Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Jag skulle vilja lägga till TIDSAPEKTEN på din lista TS. Den har i alla fall medverkat till att avskräcka mig lite. Nu är jag gravid i v 22 och hoppas på det bästa (riskgraviditet med komplikationer) och kan inte säga säkert att vi inte skulle/ska/kommer att adoptera. Men vi har funderat MYCKET på adoption.

Men i vår relation så upplever jag en stor skillnad jmf vad som framgår av många inlägg i tråden, dvs min man har varit positivt inställd till adoption hela tiden. Jag är den som är mer tveksam. Och min mor har pushat ganska rejält för adoption.

Och jag är inte på något sätt säker på att jag inte vill, inte alls.

Men det som talat mot i mitt fall är framförallt tidsaspekten (delvis i kombination med min ålder), vi är inte gifta och bor utomlands och skulle få räkna med minst 4 års väntetid from nu. Inklusive hemflytt till Sverige och vigsel och hemutredning/utbildning och väntetid. Och med tanke på hur köerna växer hela tiden så vete fåglarna om ens det räcker.

Alltså tidsaspekten i relation till psykisk ork. Vår drygt fyraåriga kamp för att bli gravida har tärt så mycket på mig att jag inte känner att jag skulle orka sätta livet på "vänt" i 4 år till.

Bliglin: Men blir det verkligen väntan på samma sätt? Den eviga månatliga väntan som är vid IVF eller vanliga försök känner iaf jag som mer psykiskt påfrestande. Mens. ÄL. Sex på beställning. Väntan. BIM. Mens osv i all oändlighet.
Jag ser mer väntan på adoption som en resa med ett mål som faktiskt blir av. Och då är det ändå 3-4 år kavr för oss.

Hanya72: Det vet jag ju inte .

Men vi hade bestämt att vi ger de biologiska försöken det här året också, dvs 2008, (fast nu blev jag ju gravid hösten 2007:) och sedan får vi se. Vi har inte gjort någon ivf alls, ännu. Lyckades med sista IUI:n. Men om vi hade satsat år 2008 på ivf:er och misslyckats och flyttat hem till Sverige enligt plan i dec 2008... så vete fåglarna om jag orkat ta itu med en adoptionsansökan och rulla igång hela den karusellen som nyfylld 38-åring med insikt om att jag troligtvis tidigast blir mamma 2012.

Fast visst, jag vet såklart inte nu hur jag skulle resonerat om jag inte plussat. Svårt att sia om det man inte vet. Men, som sagt, jag tror att det finns de (äldre?) par som "kör slut på sig" mentalt under den bilogiska processen, utan att skiljas, men därför avstår adoption.

 Det finns alla olika situationer Så fort vi får medgivandet *håller tummarna, peppar, peppar och saltar* så kommer jag säga åt Gubben "Strunt i allt annat. Fram med champagnen!"

Bliglin: Nej, det så klart. Svårt att säga hur man reagerar innan man är där. Skönt att det löste sig iaf för er

Precis så kände vi med. Vi orkade inte börja IVF just för att det är en oviss väntan på ett helt annat plan än adoption där man faktiskt är säkrare på att det faktiskt blir barn till slut. Vi såg också adoption som ett mål som faktiskt blir av.

Vad härligt att det blivit bra för er!Får man fråga om det var en jobbig process att går mste om att bära sitt barn, föda det osv?Var det något ni fick bearbeta eller var det för er naturligt?

Jag har aldrig drömt om att vara gravid, jag har pratat enda sedan jag var liten om att jag ska bli mamma men inte hur jag ska bli det Det var helt naturligt för oss att välja adoption, mycket pga att vi båda är adopterade själva men hade jag blivit gravid lätt och fått ett biologiskt barn så hade vi med all säkerhet adopterat ett syskon då vi ville uppleva det som våra föräldrar upplevde när de fick oss. Att inte kunna se sig själv i sitt barn utseendemässigt har aldrig varit intressant för någon av oss och därför var det inget att bearbeta alls. Och så här med facit i hand så är jag helt säker på att det var meningen att vi skulle få vår son som vi adopterat, det är läskigt så lika vi är! Nu menar jag inte utseendemässigt även om han är såå lik min man både som barn men även nu men framför allt vad gäller temperament, vi är så lika på många sätt och han har redan efter bara ett par månader med oss tagit efter uttryck och gester Och vi älskar varandra så enormt mycket vi honom och han oss.

Jag kan svara. Vi är oförklarligt barnlösa och valde adoption direkt efter att ha försökt ett år hemma. Inga IVF alltså, inte ens våra gratisförsök.

Vår adoption från kursstart till att vi kom hem med barn tog ca 1,5 år (och ja, vi kom hem i höstast så det är i "nutid") och vi har den mest älskade och underbara unge man kan tänka sig. Om jag har bearbetat något? Nej! Bär jag på någon sorg? Nej! Kommer vi adoptera igen? JAAAAAA (om det inte inträffar något ekonomiskt problem).

Vi ville ha barn för att LEVA med barn. När man blir förälder blir man det för alltid, resten av livet. En gaviditet är 40 veckor av många, många år. En förlossning typ ett dyng av många många år. Jag tycker det är skithäfigt att vår son är född på andra sidan jorden och ändå hamnade vi till sist här, tillsammans, som världens mest perfekta familj. VAD skulle jag vara ledsen över? Jag är så lycklig så jag ryser bara jag ser på honom...
Så mitt svar på din fråga är att här finns ärligt talat ENBART glädje och jag blir såååå glad när jag läser om Hanya72 som, om jag inte minns fel, nyligen tagit beslutet att bli mamma till ett barn som redan finns.