Världen rasar och nu börjar jag nå en insikt om min väninna

Vet inte hur jag ska börja, men jag tycker att det är jättesvårt att prata ut med en vän om hur jag upplever vår relation. 

Jag står nu inför en avgrundsdjup sorg, då båda mina föräldrar har fått varsin dödsdom inom loppet av ett år. Jag är deras enda barn och står väldigt ensam i den sorgen och allt runtomkring deras sjukdomar och kommande död. Dessförinnan har jag haft ganska tufft på många sätt. Men - jag har aldrig velat lägga detta i knät på mina vänner och har alltid sett till att ta detta med professionellt samtalsstöd. 

I min närhet har jag haft denna vän.

En väldigt fin vän som jag börjar ge upp om då hon aldrig känns riktigt närvarande. Otroligt svårt för att sätta gränser, vilket medför att alla i hennes omgivning lägger anspråk på hennes tid och uppmärksamhet. Detta har pågått i många år och jag har aldrig krävt något av henne, har alltid försökt att visa tålamod och förståelse för hennes situation Knappt begärt egentid med henne och har aldrig begärt av henne att finnas där för mig. 

Det här mönstret har pågått under många år..

Vi kan aldrig ses utan att hennes man är med. Vi kan aldrig prata i telefon utan att hennes man drar i henne och eller hennes barn stör. När vi för en gångs skull träffas kan vi aldrig prata ostört och samtalet avbryts minst 10 ggr av antingen man eller barn. När barnen fortfarande var små, kunde förstå.. men nu är våra barn närmare 11-12 år gamla. 

Hennes man älskar att prata, hålla långa utläggningar. Men när hans sällskap öppnar munnen är han snabb på att avbryta, överrösta och prata om annat. Även hennes fokus försvinner då och mycket av deras uppmärksamhet kretsar kring ett av barnen, där minsta pip från barnet orsakar stor stress och oro hos föräldrarna. 

Vi har hittat på mycket tillsammans med familjerna men merparten av tiden har hennes man styrt vad vi ska göra och var. Gärna där han trivs bäst. 

De senaste åren har jag och min vän setts kanske max 2-3 ggr på tu man hand och då ringer alltid hennes man och avbryter vår träff eftersom det är så jobbigt hemma. Och hon släpper allt och far hem. -Men vi var väl ändå klara här va?

När jag föreslår en aktivitet, tvingas hon be honom om lov. Det blir snabbt ett nej;
-  Nä, för du och jag ska ju iväg då, svarar han åt henn. - Så det datumet kan du inte..!
Det visar sig senare att datumet är ledigt för dem båda, men tveksamheten stannar kvar. 

Därtill ska hon ta hand om såväl man som barnen, sina föräldrar och syskon och hela hennes tillvaro präglas av oro, ångest och att aldrig räcka till. Jag har alltid försökt att finnas där, stötta henne och påminna om att det är ok att sätta gränser för sin egen skull också.. men hennes liv snurrar på i 200%. 

Nu börjar jag nå den sorgliga insikten att vi börjar glida ifrån varandra, för det finns ingen tid för vår vänskap. Jag vill inte såra henne och jag vill som sagt inte kräva något av henne.