Adoption är fantastiskt!

Det gör mig glad att höra. Jag började ju undra om de verkligen var representativa.

Om det är personer som befinner sig inne i adoptionsprocessen som aktivt berättar om att de gör detta av välgörenhetsskäl skulle jag bli bekymrad över detta. Barn är inte välgörenhetsprojekt (det finns en gräns för när jag skulle tycka att det var lite ok och det är om det handlar om att adoptera gravt handikappade barn vars tillvaro i hemlandet kan vara långt ifrån dräglig)

Alla jag känner till som adopterat/ska adoptera gör detta av helt egoistiska skäl- de vill helt enkelt bilda familj och ser adoption som det sätt som passar dem bäst.

De flesta som adopterar har liknande historia (inte alla dock) och vägen från naturlig graviditet, väntan, IVF, väntan, utbildning, väntan, utredning, väntan, papperssamlande, väntan , barnbesked, väntan, resebesked, väntan och slutligen står man där och av all väntan och alla papper blev det ett barn!

På denna långa vägen händer väldigt mycket och man genomgår många utvecklingssteg på vägen. Det är svårt att beskriva och man kan inte begära att någon som inte genomgått processen heller kan förstå fullt ut. I denna processen har vi naturligvis också betat av mängder av etiska och moraliska aspekter.

Naturligtvis är vi alla medvetna om att i en perfekt värld skulle det inte ske några adoptioner. Världen är dock inte perfekt-långt därifrån. Om alla hade tillgång till fri abort skulle antalet adoptioner minska oerhört drastiskt. Det finns många anledningar till att en biologisk förälder väljer att överge sitt barn eller aktivt medverka till en adoption. Det finns ekonomiska, men mer vanligt, sociala skäl. Att låta barnen gå till internationell adoption är sista utvägen för dessa barn att få en familj.

I och med att antalet adopterbara barn ständigt minskar (vilket ju är positivt såvida inte länder stänger ner möjligheten av politiska skäl) måste man som adoptant ställa sig frågan -var går mina begränsningar för att klara av att vara en tillräckligt bra förälder? Är det så att man bara kan tänka sig ett friskt spädbarn-ja då kanske adoption inte är rätt väg att gå för att bilda familj.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad som fått lov att bli mamma till mitt barn. Mitt barn hade en annan mamma under sig första tid på jorden och jag känner en stor vördnad och respekt för henne och önskar att vi får ses återigen någon dag i framtiden. Hela processen har fått mig att nästan bli lite religiös och jag kan stanna upp och bara känna en stor ödmjukhet för livet i sig-ja det låter urfånigt men så är det! Mitt barn är verkligen inget välgörenhetsprojekt. Hen är det största som hänt mig och jag har fått ett ytterst värdefullt arv att förvalta.

Jag begär inte att någon ska förstå men jag har väldigt svårt för dem som inte har en aning om vad det faktiskt innebär att adoptera som har åsikter om gud vet vad. Vi med adopterade barn vill precis som dem med biologiska att våra barn ska ha det allra bästa vilket skulle innebära att i den bästa av världar skulle vi aldrig mötts och detta är vi nog alla smärtsamt medvetna om.

Nä man arbetar med bistånt till barnhem där man inte samarbetar med adoption genom och andra länder som inte har adoptioner till Sverige. 
Konstigt, jag umgås och har kontakt med minst 30 familjer som adopterat och jag har ALDRIG hört det resonemanget!

Alltså inget krav.

Jag har aldrig hört det från adoptivfamiljer, däremot många gånger från folk som inte adopterat som tycker det är så fiiiiint av a-föräldrarna att ta hand om ett föräldralöst barn, Är själv adopterad och det var en ganska vanlig kommentar man fick som barn "Vilken tuuuur att du fick komma hit till dina föräldrar" osv. Snacka om att skapa tacksamhetskuld.

Ja, de allra flesta vill ha ett friskt spädbarn. Som att jämföra en hundvalp mot att få en äldre hund. Tycker du att det är så konstigt?

Och varför ska jag ställa upp och ta emot ett barn med SN? Vad är det som säger att dessa länder inte själva kan ta hand om dessa barn utan att jag ska stå för dessa kostnader som uppkommer?

Jag hade heller stått i den vanliga långa kön. Ett krav är att barnet ska vara friskt och ett spädbarn under 1 år. I annat fall avstår vi heller.

Jag tror inte att adoption är något för alla. De flesta vill nog ha egna barn. Och vissa tycker jag ger upp alldeles för lätt. Är man ung och bara har kört 3 IVF försök så kan det mycket väl gå såsmåningom, om man ger det lite tid. Det finns par som tillsist lyckats efter många många försök.  

Själv är jag fyllda 40 år och kämpar på för fullt med att få första barnet via IVF. Och hittills har det inte gått så bra. Men adoption är ingen utväg. Har ingen lust att ägna mig åt välgörenhet. Jag vill bli gravid, få uppleva en graviditet, få vara med från början, att barnet ska vara likt mig, att det är något "vi skapat tillsammans". Låter det så ologiskt eller svårbegripligt?
      
    

Med den inställningen och okunnigheten är det nog klokt att välja bort adoption...

Alla tänker vi olika och tur är väl det. Man kan inte få några garantier men det är upp till var och en att från början välja bort barn, som man redan på förhand vet har särskilda behov. Jag tycker länderna borde beakta önskemål om ålder och försöka uppfylla önskemålen. Man borde också kunna välja kön. En liten söt flicka på 6 månader hade jag gärna kunnat tänka mig. Tänk att bli besviken och bitter när man får barnbeskedet för att det inte alls blev det som man önskat. Att bli gravid är en väldigt stor upplevelse för de flesta. Jag har 3 barn som nu är vuxna. Att få uppleva detta tillsammans, växa ihop. Barnet är ju en kombination av bådas gener. Likheter. Något man har skapat ihop. Men jag kan tro att man kan känna samma sak för ett litet barn på 3 månader, som man får vara med från början och kunna forma.

Och vilka garantier har man när man föder biologiska barn, det finns saker som inte syns på UL, det kan tillkomma förlossningskador,eller barnet kanske blir av fel kön eller helt enkelt ser bedrövlig ut.