Hatar sin lillebror

Varför det kan vara jobbigt att få ett syskon:
* Det minsta barnet behöver och får mer fysisk omsorg
* Den stora förväntas "vara stor" och den lilla "kommer undan" med dumma beteenden
* Kan ibland bli så att stora får uppmärksamhet mest om det händer något särskilt, annars är den stora stor och "sköter sig själv" och behöver inte lika mycket uppmärksamhet
* Ett lillasyskon kan förstöra en hel del i en 4 årings lek

Några anledningar till varför en 4 åring kan bli arg på sitt syskon. Jättejobbigt att dela uppmärksamheten och att behöva vara stor. Inget konstigt, men det kanske krävs att man som förälder är med hela tiden för att punktmarkera. Är man med och bryter innan det händer så behöver man inte bli arg heller, då kan man mer neutralt säga att det inte är OK att göra så. Sen räcker det. Men jag tror det blir en ond cirkel, ni förväntar er att han ska göra det, och han lever upp till era förväntningar. Jag skulle prova att försöka att INTE bli arg, INTE straffa, utan försöka VARFÖR han väljer att göra illa sitt syskon? Det är inte lätt men det känns bättre för bägge parter tror jag...

Jag tror att ni inte har nåt att förlora på att söka professinell hjälp. Det behöver inte finnas andra orsaker. jag tror att det tom finns en diagnoskod som heter "Extrem syskonsvartsjuka" eller liknande.

det låter jättejobbigt.

Börja med att belöna minsta lilla tillstymmelse till bra beteende hos sonen.Gillar han tex stickers eller nåt han gillar,som han kan få samla ihop och när han har samlat ihop ex 10 st ,säg inte exakt hur många till sonen utan låt det komma som en överaskning för honom.
Det blir hans jackpot då säger du att nu ska vi åka och bada för du har varit så snäll och duktig.Visa honom märkena och berätta att han ska få börja samla på såna och få när han är snäll med lillebror.
Från början kan man behöva få ge ofta och vid minsta tecken på bra sak för att sen utöka i tid och ansträngning,han ska inte veta när det kommer en belöning.Det kan lika väl vara makaroner i en burk och man tar då mycket så den fylls fort från början.Du känner din son och vet vad som kommer funka som bra belöning för honom.Belöna ofta från början bara så han märker att det är nån ide att vara snäll,vid minsta tecken från början.

Ja, det är jättejobbigt. För hela familjen. Allt du skriver Erica86 är verkligen helt sant. Vi har dock försökt att inte straffa och fråga varför och då svarar han "Jag vet inte" och fortsätter man fråga så säger han att han inte tycker om lillebror och att han inte vill ha honom. Samt ibland "Han förstör för mig". Åh, inte lätt att vara mamma...men det var det ju ingen som påstod heller, men trodde inte att det skulle bli såhär.

Men vi måste kolla upp detta professionellt, förstår verkligen det nu. Vi har trott att det är någon trots som ska ge med sig, men verkar inte bli så när det varit såhär i 1,5 år nu. Intressant med "Extrem syskonsvartsjuka" också, ska kolla upp det närmare. Så kan det ju vara. Behöver bara veta hur vi ska lyckas komma ur det då. Är nog lättast med professionell hjälp.

Glöm inte bort att belöna vid alla tecken på bra sidor och försök bara avstyra när det blir fel för han vill ha uppmärksamhet och den tar han i alla former,så ge honom ingen när det blir tokigt men i massor när det blir bra.

Tack för tipset krutmorsan. Väl värt ett försök! Ska tänka ut någon morot till honom som han gillar. Alla tips är välkomna! Har sååå ledsnat på att ha det såhär. Kan tänka mig att det funkar till att börja med iaf. Bara för att han ska förstå att han kan påverka situationen själv. Men om jag känner honom rätt så kommer han ledsna rätt fort, men då får vi väl utöka insatserna helt enkelt så att det blir mer lockande. Ska prova det!

Ska försöka tänka på det ni säger också att han inte önskade att få ett syskon. Han har aldrig varit intresserad av några bebisar så det kunde man nästan ha förstått...utan att det var vårt val som föräldrar. Men fattar inte riktigt hur jag ska bekräfta honom när han säger att han inte vill ha sin lillebror. Har sagt saker som, "Nej, jag förstår det. Men han kommer snart bli större och roligare att leka med, samt börjar prata osv." Det är bra att alltid ha en kompis med sig, du leker ju ofta med hans leksaker också osv, att vi tycker om de båda två lika mycket och att båda kommer att bo kvar här osv. Vad mer kan jag säga? För han verkar inte ta till sig det ovanstående då han ändå fortsätter bråka.