumpan eller kramar bakifrån om jag står och lagar mat. Inte några pussar mer än kanske någon gång om jag initierar det. Vissa morgnar går han utan att säga hejdå.

På 3 månader har vi haft sex 2 gånger ena gången initierade han och jag andra.

Jag upplever också att han oftare kritiserar mig dör småsaker som idag så hade jag använt svinto och det var inte dåligt utan det gick att använda igen. Då tyckte han att det gick åt väldigt mycket svinto. Jag har anvämt svinto 2 gånger sedan paketet köptes för 2 månader sedan och jag sa detta, då blev han sur och pratade för sig själv i köket när jag matade bebis. Liksom pratar tyst men såpass högt att jag ska höra.

Försöker jag krama honom får jag en överkropp som är lite bortvänd och en arm. Som en dålig kompiskram. Försöker jag pussa honom vrider han ofta till munnen så jag pussar mungipan.

Detta har gjort att jag känner mig så otroligt oönskad så jag vågar inte längre försöka för jag är rädd för "the rejection". Han var aldrig såhär innan, han kunde liksom inte få nog av mig och vi försökte alltid mysa med varandra. Nu får jag inte ens en godnattpuss.
Jag känner mig fortfarande tjock efter graviditeten, jag är fortfarande svullen i nedre delen av buken pga kejsarsnittet och att han är som han är just nu hjälper inte min självkänsla. Har sagt hur jag känner och han har sagt att det viktigaste är väl hur han ser på mig. Men hans ord stämmer inte med hans handlingar. Vill också säga att jg ältar inte min kropp särskilt ofta.

Jag har frågat varför och då säger han bara att han inte tänker på det. Och så blir det ändå ingen ändeing och jag vill inte fråga igen för jag vill att han ska vilja röra mig inte för att jag tjatat mig till det.

Har också svårt att tro att drt handlar om att vi precis fått barn för vi har barn sedan tidigare så vi är gemensamt luttrade.

Någon annan som vart med om liknande och det blivit bättre eller är det bara acceptera att set nu är såhär?

EpicF

Igår 12:27

#51

Anonym (JM) skrev 2026-04-12 12:26:09 följande:

Dock skriker hela mitt inre att han är kär i någon annan. Min magkänsla säger det.
Sen säger min hjärna att min magkänsla kan ha fel eftersom han inte är borta, överdriver telefonanvändandet etc.
Men det betyder ju inte att han är kär/attraherad av någon annan.

Fråga honom rakt ut då?

Anonym (Omtanke)

Igår 19:45

#52

Anonym (JM) skrev 2026-04-12 12:23:45 följande:

Jag känner att han är den jag vill leva mitt lov med, pappan till mina barn. Han som ser till att vi har det bra som får oss och mig att känna oss trygga. Han är den som i normala fall får mig att känna mig som världens vackraste och starkaste kvinna. Att med honom vid min sida klarar jag allt. Jag känner fortfarande åteå för honom och jag älskar min man.
Vi har även i de svåraste stunderna alltid försökt att visa varandra kärlek och ömhet. Inte gör att allt handlar om sex. Men kramar, pussar och andra små beröringar ger så mycket och just nu saknar jag det så otroligt mycket.

Det som är återkommande i vårt förhållande är mina föräldrar. Inte för att jag och han bråkar om dem utan dem bråkar med oss/honom. Det har varit så sedan dag ett och vi bestämde redan då att vi behövde vara på samma sida. Men det är inget som har "stoppat" honom förut och inget har blivit värre eller ändrats där på senare tid.

På vilket sätt, varför har dina föräldrar bråkat med honom?

Anonym (JM) Trådstartaren

Igår 20:37

#53

Anonym (Omtanke) skrev 2026-04-12 19:45:56 följande:

På vilket sätt, varför har dina föräldrar bråkat med honom?

Av någon anledning gillade dem inte honom från början. Men då var det liksom civiliserat.
Sedan har mina föräldrar alltid kritiserat mig för små saker som dem inte har med att göra. Och det har vid tillfällen slutat med att jag gråtit. Och till slut fick min man nog och konfronterade dem och bad dem sluta. Men det var såklart inte så populärt. Nu har vi inte träffat dem på ca 7 månader.

Anonym (Omtanke)

Igår 23:24

#54

Anonym (JM) skrev 2026-04-12 20:37:05 följande:

Av någon anledning gillade dem inte honom från början. Men då var det liksom civiliserat.
Sedan har mina föräldrar alltid kritiserat mig för små saker som dem inte har med att göra. Och det har vid tillfällen slutat med att jag gråtit. Och till slut fick min man nog och konfronterade dem och bad dem sluta. Men det var såklart inte så populärt. Nu har vi inte träffat dem på ca 7 månader.

