Så trött på partners humörsvängningar.

Det är inte det att jag är särskilt långsint själv men blir jag arg blir jag arg, ofta ordentligt.

däremot är det sällan jag blir det.

Själv kan jag bli lätt irriterad ibland också men det går över lika fort. Föredrar min sort än de som är långsinta och surar i dagar. 

Som någon frågar - har det med någon speciell tidpunkt på månaden att göra? Hur gammal? Har ni barn? Hur mår hon för övrigt? 

Jag har alltid haft lite hett humör, tänder på noll sekunder om nåt är fel. Värre vid PMS och ännu mer med klimakteriet. Men min man vet ju om det så han tar inte illa vid sig på det sättet och ungarna är så stora och numera härdade. Brukar hinta att "denna veckan muckar man inte med mig" Jag försöker ju hålla igen men bland blixtrar det fort. 

Sedan är jag så extremt känslig också men det visar jag inte. Låg och grät i sängen häromnatten för något jag inte minns nu men minns att det var svinjobbigt på alla sätt och vis. Två dagar senare kom jag på att ja just det ja. PMS. Livet kändes genast lite lättare med vetskapen.

Så kanske sambon också känner? Att hon också går lite eller mycket på äggskal, fått anpassa sig, och inte riktigt får uttrycka sig själv fullt ut, utan blir betraktad just på det sättet som ts beskriver. "snedtända för nån liten skitgrej " ofta överreagerar på så otroligt små saker. Hon feltolkar saker jag säger och tar nästan allt som kritik" 

Det som är en "liten skitgej" för den ene, eller "otroligt snå saker" behöver inte betyda att det är det för den andre.
Kanske överreagerar personen inte alls, eller feltolkar, eller tar allt som kritik?

Kanske har hon försökt att lyssna in TS,  kanske har hon försökt förklara saker, hur hon upplever i olila lägen och händelser medan TS själv väljer att uppleva sin sambo som ovan. Kanske har hon även avfärdats som "tjafs"  bitter, arg? när hon försökt förklara sin syn på saken/saker som händer/hänt. Vanligt förekommande i där två personer missförstår varandra, kanske börjar leta fel, liksom pratar om varandra istället för med varandra -  trots att dom egentligen tycker väldigt mycket om varandra och egentligen trivs i varandras sällskap.  

Menar återigen att det finns två sidor av ett mynt.
Hoppas det ska lösa sig för TS. Att dom hittar tillbaks till varandra på något sätt. 

Klassisk kvinna med andra ord. 

Är det en ny relation? Det tar ju några år att lära känna varandra. Det du uppfattar som småsaker kanske är viktiga saker för henne, hon kanske ser sitt humör och sina reaktioner som normalt och ditt humör som långsamt och långsint? Hur är hennes uppväxtfamilj? Ser du några mönster? Det är inte ovanligt att man tar med sig relationsmönster från uppväxten in i sina egna relationer.

Oavsett så får du väl fundera på om du vill fortsätta relationen. Kanske ska ni boka parterapi så ni får hjälp med era kommunikationsmönster.

En annan tanke är: Människor som gör just så, "är långsinta och surar i dagar" kanske faktiskt har en god anledning till det? Kanske blir personen inte tagen på allvar, inte riktigt lyssnad på, får kanske inte riktigt säga sin mening utan blir med en gång avfärdad som att man är "sur eller bitter" eller "långsint" "jobbig" -  allt utan att du själv ser över ditt egna beteende alls eller överhuvudtaget.

Ni verkar ju båda överens om att ni har kommunikationssvårigheter. Dags att göra något åt det? 

Ett tips på vägen är att inte gå in med nedvärderande inställning från början, om att det är skitsaker hon reagerar på. 

Vad säger du om allt som skrivits hittills TS? 

Det framgår inte om du tagit upp det och iså fall hur.

Ni är uppenbart olika kring känsloyttringar och det kan väl vara bra att prata med varandra kring det och komma överens hur ni ska hantera dessa olikheter på bästa sätt.

Sen är det ju inte upp till dig att avgöra vad som är skitgrejer eller inte. För henne kanske det var viktigt alternativt var det många saker som byggts på och till slut blir det en droppe som får bägaren att rinna över.
Ungefär som det blivit för dig med hennes känsloutbrott.
Skulle du uppskatta att hon beskriver det som "överreaktion" från din sida...

Men som sagt prata i lugn och ro. Inte i affekt och ta upp hur det känns för dig, inte anklagande utan med tydligt syfte att du vill hitta ett konstruktivt sätt att kommunicera som funkar för er båda.

Jobbigt. Mycket enklare att hantera människor som är jämna. Typ ständigt glad eller ständigt sur.

Det här blir påfrestande svängningar som tar energi.

Göra slut?

Man kan förvänta sig att människor tar ansvar efter det att de fått ett utbrott.