Hur fixar man leva med tjej med barn?

Håller med ovanstående talare. Sluta släng skit. Stackarn har ju bett om hjälp och råd.

Till Ts, du har fått många bra råd av oss. Se till att ta till vara på dom.Hoppas allt går bra!

Tror det är lätt att bli rätt insnöad när man fått barn. Det enda du kan göra egentligen är att prata med henne, men akta dig så hon inte tror du menar att hon ska välja för då är du ute ur leken. Nu när det börjar bli varm så ta med fika o barnen o sätt er i nån lekpark, gärna inhängnad. Ungarna kan härja fritt, ni får tid att prata och umgås och den lilla får chansen att springa av sig lite energi.

Ts har inte fått några "hån" eller "elaka kommentarer", men tyvärr är det ju så att så fort någon inte håller med Ts, eller har åsikter om det Ts skrivit, så är det påhopp, hån och skitkastning. Om ni tycker det är så illa, att Ts fått så mycket skit, varför anmäler ni inte påhoppen och hånen?
Man får helt enkelt tänka en extra gång hur man uttrycker sig och formulerar sig när man skriver ett inlägg, skriver man på ett nedlåtande och/eller överlägset sätt, så får man kommentarer på det, som man hade sluppit om man hållit sig till saken.
Ett exempel är när Ts i detta fallet skrev: "Min flickvän umgås med ganska ointelligenta och misslyckades människor. Själv har hon, tycker jag, en hel del potential". Där sjönk min sympati för Ts ganska rejält, tyvärr.
Nog om det nu...
Jag tror mer att det handlar om hur man är som person, än om man är mamma eller inte. Denna tjejen har säkert aldrig varit en person med en massa intressen, som vill hitta på och göra en massa saker, inte innan hon fick barn heller.
Har man ett aktivt liv, så fortsätter man oftast med det fast man fått barn. Kanske inte i samma utsträckning, men ändå.
Det låter lite som att Ts skyller på barnen att hon är ointresserad av saker som Ts vill göra. Jag tror inte det är riktigt så enkelt.

Kan det helt enkelt vara så att tjejen inte är så intresserad att göra "roliga" saker på sin "fritid". Hon kanske är helt nöjd med det liv hon har? Det är ju så med oss människor att vi är väldigt olika. Gör saker med henne OCH barnen. Hon har kanske gått så helt upp i barnen att hon glömt hur man gör när man har "roligt"? Kanske det helt enkelt är så att ni inte passar ihop?

Jag vet inte, jag vet bara att jag mådde direkt dåligt av att gå ut och roa mig innan barnen var 7-8 år. Jag gjorde saker tillsammans med dem.

My lovely litel lumps: det har inte med honom att göra utan det har med mig att göra mina barn är inte som din son utan ser inte min sombo som deras pappa. Det jag pratar om är allt man gör i ett hem för sina barn. Jag är deras biologiska mamma och har huvodansvaret för dom det är jag som ser till att dom dushat har rena kläder har ätit ordentligt sovit ordentligt har klipt naglarna borstat tänderna ,att minstingen får bytt blöja när det behövs, tar dom till och från dagis osv. Det är även jag som går upp på natten när minstingen vill drika så där 3 gånger per natt det är jag som går upp på morgonen och ser till att ge den lilla ny blöja och duka fram frukost. det är också mitt ansvar att se till att det alltid finns rena kläder framme på mornarna när dom ska iväg. men jag stoppar inte min sambo från att ta något av de bitarna men han gör det inte självmat och jag kommer inte tvinga honom att göra det heller. han finns här på andra sätt i stället. Han är den enda som arbetar av oss nu så han försörjer mina barn och ser till att dom har mat och kläder som dom behöver han lagar alltid maten och hjälper till med övriga saker i hemmet som tvätt disk osv. Jag har svårt att lämna ansvar till honom ang barnen jag säger inte det är rätt att göra så heller som jag gör hade väll önskat att vi kunde dela på allt men nu är det inte så då gör man det bästa av sitvationen det finns ingenting jag misstrivs med heller igentligen på det sättet.

TS?

Det är jätteviktigt med egen tid och gemensam tid och umgås enbart som vuxna. Samtidigt tar det väldigt mycket tid med barn.
Hon verkar vara en superbra mamma som verkligen tar ansvar, men för att hålla ihop familjen (det är ju viktigt för barnen nu när du är en av deras manliga förebilder) så måste ni umgås på tu man hand också.
kanske kan ni få avlastning en fredagkväll- lördag varje månad av mor eller "far"föräldrar? Man måste vårda sin relation för att kunna ge barnen en trygg hemmiljö med hamroniska föräldrar!

