Varför vill ni inte adoptera???

Jag är övertygad om att adoptivbarn kan älska sina adoptivbarn precis lika mycket som föräldrar som älskar sina biologiska barn! Det är inte brist på kärlek som gör att jag är tveksam till adoption. Utan det är för att jag anser att det är i barnets intresse att få stanna i sitt eget land med sin egna kultur och hamna hos människor som delar denna kultur. Många adopterade växer upp med en stor tomhet och saknad, de har ofta psykiska problem....och detta har inget att göra med adoptivföräldrarna och deras kärlek. Jag tror absolut att många adoptivföräldrar är jättebra föräldrar, MEN det betyder ändå inte att adoption är det bästa för barnet.

Skulle gärna adoptera. Har svårt att tro att jag inte skulle älska det barnet lika mycket som ett biologiskt. 

Ja det är klart att det är ett stort ingrepp i barnens liv - men som adoptionsprocessen ser ut så letar man först efter biologiska föräldrar/släktingar, sedan letar man efter någon som kan adoptera barnet i landet - sen om man inte hittar det heller - då söker man en familj utomlands till barnet.

Så alternativet för de barn som kommer hit är barnhem - inte en egen familj i sitt ursprungsland.

Och utan att på något sätt förringa den smärta en dela adopterade bär med sig, så är ändå frågan vad som är vad.

Hade personen ifråga mått bättre om han/hon fått stanna kvar i sitt födelseland och växt upp på barnhem?

Det kan vi självklart inte veta men jag tror också att en del av tomheten kan komma ifrån att man faktiskt har blivit lämnad och utsatt för separationer - och det hade man ju redan blivit när man fick familj. Kanske hade man känt samma tomhet ändå?

Man adopterar för att man vill ha barn - ingen annan orsak är gångbar från föräldrarnas sida men i varje enskilt fall så är utgångspunkten för de som förmedlar adoptionen att det ska vara för barnets bästa.

Man kan aldrig veta att det verkligen blir så - men det är och måste vara utgångspunkten           

ja, dels det, och sen kvarstår ju fortfarande faktum att det finns fler föräldrar som söker barn än tvärtom, så varför man skulle adoptera när man kan få biologiska barn förstår jag inte.
 

Innebär det att det är framför allt utländska adoptioner du är tveksam till? Det är ju det absolut vanligaste idag givetvis, även om den vanligaste adopterade i Sverige faktiskt är medelålders och svenskfödd.
I den bästa av världar skulle behovet av barn att få adoptivföräldrar vara lika litet i alla länder som i dagens Sverige. Nu är det tyvärr inte så och i flera länder som adopterar till Sverige täcker inte det inhemska adoptionsbehovet de barn som saknar föräldrar som kan ta hand om dem. Där är dessvärre alternativet till internationell adoption inte inhemsk adoption utan barnhem. (Detsamma gäller i vissa andra länder som av "stolthet" i princip inte godkänner utländska adoptioner trots att det finns många barn i landet som inte får inhemska adoptivföräldrar.)
Även jag är tveksam till framför allt de sena adoptioner där barnet är flera år gammalt när det kommer från ex Rumänien och förutom andra separationer åker på språkbyte. När det gäller mindre barn kan jag inte hålla med om att alternativen alltid är bättre än internationell adoption.

Du förstår det inte men bevisligen finns det ju föräldrar som adopterat fast de har biologiska barn sedan tidigare så de måste ju ha sett det som ett bra alternativ. Känner själv till fyra familjer jag träffat där det varit så när jag nu tänker efter. En med två, en med tre och en med ett biologiskt barn innan det adopterade och en med ett biologiskt först, ett adopterat och så fler biologiska till. Ska kanske säga att dessa adopterade alla är 40+ nu, vet inte ens om dagens adoptivländer godkänner familjer med äldre biologiska barn.

Jag skulle gärna adoptera, men eftersom jag gärna vill uppleva en graviditet så kommer jag först försöka "den naturliga vägen". Om det visar sig att jag inte kan det av någon anledning vill jag gärna adoptera. Skulle inte ha några problem med att älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt.

Sedan är det ju billigare att försöka på egen hand, spenderar hellre pengarna på att göra något kul med/för barnet än att just skaffa barnet om jag får välja.

En liten sak som jag tänker ibland, som är ganska fånig, men om jag själv är gravid så kan jag själv se till att jag sköter min kropp och därmed fostret på ett bra sätt. Jag tycker inte om att någon annan (som inte ens vill ha barnet) i nio månader ska ha det ansvaret över mitt barn. Det är absolut inte största eller enda anledningen till att jag gärna själv vill vara gravid, men bara en sådan sak jag kan tänka på helt enkelt. Lite löjligt kanske...

Jag tog bort min livmoder då jag var 27 eller 29 år och har inga barn jag är i dag 46 år.

Jag valde bort att adoptera barn av en sån enkel anledning att jag inte kände att jag kunde leva upp till mina egna krav på hur en mamma skulle vara. Jag ville inte riskera att ta hem ett barn och sen inte kunna ta hand om det på bästa sätt. Och nu när jag har facit på hand vet jag att jag gjorde rätt. Jag har för några år sedan äntligen fått en diagnos Crohns en mag/tarmsjukdom som även har satt sig på leder occh  andra följdsjukdommar. Och jag har varit sjuk sedan jag var i 20 års-åldern

Så hade jag adopterat hade jag satt det barnet i samma sits som jag själv var i som barn och tonåring, en sjuk mamma som inte kunde eller orkade göra någonting.

Jag har nu en högt älskad brordotter som är mer lik sin faster än sin mamma och pappa.       

Men varför har man då en sådan önskan att adoptera? Vad är så attraktivt med det? Är det för jobbigt att vara gravid eller vad?