Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

låter på migs om att din depp kan få dig att inte orka känna samma känslor men jag är ju ingen expert

Hej Susye!

Jag kände det som att jag var lite "on top of the world"... Att jag kunde klara vad som helst på egen hand och att jag inte behövde någon annan utan att jag kunde göra precis vad f-n jag ville. Ingen skulle bry sig!

Samtidigt visste jag ju nånstans innerst inne att jag höll på att sumpa allt omkring mig. Men det fanns ändå något som gjorde att jag sket i att lyssna på den rösten, utan gjorde som det passade och alla andra kunde dra som inte gillade det!

Det är en fruktansvärd situation att vara i, och jag hoppas att du får hjälp. jag vet att man blir väldigt självisk, men försök att ha i åtanke att din man också har det jobbigt... Jag och min man har pratat och det är inte lätt för anhöriga när humöret far upp och ner som det gör...

Oj vad konstig texten blev.

Ville berätta för dig att jag HAR haft början till psykos, nu när jag tänker efter. Det var bra mkt värre än en vanlig panikångestattack och hade jag inte gjort som min man sa till mig när han guidade mig genom stan via min mobil hade jag nog blivit påkörd eller värre. Jag lydde när han beordrade att jag skulle bli hämtad i stan, vare sig jag ville eller inte. Äh, orkar inte gå in på det riktigt, jag mår bara dåligt när jag kommer ihåg detta.

Hoppar in här och hoppas det är ok?
Skulle mest höra om det är nån av er som äter Seroquel och hur ni tycker den funkar? Jag har haft den sen typ januari och den funkar bra - men jag blir så himla trött av den. Ibland hoppar jag över (dumt, jag vet) om jag vet att jag ska på nått möte dagen efter och jag måste vara "redig" i skallen..
Innan hade jag ergenyl, men den hjälpte bara de första månaderna och sen var den liksom verkningslös.

Har haft diagnosen i knappt ett år så allt är fortfarande "nytt" liksom och jag försöker bara lära mig att leva med detta nu.
Har i denna veckan också påbörjat arbetsträning där arbetsplatsen är väldigt involverad i mig och diagnosen och de är medvetna om hur de ska försöka "hålla tillbaka" mig då jag gärna kör på fullt ut, fullt ös så fort jag tycker nått funkar bra.
Hur funkar det för er, hur lär man sig tolka signalerna innan det är försent..
Det känns ju liksom så j-vla motsträvigt ibland att ta medicinen då jag ibland bara saknar den hypomaniska fasen nått enormt - jag får ju så himla mycket gjort!
Nu är jag mest trött och slö och vet aldrig riktigt var jag ska börja - vilket ofta resulterar i att jag skiter i att göra något öht.
Eller så är jag uppe i varv och börjar möblera, skissa lister, shoppa och hitta på tusen grejer med barnen.. Och mannen kommer då in och försöker stoppa mig.. "men jag ska bara.." brukar min standardfras låta..Haha! Fan vad tokigt det kan bli ibland!
Jaja, jag är iaf intresserad av att höra hur er vardag funkar och hur ni klarar av både depp & hypo! Hoppas det är ok att jag är så sablans nyfiken :D!

Hej och välkommen!

Ja, men det är ju just så där.. "Ska bara.." och sen ryter han till, jag flinar lite och fortsätter sen lite sådär i hemlighet.. Precis som att han inte märker när jag flyttar matbordet från matsalen och in i köket..?! Och icke att jag ska ta emot nån hjälp! Nädå, jag kan själv minnsann!
Eller att jag börjar riva ut allt ur köksskåpen kl 11 på kvällen.. "Men jag ska ju bara.." För JUST DÅ känns ju min idé om att möblera om bara så superbäst liksom! Och sen är det lite att jag vet ju liksom inte hur orken ser ut imorgon och då måste jag ju passa på liksom.. Eller?! Öööörkh!, kan bli så knäpp på mig själv ibland alltså..!

Och i dagens samhälle så är man ju sååå duktig och ihärdig när man har tretusen järn i elden - så det känns ju så motsträvigt att stoppa det med mediciner! Men jag vet ju också att jag förr eller senare brakar in i väggen om jag kör på i den takten. Snacka om att känna sig ambivalent!

Eh.... hua... du pratar ju om mig!!! Och detta med att starta tusen projekt när man har tusen andra på gång - och, ha ha, som du sär, som om han inte skulle märka att möblerna har flyttat på sig? Eller vad det nu kan vara? Fast just möbleringen var värre förr om åren innan jag pajade min axel. Jag möblerade om JÄMT när jag bodde själv. Nu blir mannen galen när jag försöker ändra möbleringen hemma för att jag är rastlös.

Hej,

Samma här. Vill på nåt sätt passa på när jag är hypoman för jag vet ju inte när det tar totalt slut och man orkar ingenting.