Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Ok det e ju jätte bra.

Vad gäller för att få adoptera?
Alltså man ska vara giftoch ha råd förstås men sen då?

Nä jag passar inte som adoptivförälder det vet jag. Jag skulle aldrig våga ta steget då jag är livrädd att jag inte skulle älska barnet lika mkt och jag skulle vara bitter hela mitt liv om jag inte kunde få biologiska barn, jag tackar min lyckliga stjärna att jag kan det! Men man hjälper ju dock ett barn ur fattidom eller något annat, banret hade nog hellre varit hos sin biologiska mamma i sin naturliga miljlö om det fick välja. Nu har ju barnet inga valmöjligheter då föräldrarna adopeterar bort banret av olika anledningar och då är det ju tur att det finns människor som vill ta emot dessa barn...

För att få adoptera måste man gå en obligatorisk föräldrakurs om adoption och sedan genomgå en hemutredning där man bedömer att man är ett normalt, stabilt par men ordnade förhållande, en ekonomi som klarar ett litet barn och kostnader kring det och att man verkligen satt sig in i vad adoption innebär.
Läs om ländernas olika krav på bla  www.adoptionscentrum.se och www.ffia.se, under adoption - länder.

Föräldra kursen är ju super att man måste gå!
borde vara obligatoriskt för vissa som skaffar egna också
Ska läsa sidorna tack

 Till Bebbe: Känner mig manad till att svara då det var jag som skrev tidigare om "minikopia" osv. Hade jag haft så starka känslor och vilja att få biobarn så hade jag också gått över eld och vatten för att få de. Nu har vi försökt ett par år hemma och gått utredning och blivit erbjuden Ivf. Ivf känns inte alls lika givande för mig som att adoptera och eftersom vi undersökte om adoption redan innan vi började försöka få barn så känner jag i efterhand att vi tillika tappade några år och jag vill inte tappa ytterligare tid då beslutet sedan länge är taget. Men jag erkänner att jag lyssnat för mycket på normsnacket och kände mig nästan tvungen att försöka ge allt när det kändes tungt i fjol. Vi ställde oss i kö kort efter utredningen och nu undrar jag vad jag sysslade med...? Egentligen.
Jag lägger inte all energi längre på att få bio.barn utan vi använder tiden på bättre sätt, att pyssla om varandra, medan vi väntar på att få utredningen klar. Sen vet jag ärligt inte hur vi gör om vi inte av någon anledning blir godkända. Den dagen den sorgen. Här och nu.
Vi vill helt enkelt bli flera i familjen och jag har inte lika starkt behov av att vara gravid utan det är barnet i slutändan som räknas och med tanke på att vi sen tidigare pratat om adoption så känns det som att det är så det kommer bli för oss. Blir vi godkända så var det redan förutbestämt Sen om ett mirakel skulle inträffa och att vi får biologiska barn, är en annan sak, det får vi ta den dagen också. Så för att avrunda då jag alltid skriver långt: Barnet är viktigast, inte graviditeten..Sen om man tänker så här så är det ingen i vår omgivning som har adopterat så vi ser det som att vi kommer få en upplevelse utan dess like som inte de erfarit.

man adopterar för att man vill ha barn, precis som du vill ha biologiska barn, det är ingen skillnad. Vi som adopterar gör det inte för att rädda världen, rädda ett barn från fattigdom och misär, om vi vill rädda ett barn från detta sätter vi in en summa pengar till någon hjälporganisation, då adopterar man inte. Att barnet skulle välja att vara med sin biologiska mamma är inte alls så säkert, te x så visste inte vår son vad en mamma var när vi fick honom för han har aldrig haft någon, han lämnades vid födseln och har sedan dess bott på barnhem. Om vi skulle fråga honom när han blir större (är bara 16 mån nu) om han hellre velat bo med sin biologiska mamma som födde honom eller hos oss så tror jag knappast att han skulle säga sin biologiska mamma eftersom han har föräldrar här som älskar honom. Självklart vore det optimala att inga barn behövde adopteras bort, att det inte fanns fattigdom i något land eller lagar och regler som säger att man inte kan ha mer än ett barn osv, det hade ju varit det bästa. Men nu ser inte världen ut så och att just vår son får det bättre hos oss än på barnhemmet är en bonus, inte en anledning till att vi ville adoptera honom, han kom till oss för att vi ville ha barn och han behövde föräldrar. Jag kan säga att jag aldrig skulle kunna älska ett biologiskt barn mer än vad jag älskar vår adopterade son, hade jag ett biologiskt barn också hade jag haft två barn som jag älskade för det dom är, inte efter varifrån de kom.

Oj vad ni skriver.....

Jag kan väl säga att det var betydligt mer än "några år" sedan en utlandsadoption bara innebar kostnader på 15.000 kr, det blir snett när man talar i de termerna..

Jag tror inte att det stämmer, att ett barn automatiskt hade fått det bättre med sin biologiska mamma i sin "naturliga" miljö. Den nya familjen blir barnets naturliga miljö, och den mamman som rår om, älskar barnet, uppfostrar barnet som sitt eget, blir helt enkelt mamma till barnet.

Att du skulle vara bitter hela livet om du inte kunde få biologiska barn, vet du kenske inte på rakt arm, nu när du kan det? Jag har nog, som ung, haft en föreställning om biologiska barn. Kanske hade jag då trott att jag skulle bli bitter om det visade sig bli oåtkomligt. Nu vet jag att det blir ett biologiskt barn, och förhoppningsvis ett adopterat. Då känns ju inte det bittert alls, eftersom vi nu accepterat vår situation, vårt liv, och vill göra det bästa av det. Fast alla är vi olika! Men jag är glad att jag inte är bitter typ, om man säger så.
bebbe made in italy skrev 2008-02-13 10:15:06 följande:

Jag tror inte att det stämmer, att ett barn automatiskt hade fått det bättre med sin biologiska mamma i sin "naturliga" miljö. Den nya familjen blir barnets naturliga miljö, och den mamman som rår om, älskar barnet, uppfostrar barnet som sitt eget, blir helt enkelt mamma till barnet.

bebbe made in italy skrev 2008-02-13 10:15:06 följande: