Adoption är fantastiskt!

Kan själv inte tala då jag inte har erfarenhet varken som adoptivbarn eller adoptivförälder men den här bloggposten har i alla fall fått mig att faktiskt på riktigt uppmärksamma och försöka ta in adoptivbarnens perspektiv på den här frågan. Tidigare har jag trott att jag har brytt mig och varit påläst och logisk/rationell i mitt tänkande men efter det här inlägget så har jag insett att allt det jag läst kommer ifrån adoptivföräldrar eller forskare, det är sällan som barnen tillåts ta plats i debatten. 

rummets.se/blog/jag-vet-att-ni-egentligen-ville-ha-ett-annat-barn/

Text skriven av Han Yang, adoptionsaktivist. 

Mycket intressant skrivet. Hon har ju rätt i mångt och mycket. Barnets föräldrar ska i första hand vara dess EGNA dvs. det genetiska arvet. Samt att hon har rätt i att om paret hade kunnat få egna barn så hade de aldrig blivit adoption. Underförstått de har egentligen velat ha ett annat barn. Läsvärt.

Fast... Det är väl inte så konstigt? Alltså, det är klart att jag har ett barnperspektiv på adoptionen, och på mitt föräldraskap, men jag kan ju ändå bara prata ur mitt eget perspektiv - det är det enda jag egentligen känner till. Mitt barn kanske kommer att ha en helt annan åsikt och känsla om sin adoption, och då får vi ju prata om det, men jag kan ju inte tala ur hennes perspektiv nu.

Eller missförstår jag dig?

Mina barn skulle bo i fosterfamilj/er för resten av deras liv...och ja men det skulle kanske gå bra, men många flyttar...konstant förändrade rutiner....men vi fann varann tillslut! De är bara 4 år, vi har berättat deras livshistoria för dem många gånger. Men de är våra barn, och de har klargjort att vi är deras föräldrar. Vi önskar inga andra barn, vi har våra önskebarn. Nej, växte inte i min mage, men i mitt och min mans hjärtan. Vi är en familj nu. För alltid. Familjer bildas på många olika sätt, och det är helt ok.

Vetskapen om att den ursprungliga önskan oftast är att få biologiska barn gör det oerhört svårt för många adoptanter att prata om detta. Man överkompenserar och reducerar biologins betydelse. De flesta av mina adopterade vänner upplever det som oerhört svårt att prata med sina adoptanter om t ex särbehandling och biologiskt ursprung utan att mötas av ett bagatelliserande, överslätande och avfärdande - allt i syfte att på något sätt betona hur lite de biologiska banden betyder. 

Mina föräldrar fick ett biologiskt barn några år efter min adoption och jag hatade detta. Jag mådde skitdåligt av känslan av att blivit bortträngd av någon som var mer ÄKTA och RIKTIG och det har ALDRIG spelat någon roll hur mycket mina föräldrar tjatat om att det inte är någon som helst skillnad, för det har det varit och det som gör mig mest arg är att de inte ens låtsas om detta.  De adopterade ytterligare ett barn efter det att de hade fått sitt biologiska barn och det har alltid förekommit en särbehandling, men denna har alltid förklarats med att det handlar om syskonpositioner, vilket jag först nu inser är fullkomligt skitsnack. Biobarnet är yngst i ålder, men mellanbarn anknytningsmässigt. Mitt adopterade syskon är ett år äldre än mina föräldrars biologiska barn. Vi är alla tre väldigt tätt i ålder, så det är inte heller frågan om att någon är avsevärt mycket yngre än de andra, vilket ju ibland leder till särbehandling av det yngsta barnet. 

Omvärlden är så klart med och förstärker känslan av att vara the second choice. Det går nästan inte en vecka utan att jag åtminstone en gång får redogöra för mina familjeförhållanden och får just frågan om det känns "äkta" och "på riktigt". Även om mina föräldrar hade lyckats med att övertyga mig om att det inte sker någon särbehandling och att det inte är någon som helst skillnad mellan ett adopterat barn och ett biologiskt, så hade det ändå inte vägt upp alla de hundratals gånger man fått svara på frågor om detta - frågor som genom sin blotta existens bankar in i skallen på en att det visst finns skillnader. 

Dessa skillnader skulle ha varit lättare att hantera om de hade erkänts. Jag har alltid haft en känsla av förljugenhet och först nu i vuxen ålder vågar jag erkänna för mig själv att mina föräldrar visst känner olika inför oss barn. De skulle aldrig erkänna detta själva, vilket gör att jag mer och mer tar avstånd. Vi har ingen öppen konflikt; jag bara drar mig längre och längre bort från dem - träffar dem mer sällan och slutar prata med dem om mina inre känslor - låter vår relation bli mer och mer ytligt artig. Detta är något jag ser hos nästan alla av mina adopterade vänner i deras relation med sina föräldrar. 

