Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Vad GLAD jag blir!! Tänk om jag hade fått en sån chef, då hade jag börjat jobba direkt!

Jag tror det är lätt att få sparken trots att man inte får sparka en människa med ett psykist handikapp hur som helst, det finns alltid kryphål. Men du verkar se denna man som en resurs och det är toppen att du inte dömer ut honom.
Skriv gärna ner en handlingsplan som ni båda har tillgång till och fråga honom vad DU kan göra. Man ser inte alltid tecknen i tid när det svänger och det kan vara bra för dig att veta vad du ska göra eller vem du ev. ska ringa till.

Detta gjorde min kväll! Det finns riktiga normala människor på familjeliv också <3

Hoppar in här.

Har länge misstänkt att jag har någon form av bipolär sjukdom (har haft många återkommande depressioner, och i alla fall 2 längre hypomana perioder. Har lidit av självmordstankar och destruktiva tankar/beteenden sen tonåren, samt att min farfar tog livet av sig pga psykisk sjukdom, och flera syskon har lidit av depressioner).

Var till en psykiatrisk klinik häromveckan, och efter en timmes samtal så nämnde läkaren det själv - att jag troligen är bipolär typ två. Kommer nog inte göra någon riktig utredning (måste man det?) utan ska få börja med Lamictal. Gjorde ett blodprov för att kolla levervärdena för en vecka sen, och läkaren skulle ringa upp mig och ge klartecken när jag kan börja med medicineringen. Men har itne hört nått från honom än, och nu är det ju påskhelg..

Har haft mycket ångest den senaste veckan, och hade seriösa självmordstankar igår. Nu mår jag bättre, men känner fortfarande av ångesten och rastlösheten i kroppen..

Jag vet inte riktigt vad de gör för utredning men på mig gjorde de aldrig någon såsom när man utreder ADHD.

Jag fick litium direkt och det är en livräddare för mig faktiskt.

Tog du upp ångesten med läkaren? Det finns bra ångestdämpare att ta.

Det enda jag kan säga är grattis till att du fått chans till ett bättre liv =)  Och håll ut! Det blir bättre och nu är målet så nära.

*massa varma kramar*

Jag tog upp att jag hade haft mycket tankar på självmord och döden. Han frågade om det var seriösa planer, och det sa jag att det inte var - för det har inte varit det förut. Det var fler år sen jag hade seriösa planer på självmord.

Ångesten har itte varit så jobbig förut heller, men det blir ofta såhär för mig.. När jag väl har sökt hjälp så är det som att allting släpper, och jag mår skiiitdåligt under en period. Räknade dock inte med att jag skulle drabbas av denna ångest. Men när läkaren ringer efter påsk (eller jag ringer honom) så får jag väl ta upp det här med ångesten också och be att få nånting utskrivet.

Jag gör det, även om du får sådan medicin mot ångest måste man inte ta den. Jag själv låter bli då jag har barn och inte vill bli på sådant sätt att jag inte känner min kroopp. Men det är MIN uppfattning, å andra sidan har jag nästan aldrig ånges när jag är med barnet utan det kommer på kvällen efter läggning passande nog.

Jag känner igen mig i det du skriver, när nån väl lyssnat på en så går luften ur en. Men, ddet blir bättre är jag övertygad om

*kram*

Det är samma sak här. Har barnen varannan vecka hos mig. När de är här anstränger jag mig verkligen till 100% för att vara en bra mamma. Hittar på saker med dem, bakar, lagar mat, diskar, städar, leker..
Sen veckan efter när de är hos sin pappa så mår jag skiiit och orkar knappt ta mig upp ur sängen.

Hej, längesedan sist, och livet går framåt, tillräckligt fort för att man ska ha motivation till att fortsätta orka.

Inskrivnings samtal på vuxenpsykiatrin imorgonbitti, några månader för sent men ändå här och ändå alldeles för fort.
Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig, mina erfarenheter hittils av vuxenpsykiatrin har varit grisiga, kanske för att förändringar är knepiga och jag helt plötsligt behandlas som vuxen person som helt plötsligt ska ansvara för all min behandling på helt eget bevåg. Egentligen ingen skillnad från förut - men jag har inte längre någon som står för rätt och fel. Någon annan som jag kan tillrättavisa behandlarna till ifall dåliga beslut tas, då beslut alltid tidigare varit tvugna att tas av föräldrar snarare än mig själv.

