Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Samma här. Vill på nåt sätt passa på när jag är hypoman för jag vet ju inte när det tar totalt slut och man orkar ingenting. Ja, man ska klara mycket på kort tid nu för tiden ute i samhället. Det sorgliga är att jag VAR sån. Sen blev jag mindre och mindre stresstålig. Nu fixar jag inte mycket. När jag börjar nya jobb, som jag alltid söker hysteriskt när jag är hypo, så går jag på mer än högvarv i några månader upp till ett år. Sen är kraschen oundviklig och jag säger istället upp mig, i hysteri.

Hej, Jag vill inte alls stjäla tråden för er, men undrar om någon härinne vet vart jag kan vända mig. Min dotters pappa är bipolär med flera självmordsförsök bakom sig. För hans del började det i 15-årsåldern och eskalerade kring 23-24. Hans mamma var också bipolär och tog livet av sig när han var liten. Min dotters pappa har de senaste åren fått helt fantastisk hjälp, och lever idag ett bra liv, är gift och verkar trivas med livet i största allmänhet. Jag har läst att bipolär går i arv, och blir orolig för min dotter. Hon börjar nu närma sig den ålder hennes pappa var i då han blev sjuk första gången. Jag har letat efter anhörigföreningar, men känner att jag liksom inte hör hemma där. Hennes pappa är ju inte min "anhöriga" längre. Känner ni till något ställe dit jag kan vända mig? /Tacksam för hjälp

Samma här. Vill på nåt sätt passa på när jag är hypoman för jag vet ju inte när det tar totalt slut och man orkar ingenting. Ja, man ska klara mycket på kort tid nu för tiden ute i samhället. Det sorgliga är att jag VAR sån. Sen blev jag mindre och mindre stresstålig. Nu fixar jag inte mycket. När jag börjar nya jobb, som jag alltid söker hysteriskt när jag är hypo, så går jag på mer än högvarv i några månader upp till ett år. Sen är kraschen oundviklig och jag säger istället upp mig, i hysteri.

Hej, Jag vill inte alls stjäla tråden för er, men undrar om någon härinne vet vart jag kan vända mig. Min dotters pappa är bipolär med flera självmordsförsök bakom sig. För hans del började det i 15-årsåldern och eskalerade kring 23-24. Hans mamma var också bipolär och tog livet av sig när han var liten. Min dotters pappa har de senaste åren fått helt fantastisk hjälp, och lever idag ett bra liv, är gift och verkar trivas med livet i största allmänhet. Jag har läst att bipolär går i arv, och blir orolig för min dotter. Hon börjar nu närma sig den ålder hennes pappa var i då han blev sjuk första gången. Jag har letat efter anhörigföreningar, men känner att jag liksom inte hör hemma där. Hennes pappa är ju inte min "anhöriga" längre. Känner ni till något ställe dit jag kan vända mig? /Tacksam för hjälp

Eh.... hua... du pratar ju om mig!!! Och detta med att starta tusen projekt när man har tusen andra på gång - och, ha ha, som du sär, som om han inte skulle märka att möblerna har flyttat på sig? Eller vad det nu kan vara? Fast just möbleringen var värre förr om åren innan jag pajade min axel. Jag möblerade om JÄMT när jag bodde själv. Nu blir mannen galen när jag försöker ändra möbleringen hemma för att jag är rastlös.

Sovit skit kasst inatt. Känner mig ganska pigg nu, ska till ssk för mediciner 08.15. Idag ska vi åka och hälsa på sambons farmor o farfar. Det ska bli kul men... Jag träffade tydligen hans farmor förra året, finns tom bildbevis på det. Jag kommer inte ihåg ett skvatt!! Har ju glömt vääldigt mycket från speciellt förra året, hon kommer säkert bete sig som att , åh vad roligt kul att se dig igen... Vet inte vad jag ska säga? Vet inte hur mycket hon vet om förra året. Är hon sympatisk så får jag nog säga lite fint att jag faktiskt inte minns. Nåja. Det märks.