Hur uppfostra till framgång?

Som sagt jag tror att vi definierar kritik lite annorlunda.. jag tänker lite mer på "vanlig" uppfostran.

Jag brukar säga till min son hur man ska bete sig för det är inte självklart att man vet det när man är liten. Att man inte ska bitas, inte måla med pennor på tapeten, inte stoppa skräp i munnen osv.

Jag kan självklart inte förutsätta at han förstår att man inte får ta lösgodis från affären och stoppa i munnen utan att betala bara för att ingen annan gör det.

Det handlar inte om att påpeka misslyckanden tycker jag, det handlar om att man själv ska ansvara för att uppfostra sitt barn att göra rätt och inte lita på att samhället ska göra det åt en.

:)

Att korrigera ett beteende är inte samma sak som att kritisera, barnet som tar godis i butiken har ingen aning om att det är "fel".

Fast jag anser att man även kan korrigera ett beteende med konstruktiv kritik :) lite olika defenition mao.

Men jag håller med dig man ska inte kritisera för sakens skull. Däremot så tycker jag själv att det är viktigt att både få och ge konstruktiv kritik negativ som positiv.

Jag tror inte att negativ kritik behöver vara direkt skadligt, men jag betvivlar att det för med sig några positiva effekter heller.
Eftersom jag inte är särskilt förtjust i att kritisera (särskilt inte mina eller andras barn) ser jag inga skäl att göra det,

Att "fya" bebisar tror jag är ett fullständigt slöseri med tid och energi
 

Okej jag vet att jag har utvecklats i mitt arbete delvis genom att få konstruktiv kritik av båda slag.

Om vi tar ett dåligt exempel som Idol på tv4. Där ser man fruktansvärt dåliga exempel på bra kritik men även några bra tex: "Du behöver öva på ditt engelska uttal och på din nervositet för att uppträda bättre" Då kommer den här personen att bli medveten om att denne behöver öva på sitt engelska uttal och göra det och förmodligen bli bättre, vilket kommer gynna personen i slutändan. Anser du att också denna kritik är meningslös?

Inte när personen bett om det (som i fallet med den som får lektioner i tex sång).

När det handlar om barn och deras uppfostran är kritiken sällan efterfrågad (av barnet), det är den vuxne som tar sig rätten att kritisera.

Det är stor skillnad mellan att få kritik man inte efterfrågat och att få kritik man uttryckligen bett om.

Vem tycker det är okej att kritisera sin barn helt obefogat?

Man kan inte bedöma en prestation/handling som är omätbar. Ska man kritisera så ska det vara konstruktiv och så ska man göra detta för att personen ska veta vad som var bra och veta vad som behöver bli bättre. Och det ska finnas en anledning till det.

Jag tycker inte att ens "befogad" kritik är nödvändig.

Om en person (vuxen eller barn) redan gör så gott h*n kan, finns inga skäl att tala om vad som "behöver bli bättre".

Det tycker jag.

En person som gör sitt bästa kan inte göra det bättre. En person som gör på ett sätt när ett annat skulle vara bättre kan förbättras.

Att en arbetsgivare tex berättar för sina anställda hur de ska göra saker annorlunda och vägleder till större framgång är också ett bra exempel.

Man behöver inte kritisera med negativa ord. Konstruktiv negativ kritik kan även vara att som arbetsgivare säga: "Du gör det här bra men du måste göra det lite snabbare." Och sen visa hur eller berätta hur. Förstår du hur jag menar?

Man okynneskritiserar ju aldrig någon utan man gör ju det för att alla vinner på det.

Även fast jag gör mitt bäst på jobbet så kanske jag kan göra vissa saker lite bättre. Och att någon visar mig hur så jag kan utvecklas är bara positivt anser jag.

Jag tycke rinte man ska kritisera för att påvisa att folk inte duger som de är, utan man gör det för att vägleda och hjälpa personen att utvecklas.

Att visa ett alternativt sätt att göra ett jobb är inte att kritisera.

Jag är övertygad om att barn inte behöver "uppmuntras" till utveckling, om jag inte hämmar dom kommer de att utvecklas ändå. Ju mer jag kan undvika att styra desto större chans att barnet utvecklas i en riktning som passar just honom/henne.

Om du gillar att få kritik är så klart ingen skada skedd, men om du inte skulle göra det skulle kritiken inte leda till något positivt, i bästa fall har den ingen långsiktig positiv effekt alls.

Ett sätt att undvika det är att bara kritisera den som bett om att bli kritiserad, det har min son aldrig gjort.

Kritik kanske man ska vara sparsam med, men konstruktiv kritik borde ju vara okej? Och ett barn kan ju be på det på fler sätt än med ord. Om han t.ex. kommer hem och beklagar sig över att ingen vill leka med honom fast han brottas jättemycket med sina kompisar och busar med dem. Då kanske man kan på nåt sätt göra honom medveten om sitt beteende och hur han kan prova att ändra det, ändra strategi för att skaffa vänner?

Men om vi kanske lämnar kritikdelen... Kan man låta barnet få ansvar och utmanande uppgifter? Pratar inte om att knäcka det, utan lagom utmanande o utvecklande sådär? Min man (ingen av oss är föräldrar än) har t.ex. sagt att individuell sport är mer utvecklande än lagsport eftersom man i det första tävlar mot sig själv och sina egna rekord. Det här kan ju iofs skilja sig, en del barn och vuxna kanske utvecklas bäst i lag med andra.