Vilka köper Hugo boss kläder till sina barn?

Det är nog vanligare att nyrika köper dessa kläder och inte folk i överklassen.
Eller fattiga som vill låtsas vara rika.

Jag har bott i Djursholm i många år och där det var ovanligt att småbarn gick runt i Hugo Boss / liknande kläder även om föräldrarna hade råd.

Större barn och vuxna absolut , men inte småbarn.

En gång har jag köpt märkeskläder till min då 5 åring. Var dock inte Hugo Boss utan något annat märke. Finare byxor, skjorta, kavaj och slips, då vi var på bröllopet med klädkod. 

Annars har jag köpt Hugo Boss kalsonger till honom som tonåring. 

Vi köpte 3-piece suit till vår son i London när han var 7 år för vi skulle på kryssning med svärfar och det var påbjudet galaklädsel vissa kvällar.

Han var otroligt söt i den och fick många komplimanger både då och på ett par bröllop, så han tyckte det var kul att ha den även om han annars knappt ens ville ha tröja med krage på.

När kostymen var för liten gick den vidare till hans yngsta kusin.

Sen har jag fyndat en del märkeskläder på secondhand, de slits ju inte och kan  has av många barn. Låt folk lägga sina pengar på vad de vill.

Kikar man second hand kostar inte märkeskläder till små barn särskilt mycket alla gånger. Ingen behöver vara särskilt rik för att lägga nån hundralapp på en jacka, så vad spelar det för roll om det är H&M eller Burberry? 

Säkert många. Boss är ett premiummärke, men inget lyxmärke.

Jag har inte köpt Hugo Boss, men jag har köpt lite Ralph Lauren till min son. Det var trendigt ett tag och han fick någon t-shirt och ett par jackor och ett par badbyxor tror jag i det märket.

Jag har ju bara ett barn så det blir att han får det mesta han behöver och en hel del av det han vill ha... så är det. 

Kanske ska lägga till att han är 14 nu, snart 15 och dessa kläder köpte jag för ett par år sedan. 

De som kan och vill. Varför bryr man sig om vad andra köper? Om de nu vill skryta eller inte, vad spelar det för roll? Att man orkar bry sig om vad andra gör eller inte gör. 

Jag har aldrig varit en märkesmänniska, så aldrig i livet att jag nånsin skulle ha köpt märkeskläder till min nu elvaåring.

Förstår jag precis. Man vill inte på något vis bli sedd över axeln. Träffar ibland, högst sporradiskt dock, snorrika gamla kollegor som bara pratar om sina sommarställen och husbilar; då har jag ALLTID på mig mina värsta märkeskläder och dito väska och pratar gärna om den kryssning vi snart ska göra. Jag är på intet vis fattig men inte på långt när så rik som de. Något kulturellt kapital besitter de inte så varför träffar jag dem? De var trots allt trevliga att arbeta tillsammans med och kunniga på sina respektive områden. Så är det; ingen vill bli betraktad "ovanifrån", vi har alla samma värde. Att gå lite enklare klädd och försvara min position ligger inte för mig.

Det är synd att man inte vill försvara sin position, för det skapar ju en yta som många inte känner igen sig i, vilket ökar den mentala ohälsan. Det blir som en teater där alla låtsas.

Jag har alltid varit lite tvärtom, jag gick i en 'fin' skola där barnen gick i Lacoste-tröjor och jag (tjej) i prickiga slipsar och djurmönstrade byxor, delvis för att jag verkligen gillar udda kläder, men också för att trotsa normen och visa att man kan klä sig på andra sätt. I mina ögon blir det bara löjligt med hysterin och fixeringen vid märkessaker, som ju bara är en social konstruktion och inte på riktigt, s.a.s.

Ju mer alla låtsas, desto fler mår dåligt, det är jag övertygad om.