Jag säger inte att mina föräldrar älskar mig mindre. De älskar mig bara på ett annat sätt än de älskar sitt biologiska barn. Det är inte på ett sämre sätt, inte på ett svagare sätt, men på ett annat sätt och det hade inte behövt vara problematiskt, om det inte inte hade varit för att samhället lägger värderingar i detta och för att man framförallt inom adoptionsvärlden är besatt av att helt jämställa adoption med biologisk familjebildning. Adoption är bara jämställt biologisk familjebildning på ett juridiskt plan. På andra plan är det en annan process och måste få behandlas som det. 

Är du medveten om att man älskar sina biologiska barn på helt olika sätt också? Lika mycket (om det nu kan mätas), men på helt olika sätt. Man har ju dessutom olika relationer till sina vuxna, biologiska barn. Både min syster och jag är biologiska barn till våra föräldrar, men trots det har vi väldigt olika relationer till mamma/pappa. Vi är ju så olika som personer!

Jag gillar inte adoptioner från fattiga länder. Jag tycker det är hemskt att vi vita rika kvinnor ska se oss som välgörare när vi tar hand om de fattiga utländska barnen. Varför adopterar vi inte barn från rika länder om det är så fantastiskt med adoptioner? Varför vill inte socialtjänsten i Sverige adoptera bort omhändertagna barn istället för att fosterhemsplacera dem? Jag lovar det skulle sparas massor av pengar och det är knappast svårt att hitta adoptivföräldrar till dessa barn. Men detta ses som omoraliskt då barn i Sverige alltid har rätt till sina biologiska föräldrar. Men att ta ett barn från andra sidan jordklotet ses som en välgärning. Dubbelmoral.

Jag tycker adoption är grymt. Det vore en sak om man adopterade en familjemedlem vars föräldrar dog, eller åtminstonde adopterade inom det egna landet. Men idag så sliter vi redan traumatiserade barn från deras land, språk och kultur för att bo med främlingar långt bort från allt de känner. Ofta så sepererar man dessutom på syskon! Det sorligaste jag sett var nog en dokumentär där ett tvillingpar från Kina adopterades bort till två olika familjer i två olika världsdelar. Det är så oehört GRYMT! Om man inte är villig att ta emot syskon så ska man inte adoptera överhuvudtaget. Minns också en annan otroligt sorlig dokumentär om ett danskt par som adopterade ett syskonpar men satte sedan storasystern på barnhem och behöll endast den yngsta. Fruktansvärt hemsk historia!! www.ur.se/Produkter/177107-Adoptionens-pris

Sedan så finns det mycket handel kring adoption. Många vill inte ge upp sina barn men de känner sig tvingade till det av ekonomiska skäl. Det finns barn som säljs. Om vi VERKLIGEN önskade det bästa för dessa barn så skulle vi istället för att själviskt försöka roffa oss åt dem, bidra ekonomiskt till dessa familjer så att de INTE kände sig tvingade till att ge upp sina egna barn.

En annan sak är att statistiken visar att barn som adopterats mår sämre. De drabbas ofta av depression och de känner sig osäkra. 

Jag kan tänka mig att inhemsk adoption inte är lika traumatiskt för barnet, men i Sverige väljer vi istället att abortera 30 000 barn om året samtidigt som vi försöker sätta klorna i barn från andra länder. 

Håller helt med!!!

Barn behöver föräldrar. Barn behöver kärlek, omtanke omvårdnad, stöd och support genom  hela sin uppväxt. 

Världen är inte perfekt.

I den bästa av världar blir inte barn föräldralösa. I den bästa av världar existerar inte fattigdom. I den bästa av världar blir inte barn utnyttjade, slagna våldtagna eller övergivna. I den bästa av världar existerar inte barnarbete. I den bästa av världar finns det sociala skyddsnät i samtliga världens länder för att ta hand om barn som på ett eller annat sett far illa. Världen ser inte ut så...

Ja jag är adoptivförälder.

Häng mig för det om ni vill.

Ja jag har ett barn som inte är avlad av mig. Ja jag tar hand om, älskar och vårdar ett barn som kommer från en annan del av världen. Jag hoppas mitt barn får den bästa uppväxt som  den kan få. Jag hoppas mitt barn får nycklar som gör det redo att ta sig an världen. Jag hoppas mitt barn en dag hittar sitt ursprung och att det kan förstå och förlåta de som på ett eller annat sett har svikit barnet från första stund.  Mitt barn har gång på gång blivit sviket av föräldrar och samhälle.  Jag gör allt för att det inte ska bli sviket igen.

Stolt förälder till ett alldeles fantastiskt barn.