Okej, kanske är det att du aldrig riktigt blivit accepterad för den du är, inte heller i val av partner som gör att du har svårt att våga ställa krav. Alltså krav på så sätt att du ju ser många detaljer som förändrats men inte vågar prata med honom ordentligt.
Eller det att det så klart inte är något dina föräldrar ska kunna säga, vad var det jag sa, över. Om det skulle uppdagas något.
Men tänker att du ska försöka prata lite mer med honom. Inte på ett anklagande sätt. Men bara att så här är det och det känns inte bra för mig. Vara tydlig utan att vara varken arg eller ledsen.

Anonym (JM) Trådstartaren

Igår 23:40

#55

Anonym (Omtanke) skrev 2026-04-12 23:24:27 följande:

Okej, kanske är det att du aldrig riktigt blivit accepterad för den du är, inte heller i val av partner som gör att du har svårt att våga ställa krav. Alltså krav på så sätt att du ju ser många detaljer som förändrats men inte vågar prata med honom ordentligt.
Eller det att det så klart inte är något dina föräldrar ska kunna säga, vad var det jag sa, över. Om det skulle uppdagas något.
Men tänker att du ska försöka prata lite mer med honom. Inte på ett anklagande sätt. Men bara att så här är det och det känns inte bra för mig. Vara tydlig utan att vara varken arg eller ledsen.

Dem är likadana mot mina syskon. Dem är experter på att lägga sig i. Och säger man något annat eller emot så är det synd om dem osv. Så nej jag har aldrig riktigr känt mig accepterad av dem.
På något sjult vänster tror jag inte att dem vill att jag ska ha en man för då är det inte lika lätt att styra mig. Och det har min man hjälpt mig med, att stå upp för mig själv mer. Så det är väl där skon klämmer mest för mina föräldrar. Dessutom bildar dem sin egen uppfattning kring saker och ting och det går inte att ändra på oavsett hur fel del har.

Jag ska prata med honom ordentligt. Det är bara svårt när man är lite rädd för svaret.

Anonym (Omtanke)

Idag 06:53

#56

Anonym (JM) skrev 2026-04-12 23:40:05 följande:

Dem är likadana mot mina syskon. Dem är experter på att lägga sig i. Och säger man något annat eller emot så är det synd om dem osv. Så nej jag har aldrig riktigr känt mig accepterad av dem.
På något sjult vänster tror jag inte att dem vill att jag ska ha en man för då är det inte lika lätt att styra mig. Och det har min man hjälpt mig med, att stå upp för mig själv mer. Så det är väl där skon klämmer mest för mina föräldrar. Dessutom bildar dem sin egen uppfattning kring saker och ting och det går inte att ändra på oavsett hur fel del har.

Jag ska prata med honom ordentligt. Det är bara svårt när man är lite rädd för svaret.

Ja jag förstår verkligen det, svaret är det som gör att man drar ut på att fråga. Men tänker att det också bara kan bli bättre om han tidigare varit bra för dig.

Anonym (JM) Trådstartaren

Idag 10:32

#57

Anonym (Omtanke) skrev 2026-04-13 06:53:09 följande:

Ja jag förstår verkligen det, svaret är det som gör att man drar ut på att fråga. Men tänker att det också bara kan bli bättre om han tidigare varit bra för dig.

Vet egentligen inte ens hur jag ska börja. Är liksom flera frågor inbakat nu.

- Hur mår du egentligen?
- Varför har vi slutat se/ röra varandra?
- Är du fortfarande attraherad av mig?
- Vill du att vi ska jobba på det här?
- Är du kör i någon annan?

Den sista frågan är väl liksom den som avgör de andra lite.

Anonym (Känner igen)

Idag 11:04

#58

Min man betedde sig så som du skriver om, när han blev intresserad av en kollega. Det fanns inga konkreta saker att bevisa, förutom att han inte var närvarande.

Precis som din man var han alltid hemma efter jobbet, men han kunde lika gärna ha varit borta, för det var lite som att leva med en främling.

Du skrev däremot att ni har 6 barn, så det kan lika gärna vara postpartumdepression hos män. Kanske han börjat känna sig överväldigad och utmattad, orolig att bli av med jobb nu när ni har många barn, eller annat.

Det låter som att det är viktigt att du kräver kommunikation. Fråga om han känner sig deprimerad, utmattad eller orolig eftersom han verkar avståndstagande.

Om han är på väg ur förhållande kan det också kännas otroligt svårt och påfrestande med så många barn. Finns det verkligen någon som är villig att bli bonusmamma till 6 barn? Om han inte känner attraktion längre kan han ändå känna sig fast i förhållandet, särskilt eftersom han inte direkt är högvilt på marknaden.

