Hur hade du reagerat - partner vägrar köpa en kopp kaffe.
Idag var vi i stan och åt glass med familjen. Det var lång kö dit och vi stod i säkert 20 minuter. När vi vuxna var klara blev min man sugen på espresso, vilket de inte hade på glasstället. Han tänkte därför gå före oss till ett fik som låg på vägen till bilen som vi kom med. Så fort barnen var klara, skulle också vi gå ditåt och mötas på vägen.
Jag kände också att det skulle vara gott med kaffe och bad honom köpa en kopp till mig att ta med när vi möttes upp på väg till bilen.
Döm om min förvåning när han vägrade. Jag fick fixa mitt kaffe själv. Jag kunde ju köpa det på glasstället tyckte han. Jag hänvisade till den långa kön och han tyckte att jag skulle lösa det bara. Först trodde jag att han skojade, men när vi möttes hade han alltså inte köpt en kopp kaffe till mig. Enligt honom var det för att han inte hade lust och för att jag fick lösa det på egen hand. Jag hänvisade åter till kön, men han menade på att det var exakt därför han vägrade köpa till mig. Jag skulle helt enkelt ha gått före i kön och köpt en kopp till mig själv. Han ville alltså uppfostra mig.
Jag känner mig nu så väldigt ledsen. Nej, kaffet i sig spelade ingen större roll, men bristen på omsorg. Vad spelade det för roll om han köpt en kopp kaffe till mig, med vårt gemensamma kort?
Nej, han är inte alltid så här, men ibland får han sådana här tillfällen när han tycker att jag ska göra saker jag är obekväm med. Jag är absolut inte bekväm med att tränga mig före en lång, lång kö, men han saknar ofta skrupler och hade kätt kunnat göra det. Och nu förstår han inte varför jag är ledsen utan tror att jag är sur och tycker att jag är helt orimlig.
Hur möter man det här? Eller är jag helt orimlig?
