ja74 skrev 2007-12-21 07:47:54 följande:
Hej Catchie80!Skönt att det gick bra för dig!Hur kom det sig att du inte behövde operation jag trodde att man var tvungen till det, "lägga " tillbaka organen på sin plats.När jag läser att du har haft/har svårt med andningen kan man inte sluta undra om Ronja skulle ochså haft det.Jag menar även om hon skulle klarat sig så hade hon haft en mindre lungkapacitet de sa läkaren men kunde har levt ett bra liv iallafall.Är verkligen glad att det gick bra för dig hur har ditt liv varit eller påverkat ditt liv skriv gärna och berätta om du vill antingen här eller på min box.Kram
Jag vet faktiskt inte varför jag inte behövde opereras direkt. Förmodligen så hade inte organen åkt up så mycket att det behövdes, för jag vet att dom sa till min mamma att det skulle växa bort. Eller så visste man inte lika mycket när jag föddes.
Hade Ronja klarat sig så vet jag ju inte om hon hade haft det osm jag, så jag kan bara berätta om mig själv.
Jag hade kaskadkräkningar, dvs inte vanliga bebiskräkningar efter maten, utan mer fontän rakt ut. Mamma sa att det brukade landa 2 meter bort
Jag fick inte i mig någonting alls, utan allt kom upp igen. Jag kräktes när jag skrattade, hostade, nös, hickade osv. Jag hade kolik i mer än 6 månader och hade så dålig tillväxt att dom nästan misstänkte vanvård. Barnmorskan sa dock att det är ingen fara, det växer bort så småningom, och det tackar vi ju för idag att hon sa?!
Jag har alltid haft smärtor vid magmunnen, det har svidit och gjort ont. Jag har nästan alltid ont i magen på ett eller annat sätt. Men så har det hållt sig tills nu när jag blev gravid. En bebis i magen i kombination med diafragmabråck är inte det bästa direkt... Jag kunde knappt äta (ändå gick jag upp 25 kg!!!), varje gång jag rörde mig så höll jag på att kräkas, jag hade enorma besvär av uppstötningar och halsbränna så till den milda grad att jag grät varje gång. Jag kunde knappt andas. Det dom säger att man kan andas när barnet sjkunker ned är bara skitsnack när man har diafragmabråck, jag kunde inte andas bättre. Det tog flera månader efter förlossningen innan jag kunde andas ordentligt igen. Men det har jag ju svårt med i normala fall ändå. Jag måste ta djupa andetag ca var 3:e-5:e andetag. När min son var ca 4 månader började jag få attacker. Dvs jag fick en sådan fruktansvärd smärta i hjärttrakten att jag ringde min mamma och skrek att hon måste komma och ta min son för jag har en hjärtattack. På ca 15 min gick det över. Så fick jag ca 10 ggr. Sista gången ringde min mamma en ambuolans och jag fick åka ilfart till sjukan. Dom tog EKG osv för dom trodde, liksom jag, att jag hade hjärtattack. Allt visade normalt såklart. en läkare misstänkte bråck då jag berättade min historia och skickade mig på gastroskopi, vilket visade just det. Dock gjorde dom inte ett smack åt det. Gav ingen medicin eller nåt. Så jag fortsatte med mina attacker tills dom blev så svåra att jag kräktes konstant hela nätter, kunde inte lämna toaletten. En natt kräktes jag så svårt att jag de sista timmarna bara kräktes blod och både jag och min sambo trodde jag skulle dö. Efter det skrev min mamma (som är distriktssköterska) ut omeprazol för mig att äta.
Så nu äter jag omeprazol, men det börjar bli för svagt och jag har fått starkare medicin. Därtill kan jag inte äta för mycket fet, stekt, friterad, stark mat. Inte för mycket kaffe, choklad, pepparkakor osv. Jag har gått ned ca 10 kg i vikt sen dess pga dieten så det är ju typ det enda positiva...
Det är tufft, men sen min mamma hjälpte mig med medicin och jag själv letade informationså¨har mitt liv blivit värt att leva igen. Men jag måste alltid tänka på vad jag äter, jag har lätt för att må illa och får ALDRIG glömma min medicin på morgonen för då är det en hel dag av smärta opch illamående...