Kräv parterapi om han inte vill prata eftersom du far illa i förhållandet!

Anonym (Känner igen)

Idag 11:10

#59

Jag glömde skriva att i mitt fall blev det bättre när hans förälskelse släppte. Jag fick aldrig reda på det förrän hans känslor var över, men nog märkte jag att något var fel.

Nu är jag inte en person som är så intresserad av mycket närhet, så jag tyckte väl först att det var rätt skönt, för att senare bli väldigt undrandes. Men när jag väl reagerade och frågade ut hos var den värsta perioden redan över, och sen var han tillbaka till sig själv igen.

Jag tror många har svårt att visa överväldigande känslor, när känslorna egentligen befinner sig någon annanstans.Men det betyder inte att det är kört för er, förälskelse går över om den inte underhålls och inte besvaras.

Anonym (Känner igen)

Idag 11:12

#60

Anonym (Känner igen) skrev 2026-04-13 11:10:23 följande:

Jag glömde skriva att i mitt fall blev det bättre när hans förälskelse släppte. Jag fick aldrig reda på det förrän hans känslor var över, men nog märkte jag att något var fel.

Nu är jag inte en person som är så intresserad av mycket närhet, så jag tyckte väl först att det var rätt skönt, för att senare bli väldigt undrandes. Men när jag väl reagerade och frågade ut hos var den värsta perioden redan över, och sen var han tillbaka till sig själv igen.

Jag tror många har svårt att visa överväldigande känslor, när känslorna egentligen befinner sig någon annanstans.Men det betyder inte att det är kört för er, förälskelse går över om den inte underhålls och inte besvaras.

Frågade ut honom

Anonym (JM) Trådstartaren

Idag 12:08

#61

Anonym (Känner igen) skrev 2026-04-13 11:04:42 följande:

Min man betedde sig så som du skriver om, när han blev intresserad av en kollega. Det fanns inga konkreta saker att bevisa, förutom att han inte var närvarande.

Precis som din man var han alltid hemma efter jobbet, men han kunde lika gärna ha varit borta, för det var lite som att leva med en främling.

Du skrev däremot att ni har 6 barn, så det kan lika gärna vara postpartumdepression hos män. Kanske han börjat känna sig överväldigad och utmattad, orolig att bli av med jobb nu när ni har många barn, eller annat.

Det låter som att det är viktigt att du kräver kommunikation. Fråga om han känner sig deprimerad, utmattad eller orolig eftersom han verkar avståndstagande.

Om han är på väg ur förhållande kan det också kännas otroligt svårt och påfrestande med så många barn. Finns det verkligen någon som är villig att bli bonusmamma till 6 barn? Om han inte känner attraktion längre kan han ändå känna sig fast i förhållandet, särskilt eftersom han inte direkt är högvilt på marknaden.

Kräv parterapi om han inte vill prata eftersom du far illa i förhållandet!

Tack så jättemycket för dina svar.

Hur ställde du frågan till honom och hur reagerade han?
Hur hanterade du vetskapen om att din man varit förälskad i en annan kvinna? Vet inte om jag skulle klara det.

Har liksom haft kollegor genom livet men aldrig blivit förälskad i någon, speciellt när jag varit i ett förhållande. Har nog inte tillåtit mig själv att ta det så långt. Tyckt att någon ser bra ut? Ja. Uppskattat någons umgänge? Ja. Men har alltid haft tankesättet, hade min partner uppskattat detta?

Min man går som på autopilot. Han är liksom här men inte här. Vi kan prata om ytliga saker som fotboll etc, vi tittar fortfarande på film/serie. Men inget hålla handen eller sådant.
Han kan fortfarande skoja med mig vissa stunder. Men sen har vi de små irritationsmomenten som med svinton häromdagen, middagen blev sen osv osv. Jag kan fråga vad vi ska äta till middag och det är liksol "det vet väl inte jag. Ni får äta vad ni vill jag bryr mig inte" eller om jag berättar något om något "Okej, vad ska jag med den informationek till" eller "Det var inte så intressant". Det kommer inte ofta och har inte vaeit sp tidigare, men det svider till som bara den. Så även där har man liksom slutat berätta saker eller börjat fundera på om det är tillräckligt intressant.

Sedan är han liksom väldigt "attentive" med barnen och speciellt den lilla nu, våra andra är äldre så dem klarar sig mer själva. Han hjälper till med städ, tvätt och annat. Så jag vet inte. Var din man också så?

Håller jag på att förlora honom?

INNEHÅLL