Bussresa och sitta i en stad jag inte hör hemma i, i flera timmar är också något som tar emot.

På mitt senaste samtal med min psykolog så frågade han vad det var som var jobbigast för mig just. Vad tusan svarar man på något sådant? Mina humörsvängningar? Men det är väl något bakom dom också, så det är väl det jag ska komma på och veta imorgon? Jag vet inte.
Allt är så snurrigt och fruktansvärt ångestfyllt. Jag brukar inte fara på möten som jag inte redan har klart för mig vad det ska handla om.

Jag åt litium under grav, äter litium och ammar nu. Bebis är nu fem månader och kärnfrisk! Man får hålla lite extra koll på värdena, bara. Är bipolär 1.

Jag måste bara berätta en fantastisk grej. Min man är bipolär 2 och har de senaste månaderna varit sjukskriven 50%, efter sitt senaste skov. Han hade nyss gått upp till att jobba 75 % när han var på anställningsintervju för ett nytt jobb. Han tyckte intervjun gick bra och han berättade ärligt om sin sjukdom. Han var rak och ärlig om allt, både sina starka och svaga sidor.

Jag vet att han skulle passa utmärkt för det jobb han sökte, men risken finns ju alltid att han får ett nytt skov. Eftersom han var deltidssjukskriven när han sökte det nya jobbet, och dessutom berättade om sin sjukdom, var jag rädd för att arbetsgivaren skulle räkna bort honom direkt, trots hans kompetens. Men han fick jobbet!

Jag är så himla glad, och det jag är mest glad över är att mina fördomar om allmänhetens skepsis mot psykiska sjukdomar och funktionshinder inte stämde! Vi (jag och min man) har flera gånger upplevt att samhället inte alls är så negativt inställda till personer med psykiska sjukdomar som man ofta hör. Men vi har tänkt att vi kanske har haft ovanligt stor tur. Men nu känner jag att det inte alls handlar om tur. De allra flesta är positivt nyfikna.

En del (särskilt äldre människor) säger att man bör hålla sina svagheter hemliga (som t ex psykiska sjukdomar, missbruk och liknande), men jag tror att man både mår bättre och blir bättre bemött om man vågar och kan öppna sig.

Jag tror visserligen fortfarande att det finns en hel del chefer som INTE skulle anställa någon som är sjukskriven för psykisk sjukdom, eller som är sjukskriven överhuvudtaget, men ärligt talat, skulle man vilja jobba för en sådan chef? Om man är ärlig om sin situation, och inte får jobbet på grund av det - då var det förmodligen bara bra.

Har inte vart inne här så mkt... =(

Det går upp å ner.. Äter fortfarande ingen medicin, å det märks tydligt i vissa situationer =(

Jag har ju min praktik, trivs jätte bra där =)

På onsdag ska jag träffa ytterligare en ny läkare.. *sucka* Detta blir då den 4:de på ett år... Alla har slussat mig vidare eller slutat.. =( Å INGEN av dom har lyssnat på mig... Så med denna nya hoppas jag att det kommer att gå vägen.

Om någon bor i Linköping och har svårt att hitta en bra läkare så kan jag tipsa om den jag går till. Han är superbra.
Det är bara att inboxa mig.

För egen del har jag ätit Lamotrigin i drygt en månad nu. Det, plus att jag nu är ledig, gör att jag mår otroligt bra Hoppas det håller i sig.

Låter jätte bra =)

Hej alla, jag har idag bestämt mig för att "outa" mina diagnoser och skrivit en hel del om dem på bloggen. Känns både skönt och lite läskigt. Men vad fan, det är ju en sån stor del av mitt liv och jag hoppas och tror att det kan hjälpa andra som mår som jag och att andra ska förstå lite bättre vad det handlar om. Eller nått. Men just nu är jag upp/ner hela tiden, mycket som händer omkring mig. Ångrar mig säkert imorrn eller nått

Är detta aktuell tråd eller har det startats en ny? 

 

Hej Hyperduttan! Jag tror inte vi har nån ny bipolär-tråd för allmänt snack. Vi har nog bara kommit av oss i diskussionen. Du får gärna sätta fart på oss igen!

Ursäkta att jag bara hoppar in men känner att jag måste få skriva av mig lite och se om nån är som mig!