Måste ni umgås inomhus..? Kan ni inte ge er ut och bygga kojor, åka skidor, cykla, picnic, djurparker, bio, fika, osv osv. Göra någonting allihop..?

Man blir väldigt fokuserad på sina barn under dess vakna tid, men när barnen lagt sig (vilket kan vara ganska sent för en 11åring) måste man umgås som vuxna. Men, att bara kunna göra det kvällstid funkar ju inte. Jag skulle satsa på avlastning. Det tycker iaf jag är viktigt för ER och inte minst för dig! För det är inte lätt att stå brevid utan en riktig föräldraroll. och säkerligen inte lätt för din tjej att stå ensam som riktig förälder! Nu när inte deras biopappa tar så mkt ansvar heller. Gör ngt på tu man hand med enbart något av barnen också, var med och lägg dom, ge dom frukost osv. Var inte rädd för att ta plats och avlasta din tjej!

Dumpa henne, ni kommer aldrig att bli lika. Jag o min sambo hade skitkul från början, sedan efter ett tag när man insåg vem han var så har man tröttna. Vjag har två barn, jag hittar på saker antingen utan barn eller med barn. mina barn har vart till utlandet 4 gånger fast dom bara är 4 och 5 år. Dom bruka vara ute o åka med mig, hänga på bilmässor, vi gå på bio och hittar på massa saker. Eller så skaffar man barnvakt och gö saker, kryssning eller äta mat eller åker på nån kort resa.

Man behöver inte vara tråkig bara för man fått barn!!!

jag känner med trådstartaren...jag är tillsammans med en äldre man med helt andra intressen än mina. förmodligen kommer det ta slut mellan oss ganska snart för han vill inte åka hit och jag vill sitta hemma och klappa på mina katter och titta på teve. När jag vill göra roliga saker vill jag inte göra det m. honom eftersom vi är så olika och på grund av åldersskillnaden har olika slags vänner. Han är inte det minsta intellektuell, gillar inte djur osv osv. Han tycker att jag ska växa upp dock. Han förstår liksom inte att många trettioåringar idag faktiskt pluggar för att det inte går att få något vettigt jobb ändå och för att det är roligt att plugga. Han tror att man ska vara klar och ha ett yrke när man är 25. Två år av konstanta gräl. Jag är så himla less på det hela.
Det är ju inte så himla lätt att bli kär heller så om du nu står fast vid att det är slut så kanske du inte hittar någon ny bara sådär. Så du har egentligen bara två val. Det ena är svårt för det inkluderar henne också. Ni måste båda släppa alla förväntningar och fördomar om hur livet ska se ut. Det andra är ganska lätt men gör en ledsen - inse att det nog är kört!
lycka till!

Det är väl så här hon är helt enkelt. En tjej med ganska vars bild av hemliv består i att slappna av framför TV:n, som inte har några större intellektuella intressen och som trivs med människor som inte heller har det.
Av åldern på barnen att döma borde hon vara minst i trettioårsåldern. Har hon inte ändrat sig på de år ni varit tillsammans så lär hon nog inte vilja göra det nu heller, dina Pygmalionansatser till trots. Du får nog inse att vad du ser är vad du får.
Får lite intrycket att du blivit kär i tjejens supersnygga utseende och din vision om vad hon skulle kunna bli om du fick "uppfostra" henne, inte vem hon är som person.

Visst är det viktigt att man har annat än barnen men hon kanske inte har någon som kan passa de så att ni själva kan umgås förutom de gångerna pappan har dem???
Det är viltigt med variasion men ibland har man inga vall,själv har jag bara en enda som kan passa mina barn då manen och jag ska göra annat och då är det inte så lätt att komma ifrån.Tänk om det vore dina egna barn och hon hade varit dig vad hade du kunnat göra bättre då???
Jag tycker ni skaffar egna barn och blir en stor familj som umgås tillsammans och har KUL,för barn är jätte KUL.De lär en mer änn man tror + mycket skratt,glädje,lycka...