Min pappa har varit bipolär så länge jag kan minnas, Han har testat alla mediciner man kan tänka sig och har haft fler mörkare perioder än en svart vinternatt.

Min pappa är en riktig kämpe och äntligen, änligen har han fått en medicin som funkar efter nästan 10 år, efter allt han har testat, litium, el behandling med mer så har han äntligen börjat komma upp på fötterna men jag halkar bara ner mer och mer, känner mig som typ en blobb.

Jag kan aldrig vara glad när alla andra är det och jag får sånna ordentliga svackor och blir ordentligt nere, jag vet inte vad jag ska göra åt det, mamma sköter allt och är världens finaste som orkar gå igenom det hon har utan att gå av som en pinne, men jag vill inte tynga henne ännu mer, min pappa vill jag inte häller tynga, jag vet att om jag skulle prata med dem skulle de göra sitt bästa med att hjälpa men jag vill inte göra allt tungt igen.

Jag har träffat en bup gubbe snart ett år och jag klarar inte äns av att berätta för han om mina känslor om att återupplivas eller hur jag nu ska förklara det, de känns som att jag ibland är så grymt djupt inne i mig själv och att de är nån som använder mig som en puppet (docka med trådar) och att jag är så långt inne i mig själv att jag inte skulle kunna komma ut om jag så fick en traktor med stor skopa.
Sedan efter några dagar känns det som att jag kastas fram igen, fram till mina ögon och faktiskt ett tag kan kontrolera det jag säger och gör för att sedan sakta men säkert gå tillbaks till min "grotta". Är det bara så att jag har sett och varit med om så många "hemskheter" att jag typ har byggt upp kinesiska muren inom mig själv?

Finns det nån där ute som känner som jag? som möjligtvis vet vad som händer med mig?

Så är det för min man oxå. Det du kallar "grotta" kallar vi "bubbla". Min man äter litium sedan ett par år, och det hjälper honom mycket, men tendensen att försvinna in i sina egna tankar är kvar. Oftast märker jag att han är i en bubbla för att han verkar irriterad och liksom inte riktigt tar del av roliga saker som händer runt omkring. Men ibland blir han pratig och verkar glad, men är ändå inte riktigt närvarande på ett äkta sätt. Han säger själv att det där pratiga kommer av sig själv och inom honom känner han att det är fel, för han avbryter andra, byter ämne och upptar mycket av samtalstiden utan att säga något viktigt.

Det där med att vara som en docka känner vi oxå igen. Innan han fick sin diagnos hände det ofta att han kände att situationer gick helt överstyr utan att han kunde stoppa sig, trots att han verkligen ville. Han beskrev det som att han nästan såg sig själv utifrån. Han kunde t ex höra att det han sa när han var arg var elakt och orättvist, och att det inte stämde med vad han själv innerst inne tyckte och tänkte. Men det var som om någon annan styrde honom. Han blev väldigt lik sin egen pappa då, så det var nästan som om hans pappa pratade igenom honom. När han är sitt rätta jag har han i stort sett inget gemensamt med pappan.

Hej! Läste ett gammalt inlägg som handlade om graviditet och bipolär sjukdom, det var mycket skrivet om mediciner bl.a. Jag är själv bipolär och äter litium. Min sambo och jag vill så gärna skaffa barn men jag är så orolig att det inte ska gå. Vi försökte i vintras då jag i samråd med läkaren satte ut medicinen.
Det gick jättebra i ca fyra månader, men sen fick jag ett återfall och blev manisk sedan deprimerad. Man satte då in litium direkt. Så jag antar att jag är en högriskpatient :(

Nu är jag fortfarande sjukskriven och börjar må mycket bättre, men måste snart ge mig ut i jobbsökandet igen...
Så bebisplanerna får vänta ett tag. Jag vill vara stabil i minst ett år innan. 

Jag vill gärna höra av nån som har erfarenhet av att äta litium under graviditeten, då jag tror att det är mitt enda alternativ. Är det så farligt som vissa skriver?? Jag vet att det finns en risk, men jag vill ju INTE bli sjuk igen...
Tänker väldigt mycket på detta, och blir ledsen när jag ser gravidmagar överallt. Tänk om vi aldrig kan få en liten? :(

Snälla skriv till mig!! :)      

Någon som vill återuppliva tråden?

Jag