Det är inte särskilt roligt att bli föremål för försök till uppfostran av sin partner säger jag av egen erfarenhet. Min arbetarman tjatar fortfarande efter tio år om en massa detaljer som han tycker att jag gör "fel" i allt från klädsel till hur jag äter maten. Han geggar ihop maten som ett småbarn och tycker att det är rätt sätt att äta för att få fram smaken och att jag ska ta efter. Mitt (helt korrekta) bordsskick att äta med gaffel användes inte i hans föräldrahem så det är också "fel". Att jag är ganska ointresserad av heminredning etc går bara inte in. I god arbetarstil tycker han att hemmet ska vara tiptop och att det är en skam att ta hem gäster annars, men han tycker att det jag(!) som ska ta tag i det trots att jag arbetar mer än han. O s v. Han klagar över att jag sitter vid datorn men hans egen uppfattning om sällskapsliv är att titta på TV tillsammans.
Det klagas om jag går ut med skrynkliga kläder eller slarvigt uppvikna byxben, trots att jag hade precis samma stil när vi blev ett par. Han försöker "hjälpa till" genom att köpa "snygga" kläder jag inte gillar och därmed aldrig har på mig, trots att jag efter några år uttryckligen sade till att det var bättre att han lät mig köpa mina kläder själv.
Jag har alltid varit medveten om att han inte har några intellektuella intressen men inte väntat mig att han ska skaffa det för min skull. Han å sin sida har liksom du någon sorts vision om att "uppfostra" sin fru, fast det i hans fall är akademikerbruden som ska göras om. (Att jag är intellektuell är han bara stolt över men det ska kombineras med hans smak i övrigt...)
Jag älskar honom, men det draget är inte kul.

Hej, jag är verkligen tacksam för att så många har tagit sig tid att svara. Det uppskattas verkligen.
Tjejen som skriver under "anonym" har kanske inte varit vänligast i tonen, men hon har en del goda poänger måste jag mot min vilja medge. Nämligen att det inte är barnen som är det stora problemet, även om det är jobbigt att ställa om från singel till småbarnsfamiljeliv. Utan min flickvän.
Till mitt försvar angående att jag haft en överlägsen ton: Du har lite rätt där också. Men: vi pratar verkligen om människor som av olika anledningar, många säkert tragiska, har fått barn omhändertagna av soc, aldrig haft ett jobb, missbruksproblem etc.
Det är tråkigt, men det ger inte mig något att umgås med dessa människor. Särskilt som de inte är intresserade av att ta sig uppåt.
Min flickvän är fosterbarn och några år under 30 (någon undrande), hon har inte haft det lätt och man vill liksom bara hålla om henne och skydda henne när man hör hennes historia.
I hela sitt liv har hon umgåtts med, och skaffat barn med,människor som tyvärr aldrig kommer att lyckas på något sätt i livet. (enligt den gängse normen för "lyckas".)

Problemet är att det jag blir deprrimerad på riktigt av att vistas mitt i denna oföretagsamhet, världsfrånvaro, ointresse etc.
Det jag menar med att hon har potential är att hon skulle kunna (enligt mitt sätt att se på livet) inte behöva tillhöra bottenskiktet av samhället. Vi gjorde ett intelligenstest på nätet t.ex. och hon hade över medel. Ändå vet hon inte knappt vad Italiens huvudstad ligger. Hon har sunda värderingar, omtyckt i sitt jobb hon äntligen skaffat m.m... Och ändå väljer hon att umgås enbart med dessa hopplösa människor vars diskussioner är, med förlåt sagt, PUCKADE. Och fastän jag påpekar att det vore kul om hon kunde ta initiativ (t.om förklarade att det var en av de saker som inte fungerade för mig), så tar hon inte så mycket som fram en kortlek ens när vi ses.

Men som anonym skrev: Jag måste väl inse att det inte går att göra något åt. Vi är för olika. Hon trivs med sitt liv precis som det är och jag ska bara fylla nån slags sällskap i lekparken.

PS! Jag vet att jag kanske låter överlägsen. Det är jag inte i normala fall. Tyvärr blir jag lite sån med henne. Eftersom hon är så viljelös. Det är en sida av mig själv jag inte gillar. Men det är frustrationen. DS!

Men än en gång, tack för alla välmenta svar.

Jag själv är 36år som har ett  barn på 6år och jag har alltid varit väldigt impulsiv och konstant hittar på roliga saker. Jag har ett stabilt liv med ett bra jobb, vänner, boende ja men allt jag kan önska mig. Det jag vill komma fram till är att jag har varit i en relation med en tjej som hade barn från en tidigare relation och jag gav samma respekt och kärlek till hennes barn som mitt. Jag förstår verkligen inte hur ni som går in i en relation med någon som har barn och inte kan ge dom 100%. Det är barn vi pratar om och inget vuxet EX att dalta med!

Ta din fulla roll och ansvar så har du mycket troligt blivit en förälder i deras ögon! 

Dock så gäller det att man har samma syn på uppfostran i en relation och att man kör efter samma regler. Barnen ska alltid ha det bra och samma gäller det för er. Jag och min partner delar sjukt många gemensamma intressen så vi har det alltid kul. 

lycka